Don't blame it on me

Svettades ihjäl idag på tåget i en svart tshirt med en humanoidifierad robot på, ett par jeans och förskräckligt blek hy. Jag hade en rastrerad bild av Frida Kahlo i handen

Hejsan igen.


En månad har gått, nästan. Give or take. Jag satt uppe i natt och drack vin och lyssnade på jazz. Ja, jag vet hur det låter. Magen värkte av sittupsen jag gjorde igårkväll innan jag gick och la mig. Insåg att det var allt för länge sedan. Femtio snabba. Jo tjenare. Du blir gammal, Alexander. Och visst, det blir allt mer tydligt. Jag fick jobb. Häromdagen. Oväntat och förvånande. Ja. Förlösande, det också. 3d modellering och optimering. Jag har aldrig pysslat med grafik på "riktigt" (mer än sjungande i duschen). Det löser sig. Spännande. Ja. Glömde betala en räkning, fick en påminnelse. Det har aldrig hänt tidigare. Verkligen. Jag fick betala femtio kronor extra, vilket jag gladerligen gjorde. Svor. Skämdes.Motionerade för dåligt denna månaden. Önskade mig tid tillbaka. Pratade med min morbror. Allt väl. Ja. Tittade ut genom fönstret, på den överviktiga grannen som donade i trädgården, vita blommande blommor och kände lukten av hans cigaretter i vinddraget. Njöt av att önska mig bort. Njöt av att vara här. Igen. Vi tassar runt våra känslor just nu. Lite som vårflugor. Mina öron blir varma, röda misstänker jag. Men jag vågar inte titta mig i spegeln. De är inte röda, försäkrar du, men jag är än lite för rädd för att våga tro. Det börjar bli sommar. Jag har lett fler gånger idag än någonsin, och klockan är halv fyra. Jag inbillar mig att jag vaknar med en lyckokänsla, en flygande känsla som tar mig över framtida träd. Det sker. Idag.