Glass

Olof var förbi linköping igår och ville fika, vi tog en glass i solen. Jag beställde plikttroget en bägare med tre kulor likt alla andra normala vuxna människor medan olof väljer en "Non-stop puck", någon slags plastkopp fylld med non-stop choklad och glas akompanjerat med lite glittrigt strössel och något piffigt paraply på toppen. Ibland får mina läggningsfunderingar ofrivilligt mycket vatten på sin kvarn, men så tänker jag att det mycket väl kan vara så att Olof passerat den berömda 'tyska gränsen'. Dvs, den gräns tyska män uppnår vid en viss ålder (och inte sällan en viss vikt) där de inser att de redan skaffat sin avkomma, och det kommer inte bli mer och därför helt lägger ifrån sig alla sociala regler så som "kläder på stränder" (eller kläder överhuvudtaget), och köper snittsiga magväskor i läder. Olof har lagt sociala spelregler åsido och njuter förfullo i en tillvaro av käcka rim och "bögig glass".

Sent omsider vaknar även den sista ryttaren

Det är en mörk ogästvänlig värld du målar upp, säger rösten i det stilla. Du tycks borttappad i dig själv, lever ditt liv genom andra och parasiterar på andras känsloreaktioner. Du tittar stumt på mig och jag är handlingsförlamad i den trånga väv jag fastnat i. Vi har få barriärer mellan oss, men trots det känns det omöjligt att nå fram. Jag stönar till när jag vrider på mig, ryggen spjärnar emot och brister lätt i sina fästen. Jag ber dig att sluta leta efter döden, ekar rösten nöjesamt genom mörkret. Jag önskar att jag kunde ditt språk, att jag kunde visa mig från min bästa sida, men du ser rakt igenom. Rakt igenom in i mig. Återigen rycker jag i väven, sliter mig loss bara för att återigen förstöra min kropp. Fastna mer. Hur länge vill du kämpa emot, ekar rösten. Hur länge låter du mig finnas bara i det fördolda?

Ibland när jag är ute och äter får jag känslan av att jag är galen. Det vackraste går på toaletten, och jag sitter kvar vid bordet. Snabbt funderar jag på om hon är verklig, eller om jag fått illusionen av att vara med någon annan. Jag tittar på hennes mat, inte var det väl jag som beställde det där? Är maten riktig? Är kläderna som hänger där borta verkliga, eller har mitt onda sinne skapat dem för mig? Jag gör en liten markering mot hennes glas och håller sedan andan tills hon kommer tillbaka. Jag rör henne snabbt vid handen och lugnas direkt i mina farhågor. Tänk när drömmen om en ny verklighet övertar förståndet. Jag fasar inför dagen då jag behöver göra upp med min tankevärld.

Allt är bra

Jag tar svåra danssteg genom trånga korridorer. Fokuserar mot målet och rör mig med stummare och stummare ben ditåt. Allt är bra, tänker jag. Som ett mantra. Men det är inte bra, det är inte bra. Inte denna gången. Det är inte bra. Det är så skönt att säga det. Som en stilla kapitulation. Som att medvetet dansa fel, slå i väggen och bli stående. Stillastående tittar jag mot målet och undrar när korridoren skall vidga sig. När korridoren skall ljusna och när målet skall bli nära. Nära. Nära. Hur jag älskar det ordet. Nära. Vi står nära. Vi är nära. Jag vill ha dig nära. Och hur mycket jag än vill ha dig nära, hur mycket jag än älskar ordet och hur mycket jag än älskar dig så tycks jag inte få ha dig nära. Nära. Tänk att ett av de vackraste och mest intima orden är fyra bokstäver långt. Det får mig att le, får mig att känna lite tilltro. Det är ett hoppets tecken. Att nära är ett kort ord. Hur banalt det än må vara.

Idag är min dag mer än jag kan bära. Idag är min dag fylld av flera dagars bördor. Idag är min dag övermäktig. Jag nickar stumt till en kopp kaffe, jo min helg var bra. Säger jag och känner mig uddlös, tom. Jag tar djupa långa andetag och mina steg är tyngre än bergsbestigares stapplande steg de sista få meter före toppen. Skillnaden är att jag inte ser min topp, min korridor. Var dag har nog av sin egen plåga, tänker jag, och fokuserar på nästa tomma, tunga steg i min dag. Nej, det är inte bra. Idag längtar jag bort.

Till någonstans nära.
Där allt är bra.

Rupt caeraëm most

Natten täcks av tystnaden, de snödränkta hustaken försvinner sakta in i mörkret. Kommer snön ligga kvar, undrar jag.

2007: Hon var ifrån Stockholm

Funna anteckningar är bra anteckningar

Du fnissar lite lätt där du sitter. Jag ser mest vemodig ut. Snett. Du har huvudet på sned igen, säger du. Du vill att jag skall se att du är bekymrad.

Var trogen

Ensamma på fält av frusna sånger står vi långt ifrån varandra. Här, där ljuset bryter kylan med avlägsen värme och där vintern parkerat framför utfarterna ser vi på varandra genom moln av utandad ånga. Grumlar vår syn tillfälligt. Dina ögon glöder genom kylan och dina fötter sparkar avmätt i snön. Vi läser upplysta texter i snön medan solen återigen drar sig undan, och jag kisar upp mot kyrktornet och lyssnar på frusna sånger som långsamt tinar upp. Idag står vi i mörkret.

Den svaga magneten

Långsamt dras jag in i en tro. Fascinerande. Jag spjärnar emot och ger efter, omvartannat men den svaga magneten tycks fortsätta dra i mig.

Långsamt långsamt.

Tiden står stilla där jag står

Jag köpte mig ett skrivarverktyg för några veckor sedan, ett helt fantastiskt litet datorprogram som skall hjälpa mig med mina textfragment, att väva samman allt till något som blir begripligt.

Jag öppnar upp programmet då och då och skriver några rader. Det doftar lite lätt kanel om min text och det känns lovande. En diktsamling, av en människa som är helt oförstående till konceptet 'dikt'. Jag tror på det. Vi bygger oss ett eget språk. Med trubbiga hackor, slitna spadar kräver jag mer tid för förfining.

Ett beslut jag alltid kommer fundera över

25e Augusti 2006
Härmed bekräftas mottagandet av Er ansökan avseende Gruppchef till Combat Camera.

Jag tror

I felt like lying down by the side of the trail and remembering it all. The woods do that to you, they always look familiar, long lost, like the face of a long-dead relative, like an old dream, like a piece of forgotten song drifting across the water, most of all like golden eternities of past childhood or past manhood and all the living and the dying and the heartbreak that went on a million years ago and the clouds as they pass overhead seem to testify (by their own lonesome familiarity) to this feeling.

--Ur Dharma Bums av Kerouac