Innerligheten

Glass

2010-06-17T08:29:00.002+01:00

Olof var förbi linköping igår och ville fika, vi tog en glass i solen. Jag beställde plikttroget en bägare med tre kulor likt alla andra normala vuxna människor medan olof väljer en "Non-stop puck", någon slags plastkopp fylld med non-stop choklad och glas akompanjerat med lite glittrigt strössel och något piffigt paraply på toppen. Ibland får mina läggningsfunderingar ofrivilligt mycket vatten på sin kvarn, men så tänker jag att det mycket väl kan vara så att Olof passerat den berömda 'tyska gränsen'. Dvs, den gräns tyska män uppnår vid en viss ålder (och inte sällan en viss vikt) där de inser att de redan skaffat sin avkomma, och det kommer inte bli mer och därför helt lägger ifrån sig alla sociala regler så som "kläder på stränder" (eller kläder överhuvudtaget), och köper snittsiga magväskor i läder. Olof har lagt sociala spelregler åsido och njuter förfullo i en tillvaro av käcka rim och "bögig glass".

Sent omsider vaknar även den sista ryttaren

2010-02-16T14:48:00.001+01:00

Det är en mörk ogästvänlig värld du målar upp, säger rösten i det stilla. Du tycks borttappad i dig själv, lever ditt liv genom andra och parasiterar på andras känsloreaktioner. Du tittar stumt på mig och jag är handlingsförlamad i den trånga väv jag fastnat i. Vi har få barriärer mellan oss, men trots det känns det omöjligt att nå fram. Jag stönar till när jag vrider på mig, ryggen spjärnar emot och brister lätt i sina fästen. Jag ber dig att sluta leta efter döden, ekar rösten nöjesamt genom mörkret. Jag önskar att jag kunde ditt språk, att jag kunde visa mig från min bästa sida, men du ser rakt igenom. Rakt igenom in i mig. Återigen rycker jag i väven, sliter mig loss bara för att återigen förstöra min kropp. Fastna mer. Hur länge vill du kämpa emot, ekar rösten. Hur länge låter du mig finnas bara i det fördolda?

Ibland när jag är ute och äter får jag känslan av att jag är galen. Det vackraste går på toaletten, och jag sitter kvar vid bordet. Snabbt funderar jag på om hon är verklig, eller om jag fått illusionen av att vara med någon annan. Jag tittar på hennes mat, inte var det väl jag som beställde det där? Är maten riktig? Är kläderna som hänger där borta verkliga, eller har mitt onda sinne skapat dem för mig? Jag gör en liten markering mot hennes glas och håller sedan andan tills hon kommer tillbaka. Jag rör henne snabbt vid handen och lugnas direkt i mina farhågor. Tänk när drömmen om en ny verklighet övertar förståndet. Jag fasar inför dagen då jag behöver göra upp med min tankevärld.

Allt är bra

2010-01-18T14:54:00.003+01:00

Jag tar svåra danssteg genom trånga korridorer. Fokuserar mot målet och rör mig med stummare och stummare ben ditåt. Allt är bra, tänker jag. Som ett mantra. Men det är inte bra, det är inte bra. Inte denna gången. Det är inte bra. Det är så skönt att säga det. Som en stilla kapitulation. Som att medvetet dansa fel, slå i väggen och bli stående. Stillastående tittar jag mot målet och undrar när korridoren skall vidga sig. När korridoren skall ljusna och när målet skall bli nära. Nära. Nära. Hur jag älskar det ordet. Nära. Vi står nära. Vi är nära. Jag vill ha dig nära. Och hur mycket jag än vill ha dig nära, hur mycket jag än älskar ordet och hur mycket jag än älskar dig så tycks jag inte få ha dig nära. Nära. Tänk att ett av de vackraste och mest intima orden är fyra bokstäver långt. Det får mig att le, får mig att känna lite tilltro. Det är ett hoppets tecken. Att nära är ett kort ord. Hur banalt det än må vara.

Idag är min dag mer än jag kan bära. Idag är min dag fylld av flera dagars bördor. Idag är min dag övermäktig. Jag nickar stumt till en kopp kaffe, jo min helg var bra. Säger jag och känner mig uddlös, tom. Jag tar djupa långa andetag och mina steg är tyngre än bergsbestigares stapplande steg de sista få meter före toppen. Skillnaden är att jag inte ser min topp, min korridor. Var dag har nog av sin egen plåga, tänker jag, och fokuserar på nästa tomma, tunga steg i min dag. Nej, det är inte bra. Idag längtar jag bort.

Till någonstans nära.
Där allt är bra.

Rupt caeraëm most

2010-01-12T20:49:00.000+01:00

Natten täcks av tystnaden, de snödränkta hustaken försvinner sakta in i mörkret. Kommer snön ligga kvar, undrar jag.

2007: Hon var ifrån Stockholm

2009-12-27T10:01:00.001+01:00

Funna anteckningar är bra anteckningar

Du fnissar lite lätt där du sitter. Jag ser mest vemodig ut. Snett. Du har huvudet på sned igen, säger du. Du vill att jag skall se att du är bekymrad.

Var trogen

2009-12-21T13:05:00.001+01:00

Ensamma på fält av frusna sånger står vi långt ifrån varandra. Här, där ljuset bryter kylan med avlägsen värme och där vintern parkerat framför utfarterna ser vi på varandra genom moln av utandad ånga. Grumlar vår syn tillfälligt. Dina ögon glöder genom kylan och dina fötter sparkar avmätt i snön. Vi läser upplysta texter i snön medan solen återigen drar sig undan, och jag kisar upp mot kyrktornet och lyssnar på frusna sånger som långsamt tinar upp. Idag står vi i mörkret.

Den svaga magneten

2009-12-07T17:31:00.002+01:00

Långsamt dras jag in i en tro. Fascinerande. Jag spjärnar emot och ger efter, omvartannat men den svaga magneten tycks fortsätta dra i mig.

Långsamt långsamt.

Tiden står stilla där jag står

2009-12-07T17:17:00.000+01:00

Jag köpte mig ett skrivarverktyg för några veckor sedan, ett helt fantastiskt litet datorprogram som skall hjälpa mig med mina textfragment, att väva samman allt till något som blir begripligt.

Jag öppnar upp programmet då och då och skriver några rader. Det doftar lite lätt kanel om min text och det känns lovande. En diktsamling, av en människa som är helt oförstående till konceptet 'dikt'. Jag tror på det. Vi bygger oss ett eget språk. Med trubbiga hackor, slitna spadar kräver jag mer tid för förfining.

Ett beslut jag alltid kommer fundera över

2009-12-01T20:30:00.000+01:00

25e Augusti 2006
Härmed bekräftas mottagandet av Er ansökan avseende Gruppchef till Combat Camera.

Jag tror

2009-12-01T20:27:00.002+01:00

I felt like lying down by the side of the trail and remembering it all. The woods do that to you, they always look familiar, long lost, like the face of a long-dead relative, like an old dream, like a piece of forgotten song drifting across the water, most of all like golden eternities of past childhood or past manhood and all the living and the dying and the heartbreak that went on a million years ago and the clouds as they pass overhead seem to testify (by their own lonesome familiarity) to this feeling.
--Ur Dharma Bums av Kerouac

Hej vännen

2009-11-26T15:48:00.001+01:00

Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.
5 November 2007
Till dig Susanna.

Jag är ... kanske tio-elva år gammal. Tidigt nittiotal. S mamma jobbar med BRIS, barnens rätt i samhället, och vi har gjort en massa för dem i skolan, med min klass. Sjungit, överallt. Jag minns hur vi stod bakom scenen på scandinavium för att gå upp på scenen och se mer människor än någonsin tidigare, och sedan få sjunga för dem. Hua mig. Men det var tidigare. Nu står jag inne på Svenska Mässan, där bokmässan är! Det är bokmässa, och jag är med S. Vi är voluntärer för bris, får gratis mat, gå runt på mässan och letar väl mer eller mindre efter kändisar att säga hej till, eller få en autograf av. Autografer var stort då, för mig. Det är som alkemi, Susanna. Autografer är barns alkemi. Att förvandla ett värdelöst papper till en guldklimp. Kanske inte för alla, men för mig. Då. Efter att ha avverkat ett flertal b-kändisar så stod alltså dagens svåraste namn kvar på listan. Och det är inget jag är stolt över, men jag vet precis att det var så. Det svåraste var alltså det som var kvar. Billy Butt. Haha. Jag hade naturligtvis ingen aning om vem han var, vad han hade gjort. men, det spelade inte mig så stor roll, för nu var det autografen det gällde. Vi smög upp igenom gothia hotell, mot konferenssalarna och lyckades smussla oss igenom bland hotellpersonalen tills vi slutligen var utanför rätt sal, men blev stoppad av en vakt. Då gick det inte längre, utan vi fick säga vad vi gjorde där, varför vi var där. En autograf, sa han och jag minns precis hur han såg ut. Hans besvärade ansikte. Det är verkligen ingen människa att ha en autograf ifrån, sa han och körde ut oss. Och vi gick därifrån, helt oförstående naturligtvis. Men ändå ganska nöjda med hur nära vi hade varit.

Blodvita bergshällar, version 2004

2009-10-28T10:47:00.005+01:00

Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.

Solen strålar mot det lät krusade havsvattnet. Små lätta vindpustar gör att den upplysta mörka vattenytan glöder av rödgul sommarvärme. Ett ensamt grönt blad singlar sakteliga ner mot vattenytan samtidigt som jag reser mig från den blodvita bergshäll jag legat på för att sträcka på benen. Berget håller mig varm medan jag väntar på solnedgången. Solnedgången över havet. Det är något speciellt med havslukten i skymningen. Den varma bergslukten och den torkade tången blandat med det vilda havssaltet luktar aldeles speciellt. Så som det bara kan lukta vid en vit klippa upplyst av en blodröd sol på västkusten en skymning i juli.

Jag följer bladet med blicken och försöker gissa var det skall landa. I sista sekunden innan det obarmhartigt får sin första havsupplevelse tumlar det runt ett varv. Som om det gjorde ett ärovarv och tackade för sig, innan det så slutligen far ut till sjös. Och så gör det en perfekt landning på vattenytan precis där jag inte trodde att det skulle kunna hamna, men som ändå känns så självklart i efterhand, och driver sedan iväg längst krusningarna på havsytan mot nya äventyr.

Solnedgången närmar sig och solen är låg. Den bränner mig i pannan och hänger sig tveksamt kvar ovanför vattenytan. Klamrar sig kvar i dagen och nuet som om den tar det där sista djupa andetaget innan den dyker ner i havet och innan det okända tar vid. Innan den släcker havets glöd och lämnar det obevakat tills morgondagen. Lite längre ut från klippan jag ligger på ser jag små blanka reflektioner under havsytan från fiskar som simmar in mot grundare vatten. I bakgrunden spelar en gammal kassettbandspelare Taube och luften är lätt färgad grå av cigarrettrök från en glödande fimp. Det luktar bränt papper blandat med havssalt. Taube sjunger och mitt sällskap lyssnar intensivt. Om sjöfararvisor och kärleken till havet. Och om kärleken till allt. Jag hade slagit vad om att Taube är det mest fantastiska som finns men blev misstrodd. Här ute vid havet i skymningen får jag plötsligt medhåll, Taube är fantastisk. Ett lätt leende sprider sig som en krusning på vattenytan på mitt sällskaps mun. Vi är tysta medan musiken klingar ut till havets tysta kluckande akompangemang. Det har alltid förbryllat mig hur havet alltid tycks spela i takt. Du drar dina ben närmare kroppen och ryser, som om kylan överaskande hoppade fram den sekund då solen slutligen dykt ner under vattenytan. Nej, en liten stund till. Det har bara börjat. Vi ser hur horrisontens rosaröda ljus klättrar närmare, hur färgerna jagar efter den försvinnande solen. Solens groupies drar vidare, säger jag och vinner ett leende. Nu är det mörkt. På riktigt.

(Och här hjälper jag till lite med en länk)

Den första daggdroppen

2009-10-26T16:36:00.001+01:00

Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.

2005.

Socialt fungerar jag bra just nu. Jag skrattar, pratar och tänker högt. Den är detaljerna som gör hela skillnaden. Jag ler mycket, och tar det mesta med en klackspark. Det är inte likt mig, jag fungerar inte så, men just nu känns det bara som att allt fungerar. Helt plötsligt. Det är som att vakna upp den där söndagen, tidigt på morgonen och gå ut på gräsmattan. Känna kylan från daggen mellan tårna, känna disen i luften, och se en helt fantastisk himmel vakna till liv ivrigt påhejade av småfåglarna och hänsynsfullt övervakat av den yrvakna solen bortom ektopparna som vaktas av fåren. Solens strålar slår emot daggen och bildar små prismor som får gräsmattan att bada av alla tänkbara färger i morgondiset. Doften av fukt, doften av tidig höst, blir nästan för mycket för vad mina sinnen klarar av att insupa. En svag bris drar förbi och jag blir påmind om grannens grill. Den subtilt mulliga söta kollukten sveper över mig och jag känner hur det får mina trötthet att fly min kropp genom mina ögon. Hur jag med ens blir än mer klarvaken. Hur jag tar ett extra djupt andetag av frihet och närvaro. Någonstans i bakgrunden hörs en bil, någon promenerar längs vägen, men de allra flesta, inklusive du, ligger fortfarande och sover. Drömmer sig bort ifrån en hektisk vecka, ett hektiskt liv. Jag slits mellan världar, slits mellan att gå tillbaka in till dig och att stå kvar och utforska morgonen och min drömvärld. Och jag behöver inte välja bort någonting. Jag kan få precis allt jag vill ha men jag önskar mig ingenting utöver det som redan är.

Men den finns ändå där, någonstans bortglömt långt bak i huvudet. Dynamiken i bilden. Det mörka, det som inte riktigt passar in. Det jag inte vill bli för bekant med, och slår bort utan att att riktigt tänka mig för. Det finns en ångest, en trötthet och en vemodan. De tre går hand i hand och begränsar mina valmöjligheter. Tar ner mig på jorden, lägger på locket över grillen och torkar daggen från gräsmattan. Kör förbi som en tung lastbil och lämnar en tjock diesellukt efter sig. Du är nu som den nattsvarta sjön under den klarblanka isen. Ibland är det läskigt att ta steget ut och lita på att isen räddar mig, och ibland går jag igenom och slåss för mitt liv för att undkomma dig. Jo, jag vet att du finns. Det vore väl för enkelt annars. Men att du finns betyder inte att jag inte kan njuta av allt som är bra, att jag inte kan fortsätta att lita på isen. Och det kanske är så att jag uppskattar mitt liv desto mer på grund av din närvaro.

Tiden före förrgår

2009-10-26T14:29:00.000+01:00

Daterat 2005.

Det hela handlade egentligen om kyrkor och tro. M frågade av någon anledning vad mitt bästa kyrkominne var. Det beror på vad som är bäst, sa jag. Att ta farväl av sin farfar eller morfar är kanske inte världens roligaste, men det var båda väldigt fina begravningar. Jag berättade om när jag fick höra Peter Lemarcs Handens fem fingrar på dopet jag var på alldeles efter min isärflytt med J i våras, och hur otroligt glad jag blev för det. Och hur jobbigt resten av dopet var då alla förväntade sig att jag skulle vara minst lika ledsna som de uppenbarligen var över vår isärflytt.

M ställer bra frågor. Hon vet hur hon får igång mig. Hon fortsatte kvällen med att avlassa ytterligare frågor som jag bara inte kunde sluta prata om. Jag tror att hon gör narr av mig, men det skiter jag i. Fast det urartade lite då jag utnyttjade mitt retfulla arv från min mor och började kommentera hennes dialekt tills dess att hon kastade en mugg i huvudet på mig.

Insikt

2009-10-17T19:44:00.001+01:00

Jag har under den senaste tiden gång på gång upptäckt att många
tankeställningar eller ståndpunkter jag tidigare tolkat eller sett
som naiva ofta varit djupare och mer genomtänkta än jag förväntat
mig. Det får mig att inse att jag är lite mindre än jag sett mig
som, och det är nog välbehövligt.

Samtal i ljusets hastighet

2009-10-15T13:44:00.000+01:00

Hej Lxxx,
Jag heter Axxx, och du har både döpt och konfirmerat mig (men för bra många år sedan, jag är född -xx). Jag vet inte om du har möjlighet att svara på brev såhär, jag hoppas att du har men har full förståelse om så inte är fallet.

Jag har ett par funderingar kring tro. Jag har hela min uppväxt alltid varit intresserad av religion som en "social företeelse, men avfärdat behovet som mer än ett behov för att ha ett socialt kontaktnät, men har på sista tiden fått omvärdera och tänka om kring vad jag själv tror. Jag har aldrig avfärdat gudsbegreppet helt, men aldrig kunnat ta det till mig. Nu står jag i en punkt där jag inte alls är så säker längre. Jag säger inte att jag vänt om eller kan ta till mig gud och trosbekännelsen (eller någonsin kommer), men jag är intresserad av att gå djupare in på frågorna kring tro, och skapa mig en bättre bild av vad det verkligen innebär. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag kan gå tillväga!

Därför skriver jag till dig. Jag har flyttat från xxx till xxx för många år sedan, och jag känner ingen i varesig min omgivning eller släkt som är aktivt troende varför det är svårt att diskutera detta med någon. Jag kom att tänka på dig i detta sammanhang efter att du vigt en barndomsvän till mig (xxx). Som oinsatt hamnar jag lätt på ett par få grundfrågor kring tro, och det blir oerhört svårt att greppa eller utveckla. Min fråga är således om du har några tankar om hur jag kan börja för att ifrågasätta och utveckla min tro/trolöshet.

Mvh
xxx

Make or break

2009-10-15T11:58:00.002+01:00

Lättad lyfter jag min blick över matbordet och ser förtvivlade eldslågor kämpa mot tiden i små färgade glasskålar. Sorgen lämnade mig igenom telefonluren och jag nickar lätt för mig själv och tänker att detta är ännu en prövning, och stärks i min tanke samtidigt som vikten över bröstet lämnar mig. I ett ögonblick igår planerade jag om min framtid. Jag låg klarvaken och Quo Vadis ekade i mitt huvud medan jag ansträngt försökte se var jag var någonstans. Och vad jag förtjänade. Vilka val jag fattat som var fel och vilka som var rätt.

Jag bestämde mig för att prova något nytt. Och det känns spännande, och jag är väldigt rädd. Jag är rädd över vad jag kan komma att upptäcka, och jag är väldigt medveten om att mitt liv helt plötsligt kanske blev mer komplicerat än jag egentligen önskar. Men det känns rätt, tror jag.

Ibland

2009-10-14T15:41:00.001+01:00

Ibland vill jag också att det skall vara molnfritt, enkelt och lätt.
Ibland orkar jag inte med alla utmaningar.
Ibland vill jag sluta styra, och känna mig trygg att driva lite.
Det gör jag inte.

Jag önskar mig ett bättre segel.

conformis

2009-10-12T10:30:00.001+01:00

Jag satt igår på ett tåg genom ett nattsvart Sverige och funderade lite kring förståelse mellan personer, intressen och hur människor är i förhållanden. Jag hörde för ett tag sedan ord formas kring en oro över att inte bli förstådd eller stå utanför en del av en annan människas liv, kring dess tro, något som jag själv känt av på samma sätt - och likväl sett som ett problem. Ett tvåsidigt problem vill jag mena, men det hör inte till denna text. Problemen ser jag inte som ohanterliga, men likväl problem som bör tas på allvar. För min egen del handlade problemet i mångt och mycket - från början - om att jag inte har verktygen för att greppa omfattningen (och rimligtvis är detta fortfarande aktuellt).

På den sista tiden har jag vänt på problemet och ställt mig frågor kring hur lika två människor någonsin kan vara. Att trots att man delar på fler saker, mer historia eller mer ideologi, så kommer skillnader alltid finnas och rimligtvis borde lika stora motsättningar finnas ändå. Fast kring andra frågor. Detta trots att man, utifrån, ser mer lika ut. Det är som att tro att om två människor skall köpa ett hus, och efter mycket om och men enas om vilket hus de skall köpa - att de då skulle vara helt överens om allt annat kring huset. Kanske är det så att åsikterna kring innehållet av huset är mer särgående än andras eller deras egna problem att välja en fasad? Självklart finns förutsättningar för mer om två människor ser på samma sätt kring fler saker, men det är definitivt ingen garanti kring någon form av konformitet i övrigt. Perspektivet tycks vara krökt kring vår tanke, eller själ om vi så vill.

Jag kommer att tänka på fotonen som färdas genom rymden i en bestämd hastighet. Min foton tittar åt höger mot sin kompis, som även denna färdas i samma riktning, men trots detta är fri att färdas lika snabbt iväg från min foton. Att likheter inte garanterar att vi agerar på samma sätt, eller ens har samma möjligheter kring ett agerande. Att likheter inte gör oss enklare att läsa. Om vi tror att lik- och olikheter är många men begränsade och om jag gissar att de summerar till en mängd som i stort är likvärdig mellan oss alla, då betyder varje likhet att en viss mängd olikheter finns. Varje likhet garanterar olikheter. Ljuset kräver mörker, mörker kräver ljus. Ljuset skapar mörker.

Jag funderar kring vad som är viktigt kring ett husköp. Vad som är viktigt mellan två personer. Om ödmjukheten säger mig att två personer är otroligt olika, generellt, och att min erfarenhet säger mig att olikheter är något som berikar på ett bredare (om än ibland svårare) sätt än likformighet verkar göra så tror jag nästan allt handlar om förståelse. Och jag är övertygad om att samma sorts förståelse måste finnas kring två människor som inte delar tro, som med två människor som delar den. Förståelse och ödmjukhet.

Det är vad jag tror.

Kepler

2009-10-07T12:54:00.003+01:00

Med väldigt lite tid hemma hinner jag inte tänka tillräckligt för att skriva. Men på Staré Město kommer allt komma tillbaka. Främst mina idoliserande tankar om Kepler, Brahe och vad som kom att bli klassisk fysik. Sist jag var i Prag hade jag läst allt av Kafka, kände till tiotals Kafka-värdheter att se i stan och var det sägs att han bodde. Och framförallt alla kommunistlämningar av vikt. Denna gången är jag mer kär, och tvingar två särintressen slåss om tiden; staden och kärleken. Jag är lite orolig över hur det kommer gå. Men väldigt väldigt glad.

Hopp

2009-09-30T14:09:00.003+01:00

Hoppet tycks gestalta sig olika. Häromdagen hittade jag en tvål i mitt badrum som jag glömt av och tog mig tillbaka ett par år i mitt liv till en period jag inte gärna tänker för mycket på.

I en lägenhet till hälften fylld av öl och hälften med utnötta studentmöbler satt jag och tynade bort. Jag hade sedan länge slutat sova ordentligt, jag följde ingen dygnsrytm att tala om, jag hade slutat gå utanför huset, raka mig och äta mat. Jag tappade håret, mina ansiktsdrag blev utdragna, förtvinade medan muskelmassa försvann kring min mun. Jag hade ständig huvudvärk, fick migränattacker som gjorde att jag försvann än djupare ner i mitt hål. Jag klarade inte av människor och stängde av min telefon. Stirrade upp i väggen och kunde inte känna en verklig känsla förutom trötthet.

Det hade pågått i ett drygt halvår, jag åt pasta på en daglig basis och fick i mig den större delen av mina vitaminer genom öl. De få gånger jag gick utomhus gick jag och handlade, och detta skedde efter åtminstone en dag utan riktig mat. Två dagar efter att knäckebrödet tagit slut. Mina ögon hade tryckts in i skallen på mig, och runt dem fanns nu en stor mörk skugga. Axlarna hade ramlat frammåt och ryggen hade stora problem med att hålla uppe min magrande kropp. Dörrar blev tyngre och tyngre att öppna och jag blev ordentligt andfådd bara av att gå. Genom novemberkylan så skar hemköp-påsarna in i mina kalla torra händer och jag hade vid det laget utvecklat något som kunde liknas vid en rökhosta, helt utan att röka.

Mitt huvud var under denna tid fullt upptagen med att reda ut vem jag egentligen var och hur jag kunde hamnat så fel. Under perioder upplevde jag något som kan liknas vid en fantastisk ärlighet mot min person utan att jag på något sätt nedvärderade mig själv, andra dagar tryckte jag i mig tabletter för att dämpa ångest och värk från min döende kropp. Jag kände vecka för vecka hur jag föll fortare, gick mellan toppar och dalar fortare. Hur mitt liv försvann bortom horisonten och hur min kropp hade dragit sig undan, djupt ner i ett grustag likt en skadad katt för att dö. Det var uppenbart för mig under ganska lång tid, och den stora rädslan för mig var kring huruvida min kropp skulle ge upp före mitt huvud.

Efter ungefär ett år hade både min kropp och jag fått nog. Jag kände oftare blodsmak i munnen än tidigare, och migränanfallen var nu på en veckobasis istället för var fjärde. Kuddarna i min säng låg så att jag enklare skulle kunna nå golvet fort om jag fick ett nytt anfall. Tabletterna var aldrig utom räckhåll, och jag hade svårare och svårare att skriva sammanhängande utan att blanda in alteregon och illusioner. Huvudet hade låst sig och min framtid tycktes hopplöst försvunnen. Jag drack för mycket sprit, åt för mycket tabletter och svettades genom nätterna. Ett svett som hade ändrat lukt från varmt och behagligt till fränt och frånstötande. Någonstans här blev jag störd av lukten på mitt svett, vilket kan tyckas som ganska absurt i sammanhanget. Huvudet gjorde en sista kraftansträngning till att producera en sista verklig känsla och otroligt nog så nappade jag på den. Lät den inte passera som så mycket annat. Istället köpte jag en tvål.

Tvålen var grön, och jag hade lagt ner mycket energi i att välja rätt. På posten kom en vecka senare tre tvålar inplastade i fyra lager produktförpackningar, och med stor social fobi och möda tog jag mig ändå för att orka hämta ut paketet före det skickades tillbaka. I min lägenhet packade jag upp min tvål, öppnade den första och kände en fantastisk lukt av bergamott och lime slå mot mig. På nästan ett år hade jag förstört och raderat ut alla lukter ur mitt liv, och det enda som fanns kvar i lägenheten var lukten av matrester och damm. Jag lade tvålen i mitt badrum och varje dag jag senare steg in i badrummet så upplevde jag en känsla av genuin lycka. Att mitt i missären, fanns det en solig och välluktande punkt. Lukten värmde mig och trängde in bakom mina ögon och började långsamt långsamt bryta upp knutarna i huvudet. Den satte mitt liv i rörelse, skakade om mig. Fick mig att inse att mitt liv saknade värdighet, och att jag förvaltade mitt ansvar dåligt.

Under en period av ett par månader efter detta lyckades jag bli av med det mesta som var direkt farligt för min kropp. Mycket av gifterna försvann, jag började äta mer och en aning bättre. Jag lyckades då och då sätta foten utanför ytterdörren utan ett direkt mål, och jag lärde mig att prata med människor igen. Ångesten fanns kvar och var starkare, men jag lärde mig balansera en väsentlig del av den mot lukten av en grön tvål. Jag spenderade mer och mer tid i badrummet och skapade ett rum av rent lugn som var disjunkt min verklighet i övrigt. En verklig plats att fly till istället för in i mig själv. Jag började hitta tillbaka till mig själv genom vardagslycka, eller uppskattning för det som skiljde sig från det ordinära.

Tiden gick, och tvålen tog slut. Jag öppnade tvål nummer två och resan fortsatte med små små steg mot något som kändes som hoppfullt och jag fick mer och mer bekräftelse från min omgivning av att jag var på väg åt rätt håll. Ofta var bekräftelsen i form av att ha sex med nya människor, eller att dricka för mycket, fast inte ensam. Efter att ha levt helt apatiskt i över ett år kunde jag ibland känna tillräckligt för att i alla fall lura andra till beröring, jag kunde då och då se och känna bitar av empati och även om jag gång på gång valde destruktiva metoder för att utvidga mig själv och missbrukade andra människor så blev jag hela tiden bättre, starkare och kunde med tiden bli ärligare och sårade andra mindre och mindre. I ett fortfarande apatiskt liv letade jag efter sätt att känna något; på alla sätt och vis. Hög, sjuk, smärta, lycka, värde, saknad. Det ger mig fortfarande skuldkänslor hur jag behandlade människor, och är en väldig stark motpol i mitt liv idag. Jag försöker inte på något sätt rättfärdiga mitt handlande när jag säger att det var mitt sätt att ta mig ur situationen. Att det var det sätt jag lyckades få tillbaka känslor i mitt liv. Det var ett dåligt sätt, men det fungerade.

I slutet av tvål två var det värsta över, jag var inte ok, men jag var inte längre så trasig att jag inte kunde hantera mitt liv eller min vardag. Det hade gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag var riktigt dålig, kanske två år sedan backen började slutta för brant för att inte halka neråt. Jag valde att aldrig packa upp den tredje och sista tvålen och sparade den till om det återigen skulle bli sämre, svårare. Jag satte mig ner och bestämde mig för att flytta, ta bort det sista av mina riktigt dåliga vanor och springa ikapp min framtid. Jag bestämde mig för vem jag ville vara, och att jag aldrig skulle hamna i samma situation igen. Djupt tacksam över att ha överlevt, för jag tror verkligen inte det var så långt från att gå riktigt illa, och väl medveten om att jag tagit mig friheter jag än idag inte kan rättfärdiga eller ens förstå.

Men jag mår bra,
och i veckan hittade jag den sista tvålen och bestämde mig för att jag är lycklig och att det faktiskt är en genuin känsla och att jag inte har några problem med att hitta känslor längre. Jag öppnade tvålen och den luktade fantastiskt.

SVT

2009-09-26T20:30:00.002+01:00

Jag hoppas verkligen inte att ni missade dagens avsnitt av Här är ditt liv med Jan Eliasson. Helt fantastisk man, på så många plan. Att sedan Kofi Annan var gäst gjorde det inte sämre.

Makalöst bra klädsmak också, men det är ju förstås ingen nyhet.

Turmoil

2009-09-25T07:40:00.004+01:00

Häromveckan fick jag ett erbjudande i jobbet att flytta till Oslo och starta upp ett nytt kontor där. Det har varit ett pågående projekt under hela 2009 och från början, i våras var jag ganska intresserad av att testa på. Jag levde i en lägenhet jag inte trivdes i, och umgicks med för få och kanske också fel typ av människor. Jag var obekväm. Med tiden har min levnadssituation ändrats och jag har fått lite mer att fundera på som gör valet betydligt svårare.

Jag är väldigt glad över den förändring jag gått igenom under året, och jag skulle inte vilja ha den ogjord, det känns som en flytt just nu skulle peka i den riktningen eftersom man de facto raderar ut en stor del av sitt sociala liv, samtidigt som jag inser att dessa åren för mig är väldigt viktiga om jag funderar lite längre framåt än bara ett halvår eller ett år. Skulle jag flytta idag skulle det vara med målet att inte komma tillbaka. Att flytta ett år, med målet att återvända känns ovärt. Jag tror att Oslo är en fin stad, det vet jag, men jag vet också att det jag egentligen vill - mer än att prova på något nytt bara för ett tag - är att bygga upp något varaktigt. Den förändring som en flytt ger för mig skulle således mest vara positiv i ett kortsiktigt perspektiv, knappast långsiktigt. Och jag vet att den förändring som genomförts under året har kommit från mig själv, utan hjälp. Jag tror det är att göra mig själv en otjänst genom att sudda ut denna. Jag har alltid varit mer intresserad av den förändring jag själv kan åstakomma utan hjälp, den som kommer från mig själv. Jag tror mer på en sådan förändring än att vakna upp i ett annat land och försöka lösa situationen, även om jag redan tidigare erfarit att även detta har sin charm.

Förra hösten hade jag generellt knappt något att göra under en helg, när jag tittar i min kalender idag så är jag uppbokad åtminstone tre helger frammåt, och i princip varenda vardag är fylld med aktiviteter som inte härrör träning, så som det varit tidigare. Det känns bra, och jag har de jag umgås med att tacka för att det blivit så. Förhoppningsvis kan det dessutom bli ännu bättre. Sedan finns det de jag tycker om här. Men det känns för mig väldigt skönt att bortse från personliga relationer när jag gör mitt val; att veta att det inte är på grund av en eller ett fåtal personer jag väljer att stanna, utan mer för min egen skull i flera avseender.

Det är fortfarande inget lätt val, det finns naturligtvis mycket som intresserar och lockar också. Men det är just det, jag tror verkligen att det känns som att gräset är grönare och att jag skulle vakna upp en morgon i Oslo och känna att jag saknar och missar mycket. I alla fall är jag övertygad om att det skulle vara så om jag hade agendan att flytta tillbaka.

Notis

2009-09-20T12:50:00.005+01:00

Jag hatar att jag skriver i notisform, men just nu finns det inte mycket mer tid till annat.

I natt (verkligen i natt) vaknade jag upp av att jag för första gången denna höst frusit av min öppna dörr och fönster. Jag var ensam, och kanske var det därför kylan blev mer påtaglig. Jag vred mig om och stönade till innan jag hasade mig upp ur sängen för att fastna med min skäggstubb i ett hav av långa blonda hårstrån som bär ett helt annat förflutet än mig. Jag lät det hänga kvar på vägen till dörren och väl ute på min balkong tog jag tre djupa andetag i kylan och håren dansade runt mitt bröst innan jag skakade av mig dem och stängde dörren bakom hösten. Ofrivilligt tycks jag blivit sambo till en flock hår. Det påminde mig om frågan jag fick en tidigare natt kring mitt umgänge. Jag valde att svara på den del som är lätt att förklara, det sakliga och tystade ner mitt inre en aning.

Det är svårt att säga att man föredrar ensamhet utan att få det att låta som man är folkskygg eller socialt inkompetent. Det är svårt att lägga samma värdering i ordet ensam. Jag ser min ensamhet som något förlösande, aldrig något förtryckande. Jag ser ensamheten som något som gör mig produktiv, som får mig att tänka rätt. Som tystar ner mina prestationskrav för ett ögonblick och som lägger en filt runt mina axlar.

I min ensamhet kokar jag kaffe, tar fram en bulle och sätter mig framför ett block och skriver ner vad jag tänkt på. Ofta bara ett par ord som jag sedan sitter och tittar på tills jag drömmer mig borten stund. Den bästa ensamheten finns på ett tåg eller ett flyg. När jag blir förpassad till ensamhet tycks jag bli som mest kreativ. Uppfinningsrik med mina tankar.

feedback

2009-09-20T12:12:00.003+01:00

Häromkvällen gick jag en promenad genom skogen med S och hon kommenterade mina dåligt sammanfattade rader kring såpbubblor nedan. Hon sa att hon kände igen sig och jag är tacksam att vi gick under en bro som fördunklade mina kinders rodnande något. Jag förstörde det lilla embryo av illusion som växte i mitt huvud kring ordens beröring med att säga att jag tror att de flesta antagligen kan känna igen sig i det, på olika sätt. Och jag började utveckla mitt resonemang och varför jag är så fasansfullt rädd för vissa typer av såpbubblor. I helgen skrev jag en lång text om såpbubblor. Jag döpte texten till Monolog med döden, del 1. Texten skall få mogna några år tror jag, för just nu vet jag inte riktigt om jag håller med mitt skrivande i allt. Monolog med döden var i övrigt en passande titel, kanske att det låter lite grovt, mycket, men jag känner mig bekväm i mitt val.

Såpbubblor

2009-09-18T15:10:00.003+01:00

Jag tänker på hur mån du är om att insluta dig i bubblor med olika människor, hur dina ögon letar efter det privata. Det du bara delar med de andra i dina gungande såpbubblor och hur trygg du tycks bli när du känner igen små tecken hos andra människor du tror dig vara ensam eller en av få utvalda att förstå och känna igen. Jag tycker det är fint.

Naivt, kanske.
Men fint.

Vi älskade varandra för mycket

2009-09-14T17:30:00.001+01:00

Jag målar mig själv med trubbiga pennor, drar handen över och fläckar pappret och handen med blyerts. Suddar ut konturer, ritar om och betraktar. Blev det här så mycket bättre? Och känns det här rätt? Är det jag? Vid pappret är suddigummet den snabba utvägen, i verkligheten flyr vi iväg och går in i ett nytt blad. I pappret syns inte våra blickar bakåt mot tidigare historier, tidigare minnen, det märks inte att vi gång på gång flytt och byggt om oss själva. Pappret är sådär fint så som ett polaroidkort i skymningen kan vara mot höströda löv och vind i ansiktet.

When I meet a new girl, I'm terrified of mentioning something she hasn't already told me but that I have learned from some light internet stalking.

2009-09-13T00:55:00.002+01:00

Sigrid tänjer på sina jeansbeklädda ben och mitt i livet flyger kort, tankar och drömmar huller om buller runt kring min skäddklädda haka. Min vilja att leva är som en urkraft som känns så mycket starkare än mig själv som bara tar nya tag och ruskar om min kropp och stadigt drar mig vidare på nya äventyr och möten. Skymningen fylls av vita katter och en tanke om att göra allt än lite bättre.

Uppfylld av nya tankar är jag åter i Sverige efter ett par dagars omvälvande upplevelser. Vi arbetar på lånad tid, men banken ser med snälla ögon mellan fingrarna på de friheter jag tar mig själv i tron om den goda saken. Jag har alltid kommit bra överens med bankpersonal.

Mitt i livet och i England finner jag mig själv nästan tårögt inse hur mitt intresse för ekonomi obegränsat växer. Det känns som att jag tar till mig och lär mig, men det får bli upp till andra att bedömma. Själv är jag bara glad över att få ta del av allt.

Military Road

2009-09-11T07:02:00.002+01:00

Vem har röda gardiner?

2009-09-09T21:41:00.000+01:00

Femtio

2009-09-04T15:53:00.003+01:00

Det är stor skillnad mellan lite och inte alls. Idag är den stora skillnaden mellan femtio minuter och inte alls. Det känns märkligt att jag, före flygresor, bussresor, hotell och packning ändå känner att dessa femtio minuter är klart viktigare än någonting annat. Mina femtio minuter anländer snart. Sedan lämnar jag dem via motorväg och skymning påväg mot flygplatsen. Någon frågade mig om det kändes bra, om jag var förberedd och om allt var klart. Jag kunde knappt svara, fick tänka till länge innan jag kunde säga att jodå, det tror jag nog. Men jag är inte riktigt där i tanken än. Ungefär femtio minuter därifrån i tanken.

I mitt bagage, bland skjortor och skoputs ligger mitt reseblock. Det är hon som får ta hand om mina tankar ett tag framöver. Men det brukar gå bra, vi är bra vänner.

Väl mött i framtiden
A

Alltid Ensam

2009-08-29T10:01:00.000+01:00

Novemberregn, kyla. Jag ligger på en asfaltsbelagd parkering och stirrar rakt upp mot en disig himmel. Det är mörkt, så mörkt det kan bli långt utanför storstäderna. Och tystnaden är så frånvarande som stillheten är närvarande. Det blir aldrig tyst utanför städerna, här viner alltid vinden i trädtopparna, här hörs djur vandra, ropa på varandra och här porlar alltid vatten. Jag är trött och kall. Det har regnat i flera dagar och mina fingrar har varit skrumpna lika länge. Räknandes stjärnor är jag orolig, långt bort från verkligheten där jag bara har mig själv att ta hand om kan jag inte släppa den stora oron jag bär med mig från andra. Jag undrar hur hon mår, om hon mår bra. Om hon har det bra, vad hon gör och jag hoppas hoppas att allt går bra.

I min ungdoms drogliberalistiska jag så tyckte jag aldrig det var så mycket att höja på ögonbrynen åt att hon hon hade som målsättning att åka iväg med det enkla målet att bli hög, det kändes lite fattigt mot sig själv men i övrigt hade jag inte så mycket att säga om det. Men nu var jag rädd. Jag var rädd för att jag var så långt bort, att jag inte kunde ta emot henne om hon ramlade, veta om det gick bra och dra bort håret över hennes kinder och hålla om henne på kvällen. Jag var handlingsförlamad i min verklighet och frånvarande från hennes. För en person som alltid älskat ensamheten är det min största glädje att jag är så förbannat dålig på att inte bry mig om andra. Att de jag älskars verklighet blir min, på riktigt.

Stjärnorna blinkade sakta genom natten och tiden delvis skymda av regnet som tillsmåningom förvandlades till snö och is. Det var snart åtta år sedan, och det är fortfarande en av de längsta nätterna i mitt liv.

Metapersonlighet

2009-08-27T12:51:00.004+01:00

Jag står mitt på innergården av en högskola som jag i all hast förväxlat till polymer-specialiserad, lite för sent inser jag mitt misstag när jag läser Polytechnic i mitt infoblad och rodnar lite lätt för mig själv. Solen skiner och hundratals studenter sitter på trapporna runt den försänkta innergården. Jag står och pratar med mina vänner medan människor rusar ut ur skolan och föräldrar applåderar och öppnar champagneflaskor. Någon har tagit in en stor bil som står på tomgång och fyller luften med vibrerande förgasarljud, glasflaskor krossas, människor pratar och solen skiner obarmhärtigt även här, även på mig. Här sker allt i organiserad tumult. Här på ett litet utrymme ryms skratt, kyssar, gråt och ofattbar glädje utan att behöva kämpa för någon uppmärksamhet. Strax bakom mig står ett podie, ett högtalarsystem och ett sextiotal uppställda stolar med professorer, studenter och närmast sörjande. Jag känner min puls dallra i halsen fortare än förgasarljudets tvåtaktiga muller. Sakta tappar jag fokus och glider ifrån vårt samtal, jag rör mig in mot mig själv som jag så ofta gör. Mina tankar blir starkare och starkare och överröstar samtalen, förgasarna, det krossade glaset och de samtalande studenterna. Tiden skakar mig och jag väcks ur mina tankar. Min vän Federico klappar mig på axeln och jag möts av sex blickar. Sorry, I was just ... I was just. Yeah you know, thinking. Jag ler lite förnärmat och väntar ut blickarna tills samtalet fortsätter med mig återigen åtagande en passiv tänkande roll. Jag går medvetet tillbaka in i mig själv och känner mig översvallas av en ensamhet kring stundens allvar. Jag tänker på hur livet kan slumpa sig. Hur en liten osäker kille som spelade pojklagsfotboll och gillade att läsa om stenar och mineraler nu står och pratar om saker som involverar mer än de han själv känner och ens kommer träffa. Varför någon väljer att lyssna på mig.

Tiden gör märkliga saker med oss. Jag minns böckerna om mineraler jag sträckläste som åttaåring i skolan, jag minns min pappas presenter när han varit ute och rest. Allt från ruggade ospekatakulära opaler till uppskurna agater och kristaller. Jag minns speciellt hur tiden fick mig att återuppleva samma känslor i olika sammanhang, hur en dålig fotbollsmatch sved i min själ på samma sätt som upptäckten av en ny sten värmde. Hur innanförskap och utanförskap ständigt förändrades genom åren och hur våra roller snabbt ändrades i tiden. Jag är fortfarande oklar över hur min uppväxt speglar mig och min person. Jag undrar ofta vad som skulle hänt om jag varit lite bättre på att göra mål, eller inte tappat tålamodet när jag putsade mina stenar riktigt lika fort.

Åter på universitetet så är det först nu jag inser hur jag kommit hit, hur mina val styrt mig hit och äntligen lyckas jag dra streck mellan stora medvetna val jag gjort genom åren och först nu känner jag att jag är mitt i mitt eget liv, mitt i position där jag har precis allt det jag alltid strävat efter; en möjlighet till verklig förändring. Att jag inte önskar något ogjort och att jag inte ifrågasätter mina tidigare val eftersom jag på något sätt har dragit mig dit jag ville ändå. Insikten blir lätt svindlande innan jag återtar kontrollen över mig själv och inser att det är dags att sätta upp nya mål. Att evolvera. I bakgrunden hör jag mitt namn bli introducerat för publiken och jag vänder mig mot podiet och ser att jag håller på att bli presenterad. Nu kör vi tänker jag och skakar av mig det sista av min barndoms trevande osäkerhet och stänger dörren efter mitt ursprung. Här och nu, tänker jag. Här och nu tänker jag omformulera mig själv ännu en gång. En ny tid, återigen, tänker jag medan jag går upp på podiet och börjar prata.

I ett annat ljus

2009-08-27T11:06:00.001+01:00

Tystnad, blick, tystnad.
Kort andetag, tystnad.

Med en hand full av minnen lyfter du sakta upp duken och viker den eftertänksamt men ändå bestämt precis där den är vikt så många gånger tidigare. Du drar fingern över den vita kanten och tittar kritiskt på utkomsten och nickar lätt för dig själv. Vanorna gör oss trygga. Nittiotre så som femtiofem eller trettio år gamla.

Du vaknar, klockan är nio och solen skiner i ditt ansikte från fönstret jag nyss öppnat. Det luktar nyklippt gräs och du sträcker ut ryggen efter aldeles för få timmar i sängen. Gräsdoften blandas snabbt med kaffet från köket, och jag frågar om du vill sova vidare. Jag går och duschar, läser tidningen och går ut med soporna. Jag gör nytt kaffe, och vi börjar om. Jag känner mig ensam.

Fredagsdubbel

2009-08-21T10:17:00.002+01:00

Efter att ha pratat med Emm så blir dagens svenska dubbel #1 och #2.
Ikväll kommer bli bra, riktigt bra.

(Och jag vet att det är ett ovärdigt inlägg. Men jag är så trött, så trött)

Det enda som saknades var fisken

2009-08-20T23:21:00.003+01:00

Medan planet tankas, packningen packas och listor skrivs står bloggen tom och övergiven. Jag lägger all min tid på att skriva i andra former, mer konkret om arbete och mer konkret om behovet av arbete. Och jag gör detta på annan ort.

Resschemat blir så att jag hinner med ett stop i Holland hos en vän en dag och sedan vidare till England och landet tweed. Det känns fint, viktigt och fantastiskt. Jag är så glad över att jag hinner med båda stoppen, för de är båda viktiga på olika sätt för mig.

Vi hade en diskussion om tillit häromdagen, du minns yes? Och jag menar att jag inte förställer mig. Jag är den jag är och jag ger alla samma bild, samma mig. Det här med sanning är viktigt för mig. Det handlar inte om absolut sanning, för jag inser själv vad det implicerar, men måttfull sanning. Frågan som borde ställas oftare är vem som förtjänar sanningen - för att snabbt följas av en fnysning när man inser vad det är man säger. Förtjänar, vem är jag att värdera det? Motfrågan jag brukar ställa till de som inte håller med mig är vem de tror mår bäst, och får mest lojala vänner. De som aldrig behöver ljuga, eller de som gör det. Vem som göder sitt ego mest, och vem som genuint bygger på sin självbild. Jag ser en stor skillnad här, och jag är säker på hur jag väljer.

Någon sa en gång att hon inte försökte leva rätt, att det inte var människans roll eller uppgift. Jag har tänkt mycket på det. Oförenlighet.

samvete

2009-08-15T13:09:00.004+01:00

Jag står på Frankfurts flygplats mellan två flyg. Det är den sämsta flygplats jag känner till i och med att den är stor, avlång och otrevlig. Jag är bara här för att lufthansa ofta ger mig våta handdukar på flygplanen och jag lider av ett fantastiskt lättövertygat sinne. Genom långa sluttande avgångshallar står små runda bord med ventil över. De fungerar som flygplatsens små oaser av rökplatser och här står främst äldre män med ett par, femton, kilon av konferensmiddagar för mycket som de odeklarerat bär med sig mellan land efter land. De står här med en cigg i ena handen och en telefon i andra. Själv står jag vid ett eget bord, jag röker inte, även om andan faller på, och snabbt knapprar jag in en kort notis om hur otrevlig sydtyska kan vara med halsen full av rök i min egen telefon. Mitt plan går vidare om två timmar och jag har inte sovit ordentligt på över två dygn. Jag tänder cigaretten och strax senare ringer telefonen.

Fan.

När vår sol gick upp den dagen, var det för att skilja oss åt

2009-08-14T19:43:00.003+01:00

När du ringde och sa de första orden så visste jag direkt vad du skulle säga. Det är fel att säga att jag känt det, men det fanns så tydligt i dina ord. Dina ostadiga och darrande bisatser, din höga puls som nästan dunkade fram i min sida av landet. Jag blundade lätt. Tiden stod still, jag blundade hårdare och vräkte ur det sista av det genomträngande ljuset ur ögonfransarna. Ljuset försvann som små små bubblor som lämnar benen i vatten, klängde sig fast för att till slut ge med sig i en lätt suck som nästan kittlar till. Nu var jag ensam i mörkret. Och snart skulle tiden börja gå igen, men just nu var jag helt ensam i mitt mörker. Jag märker hur mitt bröst gör ansats, två tre gånger och tillsist tar jag det stora andetaget som gör att jag orkar trycka på Play. Nu var det sagt, nu hade det hänt, nu började tiden gå igen. Nu skulle mitt liv fortsätta, helt utan dig. Jag drog en lätt suck av lättnad, jag tänkte på dig och sista gången jag såg dig. Hur mina knän svagnade till av kärlek, av outgrundlig kärlek trots att jag sedan länge insett att vi fanns på lånad tid, att våra händer skulle släppa taget och att solen skulle skina igenom våra fingrar och hur mörkret skulle försvinna mellan oss och istället erövra dig.

Det var sista gången vi sågs. Jag minns det så tydligt. Det var sista gången jag drog min hand längst din kind, och det var sista gången jag skrattade och sken som solen så att du fick se det. Det är ensamt nu, det kommer vara ensamt länge.

2009-08-11T15:24:00.003+01:00

Det är med orolig röst han pratar genom telefonen och jag svarar utförligt och långsamt för att invagga honom i lugn och skapa förtroende. För vissa växer man inte upp så fort, vilket inte är så konstigt då min egen tidsuppfattning stadigt förändras med mitt eget åldrande. Han frågar om vi kan ses, och jag berättar att jag jobbar men att jag kan sticka ifrån om tio minuter.

Vi tar bilen iväg och jag möts av ett par vaksamma ögon som begrundar mig kritiskt och genomgående. Ett djupt andetag och jag tar tag i situationen, öppnar upp och svallar över. Tillitet växer och jag bollar mina tankar med gatunamnen på rutten genom stan. Vi svänger upp på djurgårdsgatan istället tror jag, säger jag och återgår till mitt inre.

Kort därefter skiljs vi åt lika abbrupt och plötsligt som vi träffades. Det brukar bli så. Nuförtiden. Jag lärde mig för en tid sedan att aldrig svara på en fråga med att jag inte har tid, utan istället säga att jag prioriterar annat högre. Det tar mer emot att tacka nej av bekvämhet om man då vet att det man prioriterar högre är direkt oviktigt. Då omplanerar jag, och så säger jag ja istället, och jag tror att jag vaknar upp lite lyckligare varje dag för att jag verkligen gör det som är viktigast och inte det som är smidigast. Däremot är det för mig en gåta hur min relation till min far tycks vara i formen walking-meeting. Jag skulle verkligen prioritera mer. Men tyvärr ligger detta beslut inte enbart på mig. Relationer är knepiga. Spännande, men knepiga.

Konferens

2009-08-10T15:49:00.003+01:00

Det ser ut som att jag kommer åka iväg på en konferens i England om ett par veckor angående internationellt hjälparbete. Denna gång skall jag först och främst lyssna på ett par framförande, men jag gissar att det inte blir så enkelt att jag kommer slippa undan utan att förbereda något eget tal. Merarbete, så härligt. Frågan är kring vad. Jag är otroligt sugen på att diskutera etiska normer och vikten av kraftfulla agerande för att bibehålla sina grundvärderingar även i små organisationer. Och hur oerhört snabbt det kan gå utför annars. Varför normer och insikter av lokalförhållanden och eventuella konflikter mellan religi-politi-ekonomiska skillnader snabbt tar livskraften (på flera sätt) även ur den bäste.

Men, det här hör ju inte till den här bloggen egentligen. Men sådanna tankar tar lätt över mitt tänkande och slår snabbt sönder all form av kreativt flum jag gömmer mig bakom i smyg. Så å' denna gång. Men nu fick jag det ur mig, så nu kan jag släppa det för stunden.

Observation

2009-08-09T15:56:00.004+01:00

Det finns idag ingen del plast i min rakprocedur. Aldrig någonsin vidrörs jag något gjort av annat än sten, metall, mård och tvål. För de flesta är detta ointressant, för mig är det skillnaden mellan ro och stress.

Jag minns inte mitt förflutnas ansikte

2009-08-09T00:49:00.005+01:00

Ute i sommarnatten tittar jag upp mot en molnfri himmel och en stor glimmande måne. Jag är tolv igen och jag minns hur jag försiktigt, trevande, gick hem genom skogen på kvällen. Jag minns hur mina öron var på spänn efter varenda litet ljud som störde min ensamhet. Hur jag tänkte att jag inte skulle gå fortare, sakta ner gången för att verkligen övervinna min ensamhets kval.

Jag släpper snabbt blicken på månen och ögonen vandrar ner på den mörka asfalten. Klockan är två och min cykel är på andra sidan staden hos en flickvän jag inte kallar flickvän, parkerad utanför ett förhållande jag inte kallar för ett förhållande. Hos någon jag förbryllat håller på att få känslor för och hos min nutids största paradox. Jag kan inte läsa henne som jag är van vid att läsa andra; det har aldrig gått även om jag nu ser många fler nyanser kring hennes läppar än tidigare. Men fortfarande lika gåtfull lockar hon fram något som jag gömt noga, och det skrämmer mig. Rubbar mig mer än jag vill erkänna.

Genom natten hörs blåljusens sirener svagt nära mitt hem. Natten gav mig ett par nya ord i min bok, ensamheten vaggade in mig i lugn och månen fick mig att minnas mina trevande steg som tolvåring.

Confessions #15

2009-08-04T22:10:00.003+01:00

Det syntes så tydligt i dina ögon, det förstorade i dina ögon, hur du lyssnade intensivt på vad som sades, letade efter varje möjlighet att reagera - att kasta dig emot och slå emot. Dina tinningar blev snabbt en aning rödare, ögonbrynen skar genom rymden och reste sig snabbt. Jag känner på din andning hur du flyr, hur du redan är långt borta och letar medan du övergett din kropp här i nuet. Du var vacker, men på resans gång så hade du tumlat mot smutsiga väggar för många gånger. Du borstade snabbt av dig och försökte hålla vår hastighet genom livet, men någonstans var det nog. Någonstans blev väggarna för hårda, för solkiga och våra händer möttes inte lika lätt i folkvimlet. Tiden gjorde oss smutsiga.

Men vi är rena nu.
Är du beredd?

Då springer vi.

2009-08-02T19:42:00.002+01:00

Skuggan fångad i slutet av Juli 2009 med härliga bohuslänska stackmoln i bakgrunden.

Confessions #13

2009-08-02T12:59:00.001+01:00

I den del av världen där solen går upp över daggstänkta fönster vaknar jag upp och möts av en molnfri himmel och ett stilla porlande från den närliggande bäcken, här ute i skogen bor tystnaden och vinden på riktigt. Jag går upp och ut och blir stående tittandes längst hav av purpurbräckor som väller ner i den rinnande gröna forsen. Det enda som stör den perfekta fraktalen är jag själv; på samma sätt som ett litet barn förstörs av en kamerablixt rubbar jag balansen kring det som är just så som det borde vara.

Orört vackert.

Ett fåtal rader om ensamhet

2009-07-30T14:15:00.002+01:00

Sunset, as seen through the window of a aircraft 38'000 feet above the sea, over the Austrian Alps heading towards Munich. It is unlikely that there are more than a handfull visions that can top the beauty of tonights scenery; seeing the tip of the wing touch and stirr the clouds with a burning setting sun stretching out over the far horizon.
Whilst Im not a big fan of flying, this is one of the few flights I actually think is easy to justify or defend. And Im greatly thankfull that I picked a late flight (Even so - I was running through the terminals of Turin and Milano to make it!) even though I realize I will be in poor shape for tomorrows meetings in Stockholm.

Confessions #12

2009-07-18T12:54:00.001+01:00

Vad jag avskyr när människor titulerar sig som känslomänniskor.

Confessions #11

2009-07-17T14:21:00.000+01:00

Jag har under min uppväxt och i mitt liv ofta stöttat mig kring fenomenet att låna namn för att underbygga mina historier och tankar. Tagit namn med betydelser och gjort dem till egna, kanske givet dem nya kläder och röda resväskor - men ofta låtit dem representera sina ursprungsvärden. Det är en enorm fördel att kunna gömma sig bakom namn och symboler. Det handlar om att inte behöva ta ställning, eller - om vi låter det bli ett mer aktivt val att kanske ta ställning att tillåta fegheten.

Jag tänker ofta kring namn, personer och platser. Och det slår mig att jag ytterst snabbt drar religiösa paraleller. Jag tycker det är remarkabelt att djupt troende som drabbas eller får glädjen att uppleva en uppenbarelse ofta ofta använder redan tidigare definierade former för uppenbarelsen. Det kan vara allt från rena jesusbilder (om jag lånar kristendommen för mitt raljerande) till att bli talad igenom. Det får mig att bli tveksam.

Antingen så är (i det här fallet) jesusbilden korrekt, eller så är det så att människor snarare gör precis så som jag gör. De sätter konventionella bilder för sina känslor. Jag är verkligen ingen motståndare till religion eller gudsuppfattningar; men jag känner ändå att min gud skulle vara mer raffinerad än att använda samma bild när han eller hon pratade till mig, än vad som uppges ha varit fallet för två millenier sedan. Jesus måste ju ändå ses som en god retoriker, och han kan väl inte vara helt oförstående kring fenomenet att "tala på bönders vis" även omfattar utseenden?

Nej jag är ingen stor fanatiker kring religiösa entiteter. Jag finner fortfarande mer tröst i det mindre avmålade än det som pryder kyrktak.

Confessions #10

2009-07-08T17:31:00.002+01:00

Jag tittar vedmodigt ut genom fönstret där G står och pekar och ser min framtid försvinna bortom all räddning.

Det är sommar. Och det regnar.

Idag var dagen då jag skulle ligga på en filt, jag skulle läsa bukowski och nicka i smyg och göra anteckningar i luften. Jag skulle låna min gamla, sönderlästa On the Road, som i denna stund innehåller nästan lika många gamla tågbiljetter som sidor. Jag skulle blunda och dra loss en av biljetterna och inviga den till Bukowskis värld, och låta denna biljett bli det enda som hindrar mig att börja läsa om boken från början varje gång jag tar upp den.

Nu blir det inte så. Istället fyller jag en träningsväska med ångestladdade ben, och förbereder mig mentalt för gymmet. Det är inte att jag inte vill. Det är bara att jag vill ha roligare. Just precis nu. Just precis alltid.

Jag gick förbi en italienska påvägen hem idag, hon hade röda kläder och hette desmoquattro, och en beundrarskara kring sig av små härliga tonåringar som tittade med åtrå som jag bara minns existerar långt inne i min värld av ensamhet. Barnen läste högt upp italienskans namn, och jag log för mig själv och tänkte att. De har allt rätt bra smak ändå.

Confessions #9

2009-07-08T13:04:00.001+01:00

Patetiskt.

Här sitter jag, står jag. Går jag,

Med en brännande skrivlust under ögonbrynen, med fjäderlätta fingrar som vill vårskutta ut över ett bördigt tangentbord. Ett lätt sinne, en glad kropp.

Jag fnyser

Återigen så skriver jag när jag är förälskad. Återigen så fylls mina lungor av luft som är lite utblandat med parfym, lustgas och lukten av en tomatplanta som man burit in från balkongen för att skydda mot det skoningslösa svenska sommarregnet.

Patetiskt.

Här sitter jag,
står jag, går jag.
Och allt jag vill göra är att leva, vara med - vara tillsammans och mitt i - och jag känner att jag inte kan offra min tid på att skriva ner det jag så gärna vill skriva.

Confessions #8

2009-07-07T22:58:00.001+01:00

Sakta sakta rör vi oss närmare varandra när din kalla nästipp undersöker min nacke. Dina armar håller om mig och du pulserar sakta mot mig med mina händer kring din skinnjackas slut. Vi står där länge och jag lyssnar på hur du tänker med snabba och djupare andetag. Jag frågar för att bekräfta vad jag hört, du faller tillbaka mot din slutna aura och tänker först inte säga, men berättar sedan att du tycker jag är mer hårdhänt än vad du är van vid. Du tror att jag skall ta det på fel sätt, bli frustrerad, men jag känner bara hur du öppnar dina dörrar långsamt långsamt, och glädjs för det. Och vad gör det att man är olika, egentligen? Du berömmer mig för hur jag varit mot dina vänner, och jag förstår knappt något då jag slagits mot utanförskapet och förlorat hela kvällen. Jag medger att det är så, och säger att jag måste lyssna in mig. Men du verkar nöjd ändå, det gör mig förbryllad. Men förbryllad är bra, förbryllad gör att jag sitter kvar uppe i trädet, och tittar mot de höga grenarna samtidigt som jag inte förstår hur jag redan nu kommit så högt upp. Och min sjuårings sinne vill högre, upp till de tunnare grenarna, de som vajar mer i vinden, och de som är så höga att man kan se havet. Dit vill jag, och kysser dig på ögonbrynet och säger godnatt.

Confessions #7

2009-06-30T13:41:00.000+01:00

Någon sa att "De som oundvikligt är djupa talar i klarspråk, medan de som vill ge sken av ett djup fördunklar". I dunklet ryms ofrånkomligt mycket djup, men om detta är ofta mycket inte underbyggt. Jag läser mig själv i detta, och då menar jag inte nödvändigtvis att jag är djup. Men jag lägger ofantlig tid på att resonera mig fram till de enklaste slutsatser, något som den ogenomtänkte säger rakt ut som universella sanningar. Jag försöker vara försiktigare med mina ord. Jag vill så gärna använda mina egna för att teckna mina egna insikter, hur basala dessa ändå tycks vara. Jag har märkt att jag långsamt långsamt går bak i utvecklingen och genomför långa tankebanor om sådant som jag som femåring inser snabbt.

S läste Marquez, hundra år av ensamhet. En helt fantastisk bok och författare. Jag minns fortfarande långa stycken ur både den och västfronten, det går inte ur mig. Men ju mer jag resonerar kring klassikerna så slår mig följande; Varför bör man egentligen läsa? Jag är så rädd för att någon gång inse att mina tankar egentligen är stulna från någon annan, att jag i ölljusets sken obarmhärtigt stulit någon annans och gjort dem till mina. Jag vill teckna mina tankar, inte ta orden från någon annan eller ge sken av att vara någon jag inte är. Jag läser inte, med insikten om att jag aldrig kommer behärska mitt språk. Att jag oundvikligen kommer dö utan språkets och uttrycksfullhetens tysta nickande av förståelse. Jag tecknar mina tankar, med de få ord och sinnesbilder jag behärskar. Och jag känner mig trygg i ovetskapen om vad som tidigare är uttryckt, förklarat och avfärdat. Det här är ett utanförskap; jag vill inte vara del av. Jag söker mig till ensligheten. Till värmeljuset utan skarpa skuggor. Därför tycks jag bli förpassad femåringens insiktsfullhet.

Confessions #6

2009-06-28T14:10:00.000+01:00

Lor är det otåliga. Det frustrerade och det makalöst vackra. Hon har något manhaftigt över sig och jag får för mig att det syns att hon är hollänska. Jag log när jag pratade med henne och sa att hon hade halsen av en modell, vilket hon har. Hon bär sjukdommen i sig, med sig och kan inte göra sig fri mer än för korta stunder sin egen uppfattning av oförmåga. Det är en snara med kort löp hon bär på, och det plågar mig ofantligt att se henne formas efter det lilla utrymme hon får tillgång till. Jag känner att hon själv håller kniven, om än en trubbig sådan, och jag ber henne gång på gång att skära repet, göra sig fri, men min röst passerar och försvinner ut i perifierin mot ett tröstlöst leende. Hon kommer från en trasig familj, något jag var oförmögen att greppa från min egna trygga barndom och jag drog aldeles för snabbt paralleller till hennes beteende som en hobbypsykolog i all sin prakt. Jag har intalat mig själv om att hon nu skall få vara sin egen, utan mina diagnoser, och jag ser henne i smyg när hon växer, och sakta men säkert gör sig fri sitt fängsel.

Confessions #5

2009-06-25T12:23:00.002+01:00

Den här posten är helt frånstående mina vanliga tema. Varför den står här vet jag inte, men nu är det så - och posterna måste försöka komma överens trots sina olikheter. Förbrödring, poster!

En sak som jag funderat en del kring på sistone är det här med plikt och ansvar. Plikt känns som ett utdött ord, gör det inte? Som ett ord som användes i svartvita filmer med Åsa-Nisse när människan förminskades av staten, före liberala skalbyggen kring folkhemmet och långt före muren föll.

Häromdagen satt jag i en park och tittade på den jag satt bredvid och sa att. Nej, jag tror inte jag kan skjuta på det här längre. Det är dags att ta lite ansvar och anmäla mig till utlandstjänst för försvaret. Sedan dess har jag blivit mött av ett tiotal helt oförstående blickar.

Själv är jag inte så glad över att vi skickar iväg soldater överhuvudtaget, i synnerhet inte utanför europa. Men OM det är så att våra soldater gör ett bättre jobb än soldater från kringliggande länder så är det förstås bra. Tråkigt att det behövs, men det är bra att kunna hjälpa till.

Jag fick en fantastisk utbildning av försvaret, som kostade lika fantastiska pengar, och jag har helt ärligt väldigt mycket att tacka dem för hur mitt liv ser ut idag. Det är grunden hela mitt vuxna liv vilar på, faktiskt. Det handlar inte om sociala situationer utan om referensramarna jag använder när jag tänker och agerar.

Jag kan absolut känna en stor tacksamhet över det hela, och en vilja att rättfärdiga valet av mig. Men ju äldre jag blir så känner jag mer och mer ett ansvar, ett socialt ansvar. Om jag sitter på en bra utbildning, borde jag inte stå till förfogande då. Det måste ju ändå vara så att vi vill skicka rätt, bäst, personal? Jag tycker inte det känns ok att säga att andra får lösa problemet.

Rent ekonomiskt är det med all sannolikhet en nackdel för mig. Det känns bra. När jag pluggade tittade jag ibland på siffrorna och tänkte på vilka möjligheter lönen skulle ge mig. Idag ser jag dem och tänker att ... Ok, jag går väl inte back, men det är knappast en ekonomisk fördel. Och det känns bra. Jag vill inte att ekonomin skall vara en faktor till beslutet. Det känns dubbelt tragiskt att pengarna är ett sätt att göra människor intresserade, förståbart men inte bra, det gör det till en klassfråga. Visserligen kommer pengarna väl till nytta - säkerligen, men det känns inte helt ok att de med sämst ekonomiska möjligheter alltid tar de största riskerna.

Confessions #4

2009-06-20T13:50:00.001+01:00

Jag stötte på Yannis i norra Italien. Vi skakade hand och med värme lade han sin arm om min axel och gav mig en stor kram. Medan vi stod där och jag, betydligt längre än den äldre Yannis, fick hans olivbruna flint med ärr och märken efter ett längre liv i näsan så stammade han med sin grekiska brytning fram "Ah, Alexander" följt av "its the only non christian-, global name that I know of. Everywhere in the world, there is an Alexander - and it makes me peacefull". Det fanns en innerlighet i Yannis som jag sällan stöter på, och ett genomgående intresse för andra. Yannis är en intressant man på många sätt, såklart, och de få dagar vi spenderade tillsammans så pratade vi mycket om historia. Yannis berättade fantastiska historier om hur Neapel blev till (Nea polis, ny stad!) och jag berättade minst lika fascinerande historier om hallänska snapphanar och unionen med norge och också såklart om hur Greklands kungahus härstammar från Danmark. Jag tror jag kommer ha svårt att släppa taget om Yannis många kramar. De värmer fortfarande, långt efter att hans spräckliga flint lämnat mitt synfält. Jag hoppas att jag kommer träffa honom igen, på en slätt långt hemifrån så kommer jag höra ett rop efter Alexander följt av en stor och stark kram som får min solhatt att flyga all världens väg.

Confessions #3

2009-06-17T10:27:00.000+01:00

A sa till mig att jag är en sådan som kan hitta på anledningar till att vad som helst inte är rätt, att jag inte släpper taget tillräckligt. Hon har förstås rätt, jag bygger lätt en tillvaro av svårhet runt mig. Skyddar mig själv. Vi säger att vi utvecklas, förfinar oss själva men jag är osäker på att det verkligen är så i så stor utsträckning. Jag känner hur jag brottas med samma frågeställningar nu som för fem år sedan kring känslor och närhet. Absolut, kanske är det jag som står och stampar. Eller så förhindrar min person mig till att gå vidare utan att stampa lite till. Själv är jag lite less på det.

På mitt skrivbord här ligger ett provsvar på hur frisk jag är. Det står tio siffror på blodvärden och kolesterol och sådant, och ändå om alla värden är bra, mer än bra, så vet jag att när jag satt och gjorde proven så mådde jag sämre än någonsin. I min värld hade jag uppskattat en siffra på huvudbry, på självkänsla och på själslig utveckling. Djupt inne i en värld av mätbarhet kan sin egen omätbarhet vara bekymrande, även om jag försöker sätta siffror på mig själv så gott jag kan.

7.

Confessions #2

2009-06-17T09:54:00.000+01:00

Det känns beprövat; men återigen visar det sig att jag skriver bättre och tänker mer i grönt i en olycklig känsla. Igår gick jag bredvid J och lyssnade på henne, och allt jag ville göra, var att kyssa henne.

Och det gjorde jag ju, såklart. Och du har ett fantastiskt vackert ansikte i motljus med håret fastnandes i min skäggstubb och jag smälter verkligen hur du drar ihop läpparna och tittar uppåt in i mina ögon med en levande och förväntansfull blick.

Olycka för mig är kanske inte obesvarad känsla, snarare ovissheten av en annan människa? Ovissheten innan jag lär mig hur du fungerar, och vad jag ger mig in på. Men det känns som en olycka jag kan leva med. Verkligen.

Confession #1

2009-06-16T14:55:00.002+01:00

Suo kommer från Nigeria, hon har en slank figur liknandes en gudinna, och ett vackert värdigt afrikanskt ansikte. Hon fnissar fortfarande lite flickaktigt, och jag får ibland känslan av att hon själv inte blivit medveten om att hon blivit vuxen sedan länge. Första gången jag såg Suo blev jag hänförd, blixtförälskad. Hennes svarta blanka hår blänkte i solnedgången, och en svettdroppe höll sig krampaktigt kvar i hårfästet medan hon skakade ur sitt hår ifrån torkade vinblad nere vid floden. Jag log och tänkte på hur hon strålade glädje och jag tror aldrig jag lagt min kind intill någon som varit mer len. Det var som att lenheten kom innifrån, och drog tag i mig och sög mig innåt. Nära. Vi sågs sist på en utsiktsplats över floden, väl medvetna om att vi aldrig kommer ses igen. Och det är vackert fridfullt att minnet av henne är lika lent som hon själv.

99

2008-12-31T00:19:00.000+01:00

Detta är post 99. Om man bortser från ett tiotal raderade inlägg. Fint. Det är min fjärde blogg som når 99.

Anledningen till att jag slutade skriva här för ett år sedan var för att jag var slut. Skrev för dåligt. Och av motsatt anledning började jag skriva igen. Jag tyckte att ett års paus gjorde bloggen gott. Nu har jag tänkt efter i ett år och försöker vidareutveckla mig.

Tjugoåttånde december tvåtusenåtta.

2008-12-28T21:30:00.003+01:00

En svag ångest över det där brevet har nu äntligen lagt sig, för denna gång. Brevet till den där som försvann är iväg, och jag sitter och trummar lite nervöst över mitt tangentbord - uppdaterarar min inkorg .... som om det är rimligt att förvänta sig ett svar efter femton minuter - eller ett svar alls för den delen. Jag gör inte det, men vill nog ändå gärna bli överaskad. Kort brev, skrev enkelt, för att skydda mig själv tror jag. I efterhand tillhör nog de få meningarna de mest omtänkta på länge. Vad som vore rätt och fel att skriva. Men nu, jag skjuter tangentbordet ifrån mig och släpper det.

Jag gick hem genom ett vintrigt göteborg igårnatt, klockan var efter tre och jag saknade mitt läppsyl som jag förtänksamt hade ställt bredvid sängen. F var hemma från Indien och jag lovade honom både en två tre öl, och säkerligen mer därtill. Vad vet jag egentligen. Jag vet att jag tänker bra när jag promenerar. Inbillar mig att det är mina mest lucida ögonblick, då jag gör mest nytta. Vilket är skrattretande på många sätt.

Pratade inredning med bästa storasystern under dagen, mattor och lampor. Ett frosseri - det kändes fint mitt i allt strul med lägenhetsköp och väntan i min verklighet. Lägenheten från 1922 tackade jag nej till i min obeslutsamhet. Jag önskar att den vore lite bättre så jag utan att tveka kunde tackat jag till dess spröjsade fönster, härliga utsikt och metertjocka väggar. Men, det var inte tillräckligt. Tyvärr.

Brände, ganska planerat, mer pengar än vad jag gjorde under ett år som student, på kläder en dag tillbaka. ryggvärken kom tillbaka och jag överdoserade mina smärtstillande ganska kraftigt på kvällen och kände mig helt ok över detta. Det skrämde mig mer än jag visade utåt. Jag skall inte säga att jag längtar, men då smärttopparna når långt över vad medicin kan dämpa så blir jag på något sätt melankoliskt lycklig över att ha röntgenundersökningar väntande på mig hemma efter jul.

Dagens citat

2007-12-02T11:24:00.000+01:00

.. After he lost both his legs he found Jesus.
- (laughter) I'm sorry, but it doesnt seem like a fair trade.

Bakfull

2007-12-02T10:57:00.000+01:00

Är rackarns bakfull idag så jag tänkte laga mat. Jag skall göra lasagne, lingonparfait och mandelkakor. Jag satt och bläddrade bland recept och tyckte det var lite lustigt att det i receptet till en sats på typ ... en liter parfait stod "häll i portionsformar och frys". Plural? Det blir en skål för min del. Men så har jag ju alltid varit väldigt mån om hur saker ser ut :).

Ja just. Choklad skall jag äta också. Så jävla bra advent, choklad, fett och kött. Shit. Bakfull med ett leende.

Tanke

2007-11-29T17:02:00.000+01:00

Jag skulle vilja bygga en jakobsstege. Hm, ja alltså. Inte den bibliska stegen, utan en högspänningsmojäng som joniserar luft. En sådan som alltid finns i bakgrunden i filmer med galna vetenskapsmän. Jag gillar ordet, och referensen. Jakobsstege. Från gamla testamentet det som förbinder människan med gud. Typiskt en sådan grej som man kunde gjort en Indiana Jones film om; hur nazisterna upptäckt en verklig jakobsstege i något afrikanskt land.

Det jag tänker på är alltså två ledare svagt V-formade som är anslutna till ett högspänningsaggregat, genom att skapa en väldigt kort blixt mellan ledarna värms luften upp och joniseras. I och med värmen så stiger den joniserade luften, och med den följer gnistan. Typiskt roligt experiment. Undrar om jag kan göra en sådan.

Fuck yourself up (feat the 5.55-feeling)

2007-11-29T16:49:00.000+01:00

Tick

Sitter och skriver idioterier i mina dokument. Ersätter the med ze i en text i ett desperat stadie av uttråkan väl medveten om att det kommer slå tillbaka någon gång nästa vecka när jag skicka iväg, och senare inser att det finns ett ze kvar i texten trots att jag imorgon bitti fortsätter på dokumentet och suckande försöker ändra tillbaka alla ninjaord. Its the 5.55 feeling. Jag är för trött för att tänka, mer än *behöver vara ledig*.

Joggade igår, det var skönt. Fast jag tror jag rivit upp min muskelskada, det känns så. Det är inte jättebra. Kollade efter blödningar, men verkar inte gått så långt än. Kanske bara är en sträckning, vi får hoppas på det. Det tog mig ett och ett halvt år att komma på fötter igen efter det, efter att ha satt igång och tränat aldeles för hårt tre fyra månader efter att det hände första gången. K hängde vid midjan under ett pass för att ge motstånd när det small till för andra gången och jag flög med huvudet före ner i golvet. Comming right back at ya. Jag är inte så sugen på att återuppleva det. Jag skall nog ta det lugnt ett tag och se vad som händer.

Fan. 5.55-feeling trots att klockan är 4.55. Suck. Vad mer kan jag göra för onytta.

Ty

2007-11-21T07:33:00.000+01:00

Som kräver medhåll. Som älskar att få beröm men sällan offrar sig för att ge något tillbaka. Berättar häppnadsväckande eller ointressant, men ställer få frågor. Ogenomtänkt. Faller tillbaka i mönsterbeteenden. Kastar gärna första sten, med starka ord och hög röst. Återfaller till en stationärt försvar kring sin person i form av 'det är sådan jag är' eller 'det är min åsikt' utan att granska sig själv, och utan en ödmjukhet kring det egna felet. Återfaller även till sin barndom och ger betryggande argument som alla bottnar i en oförståelse kring någon annans situation utan en vilja att vidga sig. Som älskar fokus, och hatar perifieri. Avslutandes med en sten, och väljer att glömma för att det egna ställningstagandet skall bli lättare att bära. River, sparkar och slåss och är inte sen med att fly. Säger sig vara förstående, men förstående för vad?

A night

2007-11-20T06:24:00.000+01:00

För inte så längesedan så satt jag i en gammal slottsbyggnad med metertjocka väggar. Jag satt i en fönsterpost och tittade ut genom spröjsade fönster ner utöver en höstdag. Skog och rödgula löv neddränkta av vatten. Det finns ganska mycket att sakna, tänkte jag i min ullrock. Ja, om man skulle ta sig härifrån, testa något nytt. Det gör mig lite beklämd ty jag kan inte förlika mig kring vad jag skulle förlora, eller vad jag skulle kunna vinna. Feghet antar jag.

Tunng har släppt en ny skiva, den är bra. Det har gjorts en bra video på Bullet, den går att söka rätt på. Den är mycket tunngsk. Jag läste i DN om en spelning med Peter Lemarc och ville vara där. Liksom jag ville lyssna på Tunng och allt annat. Det är kanske hösten, vintern. Jag träffade en gammal vän i affären, Men hej, gud vad roligt att se dig. Vad gör du, jaha. Mhm. Det vore roligt att ses någon gång, mm. Jag har ditt nummer. Jag hör av mig, hej hej! Vid grönsaksdisken. Dagen efter var jag nere på stan och köpte räkor eftersom det, för en gångs skull, fanns bra räkor att köpa. Jag skickade iväg ett pip, det blir kanske tidigare än vad du tänkt dig, men jag har köpt räkor, vill du komma över ikväll?

Systern flyttar, jag flyttar, R flyttar. Alla flyttar. Jag fick ett medelande där det stod "jag tänkte på dig när jag hörde en låt" och jag skrockade lätt förtjust över att det var en svensk sång och svarade med Coldplay. S förlorade sin far, hjärtattack. Är det hösten som gör mig så deprimerad? Spelade squash och älskade det, det är som att vakna upp ifrån verkligheten och gå upp i sig själv. Funderade lite på att raka av mig mitt hår igen och känna vinterkyla över huvudet och hittade en gammal bortglömd hatt i mitt förråd. Putsade upp mina skor och kände mig upp över öronen förtjust över att jag tog mig tid. Gick och skrev på kontrakt för nytt och gammalt. Gick nöjt ovetande därifrån.

Tog kort igen, hade tänkt att inte göra det men blev övertygad. Joggar i snön, hör skaren spricka upp under mina fötter och luften flamma ut ur min munn och upp mot träden. Städade undan räkskal och log under min huvudvärk och hjärtvärk. Skrev två långa brev, varav ett blev bra. Jag tryckte på Send två gånger. Tillbaka i slottet flyger fåglar förbi det spröjsade fönstret, en bil stannar på gården och när dess dörr slås igen darrar fönstret svagt. Fortfarande i min ullrock går jag ut och iväg. Jag skall gå snart, låt mig bara få smeka din kind.

10-11-07

2007-11-10T09:41:00.000+01:00

Tittar ut genom fönstret och ser solen lysa över ett ensamt träd på en snöklädd gräsmatta. Det är två grader kallt, klockan är åtta på morgonen och jag sitter med en gammal lumpartröja och träningsbyxor på mig och tittar på Cityakuten medan min mp3spelare laddas så att jag kan gå ut och jogga. E (Mobil) loggar in på msn och jag hälsar henne godmorgon och förklarar att jag är påväg ut. DU är tokig säger hon, och berättar om sitt täcke. Jag förklarar att jag betalar 35 kronor i månaden för att ha msn på min mobiltelefon, en tjänst jag nästan aldrig använder och absolut inte har något behov av. Jag berömmer henne för att skriva snabbt, mycket snabbare än vad jag skulle klara. Och dessutom skriver hon rättstavade ord. Det är kanske det minsta av mina problem att kunna skriva sms eller msnmeddelanden snabbt på en mobiltelefon, säger jag. Och ju mer jag tänker på det, desto mer längtar jag till ett liv utan telefoner och datorer. Jag stärks i min övertygan om att min morgonjoggingtur är karaktärsstärkande och längtar till att halka runt i snön på joggingspåret. Det ser ut att bli en fin dag idag.

Tjena hallå

2007-10-27T23:51:00.000+01:00

Hej dagboken!
Jag har varit otrogen och superspökskrivit (om detta är spökskrivning är alltså det super-) på en annan blogg ett tag. Härligt uppfriskande! Bloggen är ju egentligen inte död, även om det verkar så. So lets recap. Eller starta om.

Min lägenhet är överfylld med prylar. Det är två personers flyttgrejer som står i kartonger längs med väggarna och mitt omkring i allt så ser jag hur mina växter dör för att jag inte orkar med att bekänna någon tillhörighet med de rummen. Det är sorgligt, verkligen. Men, inte helt ändå. Jag håller på att flytta. Eller ja, jag letar ny lägenhet och flyttar i januari eller februari, så det är ganska lång tid kvar. Det känns skitbra. Verkligen riktigt jävla skitbra. Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv, och det känns som något som är bra för mig. Jag vill ha ett eget kök, egna växter och känna att jag kan ta ansvar för allt. Så egentligen, mellan alla flyttlådor och under ångesten av att allt inte är ordnat än så mår jag skitbra. Bättre än ever.

För ett tag sedan fylde min syster arton, en stor grej tycker jag. Jag var nere och hälsade på, kramades och åt tårta så som man skall. Jag träffade D och gick till vårt ställe men märkte att det var stängt (minnesanteckning: kolla upp saker) och hamnade på ett nästan lika bra ställe. D hade aviserat om att vi skulle ha något slags fylleslag men allt slog helt bakut när det visade sig att vi spenderade fyra timmar på att dricka två öl var. Vi är för gamla, vi pratar mer än vi dricker. Men det var riktigt kul, och D var glad över nytt jobb och jag var glad över detsamma.
Hemma körde jag och systern iväg och handlade tårtor och jag tog mig äntligen mod till att fråga alla de frågor som jag känner att någon måste fråga, men det inte verkar som att någon gör. Om hur hon mår, hur hon hanterar sina skador och om hon tror att hon kan komma tillbaka, vad hon siktar på. Mina föräldrar räds frågorna stälda rakt ut eftersom det är en tonåring med världens humör de försöker ta hand om, men det kändes som att jag behövde ordna det här, som lite utomstående (och kanske framförallt storebror?). Min stora rädsla är att hon bygger in sig i en vardag som fallerar med hennes kropp. Om allt i ens liv handlar om ens kroppsliga prestation och alla vänner har samma mål och intresse så kan jag tänka mig att det kan kännas hopplöst om man känner att man inte räcker till, att kroppen säger stopp. Och att som barn ta beslut över hur hårt man kan, vill, pressa sig för att räcka till. Jag är rädd för att hon inte tänker till. Jag tror det var bra att vi pratade, jag känner mig så trygg i hennes omdömme, och jag tror att hon behövde någon att berätta hur hon tänkte för också. Någon, lite utanför. Jag hoppas det i alla fall.

Vidare. E är i Afrika och helt ärligt så saknar jag henne på min msn för att skicka iväg ett "hur mår du, vad har du för dig?" då och då. Jag är grymt avundsjuk och läser hennes resedagbok med bitterhet och önskar att hon skall komma hem. Om E fortfarande läser denna blog så har jag, fortfarande, inte glömt vad jag lovat. Och jag hoppas och ser fram emot det. Som fan. Men kom hem snart, jag är väldigt nyfiken på hur du har haft det.

I mitt vardagsrum, som jag skrev mer ser ut som en lagerlokal står två soffor, en tv som aldrig används och ett soffbord. Jag har börjat använda soffbordet för att göra skullcrushers på. En övning, det är precis så farligt som det låter, och särskillt på ett aldeles för brett soffbord. Skullcrusers är en tricepsövning som jag gör när jag är uttråkad, och den går typ ut på att man håller en vikt över huvudet, och fixerar överarmarna och rör underarmarna. (skullcruser = tappar man vikten går det åt helvete). Sååååå. Alltså, jag kan inte hålla på så. Jag måste köpa en enkel bänk på om jag skall fortsätta att envisas med att göra sånt hemma. verkligen. En bänk som man kan ställa utan, och ändra höjd på. Tyvärr verkar det vara typ transformers-bänkar alla säljer med tusen armar, vikter, skivstänger och typ ... dataterminaler inbyggda. Hur svårt kan det vara med en enkel bänk? Det ser förjävligt att ha något slags hemmagym stående i lägenheten också, jag vill kunna trycka undan sker in i en garderob eller whatever, och ta fram när jag behöver.

Veckans greys anatomy var skitbra, Eva var tillbaka. Och hon är/var så vacker. Nu har jag skrivit det. Efter att jag såg avsnittet så var jag tvungen att skicka iväg det i ett mail till S och gå ut och jogga. Det gjorde min morgon, helt ärligt.

Jag har världens otrevligaste hårfrisör. Historien är sån att jag gillar stället jag klipper mig på. Och varje gång jag ringer så frågar de om jag varit där förut, jaaaaa säger jag lite osäkert eftersom jag är skitdålig på namn (varje gång!) och de frågar vem som brukar klippa mig och jag har aldrig någon aning. Och varje gång så får jag samma person. Alltså, inget ont om henne, hon klipper jättebra ... så egentligen kan jag inte klaga. Men hon är verkligen fantastiskt dålig på att prata, hon försöker så som alla hårfrisörer gör ... men liksom, hugger av en i allt man säger, alla svar. Det blir liksom en lång monolog och jag faller djupare och djupare in i mig själv och stolen och antar rollen av att bara humma som svar på allt och känner mig rätt otillfreds. Så brukar det vara. Och sedan när hon klippt och frågar om jag är nöjd, så tittar jag fram och tillbaka lite, känner i håret och så säger jag att det är skitbra (för det är det!) och hon fnittrar åt mig och så är allt bra. Och jag går därifrån jättefrågande. Varje gång. Sist jag klippte mig, förra veckan, ringde jag och det var HON som svarade. Hon frågade som alla andra om vem som brukar klippa mig och jag ljög och sa att jag inte kom ihåg, och var alltså helt säker på att jag skulle få henne. Och så kommer jag dit, och får en annan! Oh the joy. Men misstanken är att hon tycker minst lika illa om mig som jag om henne. Så jag kunde inte släppa det när jag satt och blev klippt utan funderade på om det var något jag kunde göra. Typ, prata med henne på vägen ut...alltså hon som brukar klippa mig. Lite sådär...i förbifarten. Typ, säga "hej du klippte mig sist och det blev jättebra ... " och liksom...ja. Make all good. Så satt jag och funderade på hur jag skulle göra utan att framstå som begåvad med aldeles för många kromosomer när jag blev avbruten av min (jättesöta!) nya frisör som klagade på låten på radion, och började prata jättemycket. Och jättetrevligt. Och så skrattade hon åt mitt hår, och jag förklarade att det inte alltid är jättelätt att hantera och hon sa "eller hur" som jag är så sjukt svag för, av någon anledning. Så jag smälte lite i min stol och glömde helt av omvärlden och mina eventuella kromosomstinna försök att rätt till läget med den andra frisören. Och jag betalade. Och gick ut. Och typ, en kvart senare, i lyckan av att blivit klippt av en eller hur-tjej kom jag på ... att jag glömt av hennes namn. Så nu går jag runt och är djupt olycklig. Oh my god. Ni fattar vilken missär jag lever i. Risken är liksom att jag får gå in och dels vara snäll mot hon jag inte gillar och dessutom försöka få fram namnet på hon jag gillar. Och det är alltså två uppgifter, vilket antagligen är två för många mot vad jag kan hantera.

Lets move along. Allt handlar inte om hårfrisörer, även om jag ibland tror det. Jag har en helt sjuk förhoppning om att någon dag få delta i en undersökning. Jag skulle kalla mig själv för undersökningshora, fast helt utan kunder. Dvs, jag blir lite maktberusad över att kunna göra ett intryck och säga vad jag tycker om saker som jag egentligen inte har någon aning om - om folk jag inte känner frågar mig. Såå, varje gång det ringer på dörren här och det är någon utanför som jag inte känner så är alltid förhoppningen om att det är någon form av undersökning det handlar om. Alltså bjuder jag alltid in alla. Jag förklarade det till S som att det kunde vara en kille med en blodig yxa i handen som frågade om han kunde komma in en stund, och jag hade lätt bjudit in honom i hopp om att det handlade om svenskar köttvanor. Så är det verkligen. Sist nu var det en kille, utan yxa, som pratade om allmänbildning och jag nappade direkt på att det var. .. en undersökning såklart. Bjöd in honom och vi satte oss vid soffbordet och han började langa upp uppslagsverk. Jaha, inte denna gången heller alltså. Tänkte jag och fick honom att mala på om sina böcker i säkert en tjugo minuter, och jag var precis så intresserad och iiiimponerad av alla fina bilder och alla onödigheter i böckerna han hade som jag kunde vara ... och förklarade att jag inte alls var intresserad av hans böcker när han ville att jag skulle betala för eländet. Och nästan, för att strö salt i såren så lade jag till något om hur glad jag var att han visat mig böckerna, om jag skulle bli intresserad någon annan gång.

Jag har aldrig någonsin sett en människa bli så förbannad. Verkligen, alltså, han blev helt röd i ansiktet, man såg hela pannan pumpa med blod medan han tackade för sig sammanbitet, gick ut och knappt hade tid att ta på sig skorna innan han slängde igen dörren. Så jävla priceless. Jag kände mig som en elak jävel när jag sa de där orden, och jag njöt absolut av att göra det. Men - det var inte bara för att jävlas, jag hade ignen aning om att folk köper sådanna böcker längre. Mina föräldrar har ett uppslagsverk från åttiotalet, jag trodde de typ... dog ut i samband med att berlinmuren föll. Så jag var uppriktigt tacksam över att han både visade att de fanns, och hur sådanna böcker ser ut. Nuförtiden.

Jag älskar argument som "vem lägger inte 150 spänn i månaden på godis" när man försöker sälja sånt. Det finns så mycket att säga om den meningen att det förtjänar ett helt blogginlägg någon gång. Men det var helt priceless. Jag är så glad över att jag släppte in honom.

Anyways. Klockan är tokmycket nu. Over and out.

Dagens musik

2007-09-26T03:03:00.000+01:00

Somewhere over the rainbow med Israel Kamakawiwo. Yäh yäh.

Nummer två. Så jävla bra blir det när Röyksopp gör musik med Karin Dreijer i What else is there. Min första Röyksopplåt före jag började köpa deras skivor var Eple. Den är bra den med, om än sönderspelad.

Låt tre. Slagsmålsklubben. Så jäkla gärna jag hade gått och lyssnat på dem live någon gång. Idag lyssnade jag på... Speedboats och Sponsored by Destiny. Bra shit. Framförallt väldigt rolig musik. Gogo.

Working class hero med John Lennon.

Stina Nordenstam, världens vackraste. Clothe yourself well for the wind. Parliament Square också. Det finns en bra remix på den förresten, med Knife...igen. Fast orginalet är bra nog.

Ray Lamontagne, Trouble.

Killers, blandat. Äh, så sönderspelat. Read my mind och bling (confessions of a king).

Imogen Heap, Hide and Seek. Bara Imogen, översamplad av sig själv blir så bra. Så jävla lovely.

Peter Lemarc, Evelina.

Pink Floyd. Massor idag. Wish you where here, Learning to fly.

Alltid alltid Jens Lekman, A postcard to Nina, tex.

Yes, Det var det som är värt att nämna.

Change is an itch in your knees

2007-09-24T20:49:00.000+01:00

Big change inkommande. Flytt, jobb, exjobb, kaffemaskin. Allt under. November månad, tror jag. I sisådör ett och ett halvt år har jag bott i en temporär, aldeles för stor lägenhet tillsammans med R, en gammal lumparpolare medan livet kommit i fatt mig. Det är lite som att dra på sig aldeles för stora kläder en söndagsförmiddag medan man tvättar, rätt precis så har det varit. Skönt, lätt, inga problem i världen och alltid folk runtomkring att prata med. Bra. På många sätt. Rätt dåligt på många andra. Hursom så är det en lättnad att flytta ifrån missären här till en egen lägenhet, och kunna ha det vettigt runtomkring sig. Alltså, jag skyller inte ifrån mig nu utan det är snarare så att standarden medvetet varit så låg att varken jag eller R brytt oss om att göra något åt den. Därför är det helt ok att det hänger en glödlampa i sladd+snöre från taket i hallen, det är ok. Det är Ok med vindsurfingbrädan mot väggen i vardagsrummet och segelspalten liggande tvärs över rummets golv. Contemporary design. Som fan. Helt ok. Eller, det var ok. Det var aldrig tänkt att vara så länge, och jag är evinnerligt glad över att det äntligen är över. Jag har ju aldrig bott själv. Jag bodde hemma hos J's föräldrar, bodde i sthlm under lumpen, tillsammans med J här och sedan tillsammans med R. Inte det att jag inte velat bo själv ... bara, att det alltid funnits andra att bo med, och det är rätt trevligt.

Jag är så glad över att tvserier håller på att börja igen förresten. Jag ser på två stycken, amerikanska the office och greys anatomy. Båda börjar i veckan tror jag. Lovely.
Jag har kollat efter biljetter till På minuten, Ewa, men jag har fortfarande inte fått tag i några. Men jag skall fortsätta!

Vi slänger in en låt också, enjoy! Imogen Heap - Speeding Cars

Cutting your past into two and sending one part cross the country

2007-09-24T04:16:00.002+01:00

Jag skriver så lite nu, det finns för få ord. Men inatt har jag svårt att sova så jag tänkte skriva något, jag vet bara inte vad. Än.

Jag minns flera somrar i Dalsland som barn, att knacka på hos den snälla grannen med den ofantligt vackra hunden och fråga om vi fick gå ut och gå med densamma. Jag var fem, min syster nio. Vi fick alltid ett ja och gick lyckliga därifrån med en stor hund som snällt ledde oss mellan vattenpölarna på den leriga vägen långt ifrån korsningen där asfalten och biltrafiken tog vid. Det var mycket träd här, jag har aldrig sett så mycket träd som när jag var ute och gick med grannens hund i Dalsland, och överallt ibland träden susade det av vinden och av alla små bäckar som rann från bergets topp. Det var Ronja Rövardotter-land, på riktigt. Det var här filmen spelades in, och stugan som min farfar överaskat min farmor med att köpa i en auktion och sedan rustade upp till sommarstuga var en del av min farmors barndomshem. Den del som stod kvar. Den andra delen flyttades ner till göteborg och ställdes ut i slottskogen som ett kulturminne. Dalslandsstugan. Det är lustigt, jag kan gå in där idag och se kort på mina släktingar. Det är märkligt hur det kan bli, och att just min farmors barndomshem har blivit körd genom landet. Det är fint där förresten, Det är ovanför säldammen någonstans, jag är så dålig på att komma ihåg, men det är i en backe, och det är tätt med träd. Väldigt dalslänskt, om än för den asfalterade vägen som går utanför. Det som saknas är den gråblå marmorn som färgade all sten, den stora klipphällen som reste sig bakom huset och upp mot toppen av berget. Färgen som tog efter solen och lyste av värme under dagen och sedan blev ljummet inbjudande på kvällen ofta upplyst av månen.

Jag romantiserar rätt mycket kring en eftersatt lerväg rakt upp i de Dalslänska skogarna nu känner jag. Aja. Barn kan på något märkligt sett se förbi alla rostiga bilvrak som folk har dumpat på sina tomter. Sådant jag inte kommer ihåg. Däremot så minns jag sista gången där uppe, när grannen med hunden dog, och jag som sex-sjuåring såg en död människa för första gången. Det blev liksom aldrig riktigt lika roligt eller minnesvärt efter det.

To-day

2007-09-15T03:20:00.000+01:00

Köpte jag en ny blomma. Den står i mitt fönster och ser blommig ut. Så det känns spontant som att jag lyckats. På Pinnen som var nedstoppat ibland barkbitarna stod det "for decoration only. Do not consume". Annars är det lätt att bli förvirrad, eftersom den såldes i en affär som även säljer mat.

Roadmap to hell

2007-09-10T09:23:00.001+01:00

Tog med mig massor presentationsmaterial hem över helgen. Måste läsa igenom och strukturera mer. Sitta i min fotöljmed glasögon, läslampa och en penna och se kritisk ut. Nu blev det inte så. Istället gick jag på en fest, och var bakfull. Men, sent sent igårnatt gick jag slutligen igenom det tills dess att jag kände mig nöjd (eller för trött) och lika tidigt som det var sent igårnatt cyklade jag genom ett aerosolsprayat linköping till jobbet för en dags ångest och många många ögon som stirrar kritiskt mot mig, ställande frågor kring randen av mitt problem. Synandes randen efter små små sprickor och fel.

På vägen till jobbet skulle en kille cykla om mig precis när jag cyklade om två gående barn med rosa paraplyn. Han hade inte sett barnen, och när jag väjde ut så for han rakt in i min sida och sedan ännu rakare ut i skogen. Jaha, det här börjar ju bra, tänkte jag när jag stannade för att kolla om han var okey. Söndrig cykel, byxor och lite småsår. Han ursäktade sig och jag kände mig fruktansvärt skyldig. Men sedan var allt bra igen och vi båda cyklade vidare.
Inne i stan så stannade jag vid en stor vägkorsning. En tjej cyklade med paraply och hon stannade före mig. Jag tänkte att... det blir nog svårt för henne att komma igång med högklackade skor, paraply i ena handen, i uppförsbacke. Och mycket riktigt, hon tappade paraplyer och trampade snett när vi fick grönt. Jag tyckte lite synd om henne, men hade för bråttom för att stanna.

Den första presentationen gick bra, väldigt bra. Oförtjänt bra skulle jag säga. De använde ord som kändes flera gånger för starka för att förklara hur bra det här var, och jag satt och försökte ta till mig lite, men blev nästan misstänksam istället för glad. Men jag känner mig nöjd, det är en blank porsche jag gav dem, nästan så ren som jag hoppats på men kanske med lite skitiga sidor.

Klockan tre idag så kommer jag med stumma fötter stappla in genom min ytterdörr, stänga in mig från mig själv i mitt sovrum, sätta på Simon & Garfunkel och sedan kommer jag ligga och stirra upp i taket i två timmar och försöka bli människa igen.

He always was a special kid

2007-09-07T16:34:00.002+01:00

Varje gång jag går på toaletten här så förundras jag över hur smarta de som kaklat toaletterna är. De har lagt en ram runt väggen och sedan lagt kaklet snett i mitten. Det intressanta är att det blir en synvilla, där den ena sortens kakel ser större ut då de är precis lika stora i verkligheten. Det beror på hur våra ögon fungerar, och hur stavarna är organiserade i ögat. Katter skulle ha en annan uppfattning.

Men jag kan inte släppa sånt, jag blir alltid lite förtjust över att upptäcka små synvillor i min vardag. Barnet i mig tycker det fortfarande är precis lika häpnadsväckande som för tjugo år sedan. Fast jag brukar inte berätta om sådana små upptäckter jag gör i min vardag för andra, de tittar snett på mig och tänker .... vad duktig han är som klarar sig själv ute i samhället

För mycket

2007-09-07T16:22:00.000+01:00

Idag har jag gjort det jag skjutit upp i mer än en vecka; skrivit rapporter och presentationsmaterial till nästa vecka. Det är förbannat tråkigt. Jag är rätt bra på att skriva dokument, men presentationsmaterial känns alltid så förbannat krystat.

Det är svårt att lägga det på en lagom nivå tycker jag. Att vara lagom detaljerad, att göra det roligt utan att vara oseriös. Jag känner mig alltid som death in boots när jag gjort mitt material, som högstadieläraren med de förtioelva OH-bladen om något som jag inte alls var intresserad av. Naturkunskap. Fjärilslarver.

Men jag känner mig nöjd idag i alla fall. Det känns lagom tungt. Snygga bilder och häftiga siffror. Jag tror det kan gå vägen. Presentationen känns annars ganska ... svår. Jag vet inte vilka som kommer komma, mer än att det är "fler än vi tänkt", och jag har inga direkta riktlinjer på vad jag behöver göra - mer än att det måste vara jävligt bra eftersom jag vill fortsätta jobba här.

En av de mest intressanta föreläsningarna jag hört förresten, var uppe i stockholm förra året under programmerings em. Det var VDn för Sectra som berättade om hur de åstakom sin magnetröntgenteknik, allt med ... nästan lite för väldetaljerade bilder över mordoffer röntgade på ski, statensk kriminaltekniska institut.

Anyhow. Klockan börjar röra sig mot sex, en halvtimme kvar på jobbet innan jag sticker ner till systemet. En halvtimme innan stängning på en fredag. Jag lär vara ensam.

Inbetween the naps

2007-09-06T11:46:00.000+01:00

Gårdagen spenderades mestadels i sängen, hårt blundande och endast tänkande en tanke. Om och om igen. Lugn. Var tanken. Då och då kände jag hur mitt illamående tog över kroppen och det blev än mer kritiskt att hålla fast vid den där tanken. En tanke. Lugn.

Tio timmar senare ringde jag alla som ringt under dagen. Ja, det var inte så många, men det blir alltid en process. Neej, jag låg hemma. Ja, migrän. Det är som det är. Min far brukar fråga varför jag får det, som om han förväntar sig ett annorlunda svar än det jag ger varje gång. För att jag inte sköter om mig, att jag stressar för mycket, jobbar för mycket, äter för dåligt och sover för lite. Det är väl kroppens sätt att få mig att lyssna.

Huvudvärken är intressant på sättet den känns. Jag känner alltid en stark känsla av att hur ett organ släpper ut gift i blodet på mig, och hur giftet tar över huvudet. Det är en stark distinkt känsla av att huvudet är fyllt av gift som bryter ner min vilja, min tankeförmåga. Välj en sak att tänka på, annars blir det för mycket. Du borde kolla upp det, anpassa ditt liv efter det bättre brukar mamma säga och jag säger att... jo, det borde jag kanske. Men jag tror inte det är något fel på mig, mer än att jag tänker för mycket. Och det tänker jag inte ta någon medicin för. Anpassa livet. Ptja. Näe.

2007-09-05T00:13:00.000+01:00

Tillägg: De hade massor spännande viner förresten. När är det inte värt pengarna att dricka vin till maten, egentligen?

2007-09-05T00:03:00.000+01:00

Min kväll, efter promenaden genom stan på morgonen, utspelade sig rätt otippat på scandic hotell, i Hotellrestaurangen och sedan sedemera baren. Ibland är det fördelaktigt att bli medryckt, och jag får en bestämd känsla av att jag inte är helt ogillad.

Idag testkörde jag hela mitt system på jobbet. Det funkade, som vi brukar säga, riktigt bra. Naturligtvis inte perfekt, men jag har ju massssssor med tid kvar tills presentationen. Det är märkligt det där, hur tiden tycks stanna upp och att allt känns så avlägset och oproblematiskt efter ett par öl. Jag åt förresten fisk, fantastisk god red snapper med oreganochips, rotfruktskompott och tryffelskum. Massor gott. Och en förrätt med kräftor och sellerifromage. Massor gott. Igen.

Jag blev stannad vid entren på hotellet och tillfrågad om jag var där för hårmodell-eventet. Det var lite roligt. Jag antar att jag skall ta det som ett tecken på att jag måste gå och klippa mig. men, ... som vi säger. Äh.

2007-09-04T15:47:00.000+01:00

Okey sa jag. Vi får skaffa oss ett språk. Det är svårt att prata ibland. Jag bläddrade fram ett par tomma sidor i mitt block och började rita. Vad ritar du, frågade M. Ett språk sa jag.

En väldigt romantiserad bild av när jag förklarade hur GSMs signalrymd fungerade, från imorse.

...they dont mean anything

2007-09-04T12:57:00.000+01:00

Var uppe tidigt och gick genom staden i tystnad. Det var soligt och sånär som på ett fjädermoln helt molnfritt. Fjädermolnet såg ut som om någon med osäkerhet i handen doppat en pensel med vit färg i en himmelsfärgat ljusblå färghink och rist till på handen lite. Ångrat sig. Miss Li sjöng i mina öron och det var kallt om händerna. Höstkallt. Jag tänker att jag borde ta på mig handskar varje morgon men tycker varje gång det känns lika tråkigt. Jag träffade far min i en lunchkö och blev presenterad för en massa människor. Jag sa hej, jag sa inte tja tja likt tidigare. Det kanske var bra. Systern bad om bilder jag tagit på henne och ville att jag skulle fortsätta ta kort på henne när hon tävlar. Kunde inte somna i kylan, lyssnade på spanarna på radion. Upptäckte ett märke på mitt ben och satte upp en chinupstång i lägenheten.

Vet ni vad som är fint förresten? Linköpings domkyrkotorn mot den där speciellt ljusblå himeln som bara tycks finnas några tidiga höstmorgonar varje år. Ljus, bekalkad, rödbrun tegelfärg som bryts mot matt patina och sedan övergår till ljusblått. Det är fint. Särskillt när det blåser kallt och jag spänner nacken lite medan jag går in mot centrum.

The things that we do

2007-08-27T08:27:00.000+01:00

(Jag minns låtraden från Charlotte Gainsbourg)

Satt och våndades på kontoret över hur jag skulle lösa ett problem. Åh jag måste få berätta, kortfattat innan jag går vidare; Jag har ett förflyttningsproblem i 3D med betingade kostnader beroende på de områden man rör sig i. Jag lyckades göra det separabelt och har reducerat problemet till 1.5D och tänkte lösa resten med någon slags Dijkstra meets Least Square.
Hursom. Nog om det. Sprang ut i korridoren för att röra på mig lite och mötte M som var påväg mot mig. Vi stannar upp några meter ifrån varandra. This corridor isnt big enough for both of us, säger M och rycker fram en vattenpistol precis innan jag flyr mot kopieringsmaskinsrummet - fast inte riktigt tillräckligt fort. You got me this time but the revenge will be sweet, and bubbly morrade jag bakom makuleringsmaskinen.

This is why they pay me the big bucks...ehm

Oh and the night continues

2007-08-23T21:11:00.000+01:00

Kom hem med slight rökdoft. Hoppade in i duschen för att skämma bort mig själv. Its been a good evening, so why not continue it. Jag öppnade up en ny paket tvål med anddakt. Blundade, tog ett djupt andetag. Grönt the och italiensk lime. Oh the joy. Den tvålen är magisk, den gör hela mitt badrum till en oas av lugn. Jag tog min ansiktsscrub med nötkärnor, min ansiktstvål med tea tree oil, min limetvål. Gick ut till köket och hällde upp ett glas vin. En lermask och olivbalsam i håret senare sitter jag här med mitt vin, och läser nyheterna och beställer Alexander McCall Smith's nya bok till min syster. Den blir hon nog glad över.

Update: E ropar bög efter mig. Got to love it.

Tonight is the night

2007-08-23T20:26:00.000+01:00

Satt kvar sent på jobbet och väntade in min fritid som skulle börja kring sju på stan. Riktigt njöt av att se minuterna ticka iväg efter att avdelningen stängt för kvällen. Tog cykeln genom varma linköping med kavajen hängd över väskan och hoppade över att lyssna på musik för att höra vinden vina runt öronen. Fick ett meddelande från det förflutna på telefonen som jag ignorerade, parkerade för någon annan gång och blundade snabbt med ögonen och vaknade upp med en yrvaken och stretsamt felfokuserande blick på min nutid, framför mig på det lokala sushistället. Blicken fastnade inte riktigt, och allt för ofta hamnade ögonen på de passerande och jag tappade bort mig i samtalsämnen när jag tittade på de tunga molnen som nästan revs sönder utav domkyrkotornet. Jag mumlade något. Vi åt, och jag tänkte för mycket, kände för första gången på väldigt länge ett behov av att stödja tankarna över ett knä, men njöt likväl av värmen och av friheten att sitta där jag satt, med sällskapet jag hade. Vinden blåste fortfarande runt öronen och jag tänkte på jobb, på framtid och på blåbärsmuffins. Kan vi inte gå vidare till något annat ställe, hörde jag mig själv säga, betalade och gick till det italienska kaféet då det gamla charmiga kaffeberget stängt för kvällen. Vi drack kaffe och pratade om honungssöta planer, aftonstjärnor och kaffeskum. Jag njöt av min blåbärsmuffin och mitt starka kaffe. Älskade det. Vi tog en promenad genom staden i värmen och bestämde oss för att säga hejdå och godnatt, och jag fann en vän att promenera hem med genom linköpingskvällen.

Update Onsdag

2007-08-22T16:16:00.000+01:00

Piloterna har övat inför en stundande flyguppvisning här hela dagen. Jag blev allt förvånad när jag tittade ut genom fönstret och en Gripen väste förbi uppochner. Alltså. Säga vad man vill om produkterna, men flygplanen i sina färdiga skick är fantastiskt häftiga. Och det är mäkta imponerande att "det funkar", att man kan bygga, styra en sådan sak.

Appropå sådant förresten. Att bygga ett flygplan känns rätt avancerat, visst? Men, jag satte mig och funderade på det för ett tag sedan. Om vi antar att man får tillgång till ett skrov så tror jag att det är fullt möjligt att bygga resten. Styrsystem osv. Ett jättejobb naturligtvis, men det lär gå. Och faktum är att det gör det. När jag var arton jobbade jag på ett företag i Göteborg där en kille hade precis detta som sitt projekt. Kanske hade han inte påbörjat det om han visste att han, innan flygplanet var färdigt, skulle vara fyrbarnspappa och att projektet skulle ta mer än femton år. Men flygplanet är näst intill färdigt nu. Rätt imponerande. Men det krävs väl att man är lite galen för något sådant.

Hursom. Det var inte det jag tänkte skriva om. Doktor Lars var trevlig, jag var labbassistent åt honom och jag gjorde ett program för att mäta med hjälp av en IR-kamera. Mitt första jobb där jag fick lösa en riktig uppgift.

Idag kom M in på mitt kontor och frågade. Jo, A, har du tänkt på det här med exjobb? Och det var music for my ears. Vi har ett par projekt här som skulle kunna passa dig, men kanske senare i höst, eller vår. Music to my ears. Och M berättade om lite projekt han tänkte sig, och det lät intressant och spännande. Och jag tänkte. Kommer jag verkligen bli kvar i den här staden? Det var det värsta!

För ett år sedan, när jag började tänka på exjobb så var jag inställd på utomlands. Och i synnerhet med hjälp av Sarah på favoritföretaget. Hon var jätteintresserad, men det var svårt att motivera en sådan lön som skulle krävas, och få skolan att gå med på uppgiften. Ett kommunikationsproblem helt enkelt. Vi la det på is, jag skrattade och sa, jag får väl jobba hos er om några år istället och drömde om jordröd sand i solnedgången. Och framförallt närheten till ett stort hav. Vi skall prata om det till helgen igen. Jag känner mig mer stabil i Sverige nu, inget så stort behov av att fly som då. Men prata kan man ju alltid...

Im such a daytimeTV-sucker

2007-08-21T23:59:00.000+01:00

När Sarah skriver i sina brev att vi skall "hang out":a så känns det så häftigt och spännande. My own pocket american liksom. Det känns coolt, inne och världsvant att hänga med Sarah, Fru California. En dag i Stockholm under sensommaren förvandlas plötsligt till en vecka i San Francisco; surfning, inlinesåkning, mat ... vin. Spårvagnar i solnedgången. Lets hang out helt enkelt. Det har man ju sett. På tv.

Haha.
Fookin great.

2007-08-21T13:16:00.001+01:00

Mike Brody

2007-08-21T00:42:00.001+01:00

Vi gifter oss i vår, skaffar två barn som heter Alva och Isak. Yes?
No? Ok, men en kopp kaffe då?

Jag för en militant planering av min tid just nu. Det ser ut som följer;
Tentor fram tills onsdag. Möte på jobbet under onsdagen. Någon slags framläggning av avklarat jobb, och ytterligare jobb tills gud vet när och plugga på kvällarna. Stockholm över helgen, Systern helgen efter. London helg i september. Någon slags aktivitet i fotoklubben också. Och gymmet.

Alltså, helt ärligt. Säg att jag en vanlig dag jobbar 08-18. Trillar in hemma en bit efter sex. Vill träna kanske 3-4 dagar i veckan på olika sätt. Så innebär det att jag har 3-4 dagar i veckan som jag har någon slags fritid (alltså, ej schemalagd). Hur har folk tid att ha ett liv? Ibland känner jag att jag bara har en timme, kanske 90 min, per dag då jag inte har något att göra. Efter träningen, vid tio ungefär på kvällen. Äta mat, mumma runt. Titta på tv. Läsa en bok. Sova strax innan tolv. nittio minuter.

Fine. Man har två lediga dagar. Det är ju bra, men det är tråkigt att det finns så lite tid på kvällarna. Jag skulle vilja ha en timme extra.

Brev

2007-08-18T10:13:00.001+01:00

Jag fick precis ett brev från Sarah;

I'm going to be in Stockholm the next two weeks (19.8.07 -
1.9.07). Are you close enough that we can meet up?

Sarah bor i Californien och jobbar på ett av mina favoritföretag, MySQL. Vi programmerade på ett projekt tillsammans under en massa år, och lärde känna varandra. Jag har varit påväg dit flera gånger, och senast så kollade vi om jag kunde göra mitt exjobb för henne/mysql (men det var jäkligt mycket krångel). Hon är hursomhelst skittrevlig och en av mina äldsta internet-kontakter.

Om man skulle mäta gladhet genom brevlängd så skulle det här brevet klomma väldigt högt upp över årets brev tror jag. Nu måste jag åka till stockholm. Och så börjar jag jobba igen på onsdag. Vad glad jag blev över att saker händer omkring mig.

The Molten Core

2007-08-14T21:39:00.000+01:00

Ar jag for specifik i min drom, mina drommar. Undrar jag stilla nar jag fragade efter dina drommars farg. Ljusbla. Spegelblanka. Min ar vit, som jag sa, och jordrod forklarade jag. Vit som sno, men inte pa nagot satt spegelblank. Men .... i kanterna aldeles sadar skimmrande da de yttersta snoflingorna delar upp ljuset i fina fina ljusstralar av olika farger da de smalter ner over snon for att aterigen frysa och bilda den dar tunna skaren som knakar lite latt nar hunden lufsar fram over den. Hunden. Det finns en hund med i bilden, en hund och tre manniskor. Kyla och sol. Jag gjorde en lista over hur jag skulle kunna naa till drommen, det blev fyra punkter och varje punkt kandes som en evighetslang resa. Kanske kravs det tur, tankte jag. Kanske ar jag for specifik. Det ar ju en drom, men en fin drom som far mig att smalta lite varje gang jag tanker pa den.

Mitt inre smalter for lite sno. Jag ar ju egentligen ingen hundmanniska heller. Sa det kanns markligt att den finns med i drommen. Vissa saker kanske vi inte kan ra for tanker jag. Vissa saker kanske inte jag kan ra for. I min drom finns ett tal, som jag haller. Det borjar med en berattelse fran mina drommars berg, ett berg utanfor goteborg som inte alls ar hogt eller vasst, utan behagligt likt en kulle ovanfor tradtopparna. Pa den hogsta punkten finns vad som en gang i tiden var en prydlig pyramid av stenar men som nufortiden mer liknar en hog. Men anda, en karleksfull hog. Av stenar. Jag satt ofta dar och tittade, jag holl en sten av gnejs och letade efter hal i berget varifran den kan ha kommit. Jag hittade det aldrig. Det ar berget dar vinden alltid blaser latt i ansiktet, det ar berget dar haaret alltid flyger fram och tillbaka. Det ar berget dar jag satt och raknade batar som akte in i Goteborgs hamn och pekade pa den avlanga morka on med en fyr eller en stuga pa och sa, den dar raknas ocksa, det ar en ubat. Det ar berget dar jag som liten hittade min forsta och storsta skatt som barn.

Det ar borjan. Jag hoppas att jag nagon gang i mitt liv far uppleva drommen, och far beratta resten.

Kortedala

2007-08-11T14:13:00.000+01:00

Jens Lekman om Kortedala:

"What a depressing suburban hell this place is. Everyone goes to bed at nine, after that you can't see one single window lit up. You can walk for hours without meeting one single person. I used to like that, cause it meant I could go for endless walks and pretend the world was my own and I was the only one in it. But after a while I found out the hard way that there were others who couldn't sleep at night. On my way into town I got beat up and mugged one night three years ago. Since then it's happened so many times I've lost count. It's never been that bad, I've never ended up in the hospital or lost anything too valuable really. But it's the atmosphere and the small incidents that scare me. The guys who yell faggot at me when I pass their balcony, the nazis hanging out in a nearby open garage, the old men with their binoculars who sit in their windows looking for anything suspicious to report, the dead cats that show up on the lawn outside my kitchen, the knock on my window at 4 am this summer followed by a whispered 'when he opens you hit him in the head,' the neighbour I constantly find passed out in the staircase, the flicker of a million tv screens against the livingroom walls, the smoke from a million chainsmoking moms, the fact that the guy who lived in my apartment before me lay dead in the bathtub for three months before they found him. In Kortedala everyone's minding their own business. And I'm slowly turning into one of them so as soon as I've finished this record I will get the hell out of here.

2007-08-03T22:26:00.001+01:00

Utbytesstudentkväll. Go go go.

2007-07-31T09:38:00.000+01:00

En skam för mitt yrke. Det är vad jag är. Jag sitter här på jobbet och har världens enklaste jävla problem att lösa, men det slår slint i huvudet på mig, och jag gör fel gång på gång.

För den rätt intresserade;
Jag har en roterande vektor i tiden placerad i ett plan med referensvektorer. Snygga enhetsvektorer. Jag vill bilda en cirkelbåge kring den roterande vektorn som alltid skall ha sin fokuspunkt i vektorns startpunkt, och radien är densamma som vektorn. Dvs, en cirkelbåge som roterar motsvarande vektorn och alltid pekar mot ett origo. Tokjävla lätt, eller hur? bara att titta på skalärprodukten? eller hur? skalären mellan vektorn och ref borde ge mig rätt mellan 0 och pi, och sedan bara en kontroll om jag ligger i fel halvplan. Eller att bilda en ny referens och göra en koll mot den också. Motherfuckingpieceofshit.

Suck. Det är ju så man gör. Men likt förbannat blir det fel. Hjälp mig bullen.

Jag skickade in ett svar från ett eventuellt exjobb häromveckan. Konsultföretag. Och förvandlingen till en girig jävel tycks vara fullbordad. Hua mig.

Lördag at the race

2007-07-28T15:27:00.000+01:00

Hejade på min småskadade syster på simtävlingarna nere i Halmstad idag och blev, som vanligt, stoltast i världen när hon verkligen utklassade de andra i loppet. En halvtimme efter loppet var hon sur utav bara fan över att det inte gick fortare och att hon vill mycket mer än vad hennes knän tål. Men sjukt imponerande. I must say.

Var och åt lax på en laxrestaurang och märkte att mitt brända ansikte matchade laxen väl bra. Nåja, tillbaka till verkligheten. Drar till Linchauping ikväll.

2007-07-26T00:05:00.000+01:00

Vi sitter ute på kvällen och dricker för starkt Merlot till för dyr indisk take-away. Vi skrattar, ger varandra verbala omfamningar och säger ja till saker vi aldrig skulle backa upp. Vi skapar planer, idéer och målbilder vi aldrig vågar genomföra. Vi berättar saker om oss själva vi aldrig skulle våga berätta. Vi vågar erkänna att vi är ensamma ibland, att vi längtar efter mer eller mindre och att vi tycker om Papa Dee. Saker vi aldrig skulle våga. I verkligheten. Myggen surrar och en söndrig tshirt över en översvettad kropp från tunga lyft vedhuggning och allt annat sådant där som får tiden att stanna håller inte myggen borta. Bjuder in dem. Och jag skrattar och gråter och tänker ändå att. I verkligheten, skulle jag tycka annorlunda. Vattnet slår mot stenhällarna och är sådär magiskt svart som bara havet kan bli, och jag önskar mig själv precis ingenting mer än vad som verkligen är verkligt.

Sex timmar

2007-07-20T11:58:00.000+01:00

kvar till min semester.

Och alla säger att de sista timmarna skall vara så jobbiga. De sista dagarna så jobbiga. Den sista veckan så jobbig. Men, när jag sitter här så vill jag helst av allt komma in imorgon också, och nästa vecka. Det är en veckas semester, det känns långt. Sju dagar går fort, vad skall du hitta på frågade M. Jag skall resa, lära mig ett nytt språk och upptäcka mig själv svarade jag. Jag är lite osäker. R frågade om vandring. K om dykning. Själv vill jag hugga ved, men tydligen hade föräldrarna ingen ved som behövde huggas ute på sommarstället. Jag vet att Olof är nere och flyger i Borås. Det var mer än ett år sedan vi hördes av. Det skulle kunna vara något. Och systern simmar sm nästa vecka nere i Halmstad. Såååå...det verkar finnas lite grejer att göra ändå, fast det känns ändå som att jag hellre hade jobbat.

Om man dyker mycket i kallt väder så kan det hända att man får utväxter på örontrumpeten. Den del av örat som kopplar samman bihålorna med innerörat. Det finns en operation där man går in och hyvlar av utväxterna och det översta lagret av trumpetslutet för att vidga öppningen och göra det enklare att transportera luft mellan bihålor och inneröra. Det låter lite läskigt, men jag är rätt sugen på att göra den operationen, då min trumpetöppning är för snäv för mitt eget bästa. Så jag kontaktade en öronspecialist för ett tag sedan. Jahapp, nu vet ni :) När jag satt och hade slangar ner i halsen efter att ha blivit nedslagen så var jag hur orolig saom helst över att något var trasigt och behövde ordnas, men när det handlar om öronen så är jag inte bekymrad alls. Märkligt.

Ikväll skall jag ut och dricka vin.
E, vill du träffas någon gång i nästa vecka? Har du tid?

2007-07-15T22:32:00.000+01:00

För två månader sedan så träffade jag världens bästa tjej på tåget. Jag menar det verkligen. I min blyghet satt jag och spanade in henne ett par säten bort och tänkte. Hon ser spännande ut. Vi gick av i Katrineholm tillsammans och det visade sig att vårt gemensamma tåg vidare hade åkt och nästa kom om två timmar. Jagh tog ett djupt andetag, nu eller aldrig. Gick fram och pratade med henne och jag hade två sjukt trevliga timmar på ett kafé i Katrineholm istället för att stå och slå huvudet över att jag skulle komma sent hem. Hon skulle till Norrköping och göra ett intagningsprov för en dansutbildning, och jag blev sjukt imponerad. Jag skall aldrig mer klaga på SJ. Iaf inte tills ... nästa gång det är åt helvete.

You will never get any daughters, you belong in the helicopter

2007-07-15T22:19:00.001+01:00

Häromveckan var jag nere i Brösarp, vid Ystad, igen. För första gången sedan jag gjorde lumpen. Det var sig likt. Fantastiskt vackert. Vi var på [..] och vädret, som skulle bli dåligt, blev så bra som det bara kan bli. Jag stod och sneglade lite på anläggningen jag var på under lumpen när jag stod vid Ale stenar och fick frågan vad jag tittade på. Jag tror det är en bondgård sa jag medan jag mindes skärmflygning, Graafsystrar och en obeskrivlig bakfylla från utestället starshine. Allt inlindat i aldeles för mycket arbete och ångest. Det kändes bra att vara på besök utan att vara tillbaka. Det finns ett träd där ute någonstans, helt knotigt och vindpinat som dött och blivit sådär spökvitt av salt och väder. Det står ute på en brant emot havet och är inte sällan med på kort tagna ifrån sydöstra skåne. Man kan ta kortet i en riktning så man får med torrt gräs från backen och samtidigt en stor magnifik himmel på ett sätt som gör att bilden ser väldigt afrikansk ut. Jag hade inte tid att leta upp trädet, det grämer mig lite.

Thought I, Thought I

2007-07-15T18:38:00.000+01:00

Grässtråna var nedtyngda av regn, spretandes upproriskt åt olika håll endast upplysta av gatulamporna. Det är kallt, jag går trött och är precis så eftertänksam och sann mot sig själv som man kan bli efter en flaska vin en kväll. Klockan är halv fyra, det är natten efter min mors födelsedag och tio timmar tidigare har jag ringt och önskat henne en aldeles underbar födelsedag. De hade roligt, det var barn i bakgrunden, och pappan lät trött. Mina systrar hade samlats och det är bara jag som saknas. Det hade varit roligt om du var här, sa de. Jag nickade för mig själv och tänkte att. Ja. Jo. Det hade kanske varit det. Mor min tackade för sin present, någon slags silvertårtspade som min syster visste att mamma ville ha. Vad skall du göra ikväll, frågade de och jag sa att jag nog skulle iväg och dricka en flaska vin och kanske inte göra så mycket mer än att hamna i någonannans soffa i ett par timmar. Idag värker mitt hjärta. Av för mycket vin, av att inte ha träffat systrarna och av Maia Hirasawa. Huvudet bultade oroväckande när jag vaknade och jag tog min kamera över axeln och gick ut för att fotografera gräset i blåsten.

2007-07-01T16:56:00.001+01:00

Sitter skräddare i min lånade säng med en vamr laptop framför mig. Kom hem för en timme sedan, efter dagens flyttbestyr. Sedan dess har jag lyckats somna på tre ställen i huset. På soffan, i Sängen, i en fotölj. Omkring mig ligger brevsamlingar från gamla släktingar, jag läser precis nu om min mormors farbrors brev från världsutställningen i Saint Louis 1904. Om luftskepp och tåg allt berättat av en fascinerad släkting. Bredvid breven ligger en diktsamling av Rydberg med ett löst vikt blad inknuffat bland sidorna. Jag viker upp det och ser A. U. Bååths ord för den kongl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhällets i Göteborg vägnar när Viktor Rydberg besökte Göteborg, den 27e September 1895. Jag tycker det är häftigt, men Bååth känns för mig (och idag) jävligt pretto. Jag menar...

Skalden den ädle,
åter han vänder
hemmåt till Götas
bidande stad.
Tysta i natten,
svearnes skogar
fällt vid hans sista
färd sina blad.

Här är han åter:
näjden, där store,
älskade siarn hade sin gång,
medan han tänkte
evighetstankar,
diktade evigt
lefvande sång.

...följt av ytterligare 5 verser känns rent spontat som lite over the top. Men men, det är roligt att läsa. Jag fick förresten reda på att en av mina släktingar har samlat "jultallrikar" till mig sedan jag föddes och nu ville ge dem till mig. Jag ser det mer som en förbannelse än något annat, en extra kartong att flytta. Men ja, det var ju ... omtänksamt. Jag är lite rädd för att omfattningen på "samlingen" skall överstiga rimliga mängder av "jultallrikar", dvs högst en, och det är med skräckfylld spänning jag kommer gå och lägga mig ikväll denna min sista dag i detta liv utan, vad som kan antas vara, en livstidsuppsättning utav .... jultallrikar.

Jag gick barfota genom blött gräs idag, svettades igenom min tröja och kände hur solen brände mig i nacken. Det har varit en bra dag. Lycklig. Jag känner att jag måste avsluta med sista versen i Bååths dikt:

Fjättrad af döden,
kommer du åter,
skald, du vår bäste,
ädlaste vän.
Dämpade stämmor
stamma i kvällen:
hell dig - du lefver
bland oss dock än!

Don't blame it on me

2007-06-09T00:20:00.001+01:00

Svettades ihjäl idag på tåget i en svart tshirt med en humanoidifierad robot på, ett par jeans och förskräckligt blek hy. Jag hade en rastrerad bild av Frida Kahlo i handen