Revolutionary socks goes verklighetsinsikt (eller kanske bara ren besvikelse)

Jag måste börja med att be om ursäkt. Det händer mycket märkligheter i mitt liv just nu, och jag hade gärna. Åh så gärna sluppit hälften. Jag orkar inte med. Det gjorde jag inte för en månad sedan, två månader sedan. Men allt fortsätter att rulla på. Jag ber om ursäkt för att det låter "så mycket". Nu får han väl ge sig, liksom. Och återigen. Snälla, låt eländet ta slut.

Idag, eller igårnatt, blev jag nedslagen. För första gången i mitt liv blev jag upprepat slagen på av någon jag inte kände. Nedslagen är att ta i, för jag kom därifrån. Men fan, det var inte långt ifrån. Just nu är klockan halv fem på natten.

Klockan var runt midnatt och jag kom på att jag inte hade någon frukost. Så tillsammans med en vän traskade jag ner för att köpa en liter filmjölk till imorgon på statoilen som finns här i närheten. Jag behövde promenera, så det kändes som en bra ide. Mat och luft. Vi kom dit, handlade och gick därifrån som vanligt diskuterandes någon oviktighet när tre killar i artonårsåldern kommer gående mot oss. Vi går förbi, de stannar bakom oss och skriker nazister efter oss varpå vi stannar upp och säger va? Sedan går vi vidare. En liten stund senare hör vi längre bort att de börjar samla mod till sig för att ge sig på oss. Vi går på en bilväg med gatulampor och massor sikt så jag var inte det minsta orolig för att något skulle hända, de ville väll bara jävlas, provocera lite liksom. De börjar gå ikapp oss och vi fortsätter att ignorera dem förren de är väldigt nära då vi stannar upp och vänder oss om för att se vad fan de ville.

En av dem knuffar till mig, slår ett knytnävsslag rakt i halsen på mig och jag vacklar baklänges, mest av förvåning medan jag tänker att ... fan, nu slog han sönder något. De två andra springer efter min vän som börjat springa. Jag tar ett par steg bort och frågar vad han vill, varför han är så arg och han säger något om att han skall slå ihjäl mig slår mig i huvudet en eller ett par gånger innan jag knuffar bort honom. En av de andra två kommer springande tillbaka mot mig och jag känner helt plötsligt en stark känsla av bisarrhet. Det här händer tamejfan inte. Den andra killen slår mig i magen, men träffade nog fel, för han verkade få ondare än jag och jag lyckas springa iväg med de två efter mig men de ger upp efter kanske hundra meter. Jag känner att jag blöder i munnen, att jag har svårt att andas och att min hals svullnat upp. Och jag har ingen aning om vad som hänt med min vän. Jag vacklar tillbaka hem och letasr tag i min mobiltelefon för att höra vad som hänt med min vän. Det hade tydligen gått bra för honom, han hade fått något slag i ansiktet men kommit undan och är och letar efter mig. Jag lägger på, och känner hur det blir svårare och svårare att andas.

Min pal kommer över, han dricker sprit och svär. Jag har svårt för att prata och ringer akuten för att höra om det kan vara något som måste kollas till. De säger åt mig att komma ner direkt, och en halvtimme senare är jag intagen på akutmottagningen. Svullnad, blödning men inga broskskador. De frågar om jag vill ligga kvar på observation, men jag sover hellre hemma säger jag, väl medveten om att jag inte kommer kunna sova en sekund. Men du måste komma tillbaka imorgon bitti för mer undersökningar säger sjuksköterskan. Hon säger åt mig att bråka mindre och jag blir otroligt förolämpad. Jag har varit kort när hon frågade vad som hade hänt, och jag har inte förklarat vem som gjorde vad. Bara att jag blivit slagen. Jag förklarar och känner att min vårdstatus fördubblas. Hur empatin slår till, och hur varm och upprörd hon blir. Jag tar en taxi hem.

Så nu sitter jag här. Mitt struphuvud känns helt söndrigt, jag väser när jag andas, och pratar långsamt och tyst, försöker att inte svälja. Och jag sitter här och funderar. Alltså. Jag slåss inte, det är inte min grej. Hur mycket jag än kanske ville det så skulle jag inte slå någon annan, och här krossas verkligen mina föreställningar om att vi är så lika egentligen. För det är en gräns som jag inte kan passera. Inte ens se framförmig. Och jag kan inte fatta varför de gav sig på oss överhuvudtaget. Det är klart...de ville ju bara ha bråk. Så enkelt är det. Men vafan.

Fan i helvete vad glad jag är för att de inte hade med sig en kniv eller något annat. Bara för att skrämmas eller något. Herrejävlar, det hade kunnat sluta mycket värre. Och vad glad jag är att killen som slog mig i struphuvudet inte träffade annorlunda, att det hade blivit värre än var det är. Och att det inte hände något med min vän såklart.

Men jag är besviken. inte direkt arg, utan bara besviken. Vi gissade att de var sjutton, och visst...det är väl tillräckligt litet för att inte fatta vad man pysslar med. Men jag är besviken på att de sökte bråk så jävla tydligt. Min vän sa att vi borde sprungit direkt när vi märkte att de kom efter. Men jag köper inte det, jag tänker inte springa undan som en rädd hare bara för att någon försöker skrämma upp mig. Det har med stolthet att göra, och vafan. Man kan väl inte gå runt och tro att folk vill slå ner än liksom. Även om det verkar funka i verkligheten så känns det inte som det håller.

Äh jag vet inte vad jag skall skriva. jag frustar och hostar blod, fast blod från munnen, inte från halsen. Jag hade gärna varit utan det här. Och det känns inte alls pinsamt eller jobbigt att det var småungar det handlade om. Nästan bättre.

Jag ringde mor min eftersom jag lovat att ringa om jag blir nedslagen. Nu har jag blivit nedslagen. Men det är ok. Det köpte hon inte. Inte så väldigt oväntat :) Och fanimej vad dåligt skrivet det här lär vara.

Såg en dokumentär på någon av Discoverykanalerna med det gamla härliga themsen-introt och tänkte att ... nu jäklar händer det grejer. Brittiska krigsdokumentärer gjorda på åttiotalet med lagom mycket sovjetskräck och den starka fosterlandsnaratorn berättandes om andra världskriget och slagen över nordafrika. Det är inte dokumentären som sådan som jag gillar, det är sättet det görs på, den rödmålade kartan med stora pilar, den pampiga musiken och titeln WORLD AT WAR som gör det så lovely.

Doppade fötterna i ån för första gången i år. Sen kväll. Firade min tjugofemårsdag en dryg månad för tidigt. Det kändes bra, jag har aldrig varit en stor fan av födelsedagar. Det fanns fantastiskt väder, en filt. Små paketerade smörgåsar, ett äpple, vin. Två vinglas som fick gå åt. Det enda som saaknades var den rutiga duken. Hade jag varit fem år yngre hade jag kunnat ha med mig en bok med dikter av Auden med mig. Jag låg ned och hade tillverkat en kudde av min väska och kavaj. Tittade på himlen, det var molnfritt. Vi pratade om sådant där som jag tycker om och jag kände mig bortskämd. Nej jag hade nog inte tänkt att det skulle bli så här, sa jag. Jag har alltid kännt mig för stabil för det, för målmedveten. Nu går jag mest runt och söker, och det känns väldigt märkligt. Jag lovade mig själv att ge mig tid till att komma till rätta, släppa taget lite. Om det sedan är en undanflykt för att ta tag i problem eller inte, får vi se. Jag tror det kommer lösa sig ändå, sa jag. Sedan blev det aldeles för kallt, och vi såg en film med Hugh Grant. Jaja. Äh. I'll get over it.

Föräldrarna hade sökt mig i ett par dagar. Ovilligheten tippade över i ett erkännande om att jag faktiskt inte velat prata med dem. Jag känner mig som ett litet barn, kurar ihop mig. Jag har en lapp på min dörr där det står föräldrafritt. Men det var ju bra att du lever, sa mor min och förklarade återigen att hon trodde jag blivit nedslagen. Hon är en bra mamma.

The Shifting Sand

De bra nyheterna tycks flocka sig. Idag föddes ytterligare ett släktingbarn och jag har suttit i telefon med hela släkten halva dagen känns det som. Det är lustigt det där, att jag blir glad över det. Det är så långt ifrån mig och min vardag men det slår mig ändå rakt in i själen varje gång.

Senare på dagen blev jag tyvärr väldigt ledsen och besviken. Jag kände mig utnyttjad och misstrodd. Fick adrenalinkänningar i armarna som jag alltid får och ja. Nu sitter jag väl mer eller mindre i en ickestämning.

Det är fantastiskt hur mycket energi aggressioner och ilska kan ta. Jag är ju rätt sansad av mig, och jag tror att jag är ganska hyffsad på det här med att ta djupa andetag och forgive and forget så att säga. När jag var mindre hade jag mycket svårare med sådant, illskan över att Peter Schmeichel inte fångade en straffspark för sitt Manchester United kunde göra mig helt tokig, och jag sparkade in i väggen och bröt min lilltå en gång i tiden. Ibland tänker jag på vad man kunde bli och vad man är. Och för mig, väldigt ofta, var aggressionerna jag hade som tonåring tog vägen. Det är nog samma för många, att de försvinner (om de ens fanns från början). Men det är läskigt när man tänker på dem som de inte försvann hos. Hur det har gått för dem. Och hur lite som skiljde oss från början. Jag brukar börja i den ändan för att inse hur lika folk är egentligen. Det här skulle jag vilja skriva mer om någon gång, men då måste jag ta mig samman lite och gallra ut vad som är vettigt...

Jag fick ett brev häromveckan från en vän där det stod att hon tyckte att jag var den perfekta faddern för mina kusiner. Det /var/ ingenting jag sökte bekräftelse på att få höra, från någon. Och kanske just därför var det därför jag blev så chockerat glad över det. Och fortfarande är. Jag får slå av och på min humörswitch lite känner jag. Lite som att suga på en godis istället för att bita sönder den. Jag har alltid tyckt om hårt godis bäst.

You've been reborn

Stod i affären idag och funderade på vad jag skulle laga för mat och tappade bort mig själv som vanligt. Så två överfyllda korgar senare var jag stolt betalande för ett matberg på varubandet. Kassatjej tre idag. Ställde jag mig i denna kön med flit? Trean är bäst. Betydligt bättre än tvåan som är en kort, liten tant, på 45+ som snäser åt folk och är otrevlig mot sina arbetskamrater. Anyways, hon tittade lite märkligt på mig idag, och jag förstod nog inte riktigt varför tills jag kom hem, inget kött. Inte en enda köttprodukt. Prisa gudarna. Näe, det var säkert inte därför hon såg så märkbart förvånad ut när hon tittade på mig, men upptäckten om att jag gått och blivit full-out-veggo över en natt blev lite som när man öppnar dörren och två kolsvarta människor frågar vart afrikanerna bor. Förväntat förvånad. Man vet liksom redan man öppnar dörren att något wacko kommer stå utanför, och något jävligt märkligt kommer hända men man det är helt omöjligt att gissa vad. Så en vetskap om att något är jävligt off, men likväl...förvånad.

Jag läste Doft av Radhika Jha för ett par år sedan och minns fortfarande väldigt tydligt delarna där hon beskriver felet med människor som inte kan steka lök. Det är inte ovanligt att jag citerar boken för mig själv när jag gör detsamma och tror att jag på något sätt förstår vad hon menar. Men folk kan inte steka lök verkar det som, hur svårt kan det vara?

Som kontrast till att jag gått och blivit veggo var jag tvungen att beställa pizza ikväll. Nej, inte bara därför, men nästan. Jag sitter med pizza två för dagen och det börjar bli lite kämpigt faktiskt. Ja, för inte betalar jag tio spänn extra för att få min pizza hemkörd när det blir gratis om man beställer två. Ehem. Men jag behöver ju gå upp i vikt, så det är bara att fälla ner pannbenet...

Att äta sig själv till döds

Del ett. Jag har skrivit och skrivit på ett sådant här inlägg i många månader, och varje gång tagit bort det. Nu skriver jag ett igen. Inte så genomtänkt, utan mest det som strömmar ut genom huvudet. Jag hoppas kunna skriva mer. Det finns en stor risk för upprepningar när jag skriver såhär, men...vad fan gör det egentligen?

Jag ställde mig själv på vågen och fick ett knivblad inkört i magen när jag såg att jag gått ner tre kilo från mina redan underviktiga 59. Det här är ju hemskt, tänkte jag. Sa jag och bad min käresta göra samma sak. Hon vägde under femtio kilo, och det var upptakten till något som skulle kunna kallas en insikt kring ett rätt besvärligt problem. Detta var 2001.

Själv har jag alltid haft problem med min vikt, jag har alltid varit smal. Tunn. Under mina tonår och upp till ungefär 23 års ålder hade jag väldiga problem med sår i munnen vilka gjorde att jag knappt kunde äta mat under långa perioder. På grund av det så åkte min vikt alltid upp och ner kraftigt. Jag gick upp snabbt när jag var /frisk/ och ner desto snabbare när det slog till igen. Det var för mig en enorm lycka att därför rycka in i lumpen ett par dagar efter att jag kommit hem från den där Greklandsresan och den där invägningen. Under lumpen lär man sig äta, uppskatta mat och femton månader senare när jag muckade så vägde jag stabilt kring 66 kilo trots fortsatta problem med min munn. Jag hade lärt mig ta hand om mig själv och det kommer jag verkligen vara evigt tacksam för. Jag kan helt ärligt inte säga hur det hade gått annars, då jag senare flyttade ihop med det stora J'et och hamnade mitt i en strid mellan snedvridna perspektiv och skuldkänslor.

För några månader sedan så frågade hon hur jag såg på hennes problem, om de skrämde mig och det fick mig att tänka till. Jag tänkte på ifrågasättandet som jag blev tvungen att föra mot hennes förnekelse, ansvaret som låg på mig från min omgivning. Att resa med någon som är underviktig och ständigt oroa sig för att någonting skall hända, som hon inte hade reserver för att hantera. Magsjuk i Tibet. I efterhand känner jag att vårt förhållande var dödsdömt i och med mitt första ultimatum den där gången. Jag sätter mig inte på ett flyg förrän du gått upp fem kilo. Detta följt av fem månaders förnekelse och bortförklaringar från hennes sida (och likväl från min!) som slutligen mynnade ut i att jag var för svag för att sätta ner min fot, accepterade att hon inte hade gjort det jag sagt och satt mig med med den återkommande knivskarpa magmsärtan på flygplanet iväg till ödemarken. Ett förhållande fungerar inte om någon måste ställa ultimatum. Jag brukar säga så, och jag sa det redan innan detta första ultimatum. Jag säger fortfarande så väl medveten om att jag inte varit tillräckligt stark för att handla enligt min övertygelse.

Förändringen i mig själv under en fyra år lång period i mitt liv där mat formades till ett problem kan låta grotesk när jag exemplifierar. Att jag kunde drömma om att åka iväg och äta-äta-äta kött på ett bulimiskt sätt för att hantera att jag inte kunde laga mat i mitt eget kök. Att jag köpte fantastisk mat varje gång /hon/ var bortrest, och stog i köket halva dagar och lagade mat bara för mig, och njöt. Drömmar om mat. Att jag alltid åt snabbt och gick ifrån köket när vi åt tillsammans och att jag hade otroligt svårt att laga mat till henne för att jag visste att hon inte skulle uppskatta det. Peta i det. Säga att hon var duktig som åt en liten bit, av en portion. Att jag skulle bli tvungen att acceptera det, för att inte bli mattant i mitt eget hem.

Hon frågade om hur jag såg på hennes problem. Det tog inte lång tid innan jag visste vad jag skulle svara. Att det var ogreppbart. Att jag sett så otroligt många sidor av hennes förnekelse, bortförklaringsprocess, självplågan och den där fantastiska viktbesatthet som fanns. Som bodde hemma hos oss. Alla långa kvällar där vi pratade om hur hon ser på mat, och varför hon väljer att förstöra sin kropp när hon vet så mycket bättre. Alla de gånger som jag försökte resonera logiskt, som jag alltid gör, men gång på gång körde huvudet in i väggen. Det finns ingen logik, sa jag. Jag kan bara lyssna på det du säger och lita på det, för jag förstår inte.

Ett stort problem smittar naturligtvis av sig på resten av förhållandet. Att hålla om en kall och frusen flickvän och känna hennes bäckenben eller bröstkorg allt för tydligt sätter höga krav på ens kärlek. Det skapade en stress för mig som jag inte kunde ta ut på något bra sätt. Ett behov av att isolera mig, ett behov av att skämta bort problemet. Inte sällan på hennes bekostnad. Det skapade en passivitet, en rädsla för att göra saker tillsammans. Träffa de människor jag ville umgås med. Det är den direkta påverkan och något som man lär sig leva med. Hantera. Den indirekta påverkan är rädslan för att förstöra en kväll. Att inte ta upp problemet trots att det värker i mitt hjärta när jag ser hur hon äter. Att inte våga riskera ett helvete av emotionell bergochdalbana följt av någon bisarr variant av make-up-sex för att släta över allt (och få mig själv att somna) som topping på tisdagkvällen. Att sänka sina krav på fel sätt, att behandla den man älskar som ett barn och inte lyckas särskilja matrelaterade problem från andra. Och att alltid tvingas vara den trygga; den som är glad, positiv och uppåt för att kunna fånga upp situationen innan bergodalbanan tar över. I efterhand har jag märkt att även om jag var glad och tillfreds ofta, så har jag aldrig varit så bekymmerslös som jag är nu, i efterhand.

Det är alltid så lätt att göra alla fel till någon annans. Skylla ifrån sig. I mångt och mycket närde jag hennes ätstörningar och bidrog till mina egna genom att finna mig i situationer. Vara för accepterande. Jag hade en övertygelse om att vi skulle reda ut situationen som vi gjort med så många andra saker, en övertygelse jag kanske borde gett upp tidigare men som jag vägrade släppa. Det var inte förren det sista året som jag nog egentligen insåg att det inte skulle gå att hantera själva. Som jag mer aktivt började påpeka att man kunde få hjälp för sådant här. Jag minns den där kväljande känslan jag hade när jag tog upp telefonen och ringde stödgrupper, frågade om råd. I smyg, hur jag skulle göra. Vem jag skulle få /henne/ att ringa till. Hon lovade flera gånger att hon skulle söka hjälp, men slutligen så slank hon inte förbi (den antagligen ganska luttrade) läkaren på kvinnohälsan vid hennes gyn-undersökning. Kuratortid. Men jag skall nog inte gå, sa hon och nästan hånlog åt mig och mina hoppfulla ögon.

Jag behöver inte det.
Någonstans här fanns det ingen kärlek kvar. Kanske var det tidigare, jag minns inte. Men här var det bara ett problem. Jag gav nog upp då och ganska kort där efter bröt vi upp efter en, för mig, sista månad av apatiskt levande.

Att se dig förstöra din kropp varje dag i flera år har varit jobbigt, men det var ändå värt varenda dag. Även om jag i efterhand önskar att jag gjort annorlunda många gånger. Avslutade jag mitt svar med.

Nu gör du mig glad varje gång du säger att du mår bra och har det bra.
Sådär ovillkorligt glad.

Emiliana Torrini skrålar ut i hörlurarna Mitt skrivbord är prydligt uppstädat och indelat i tre regioner. Datordelen, som består av någon slags skärm, tangentbord, hysteriska mängder med olika former av vitaminer och mediciner, allt i fina vita burkar med en bokstav skriven på locket för att göra det enklare för mig. Multiman. Antagligen inte värt en tredjedel av sitt pris och med en härligt hemsk smak av rutten fisk om man av misstag råkar bita sönder kapseln tänkandes på något annat. En dagsförstörare. Olika former av migränmedicin, som hittat sig in i rummet från badrumsskåpet då jag inte kan hantera att gå de extra metrarna när min kusin från landet beslutar sig för att dyka upp. Det måste gå fort. Tabletter, dra för persienner. Stäng av allt ljud. Borra huvudet i en kudde. Två minuter, max. Tar det längre tid så börjar självmordstankarna och idén om att köpa lobotomi för den händige dyka upp. Bredvid dator är den kombinerade penn och vinavdelningen. Dagen till ära står en Marteto Morellino di scansano bredvid min färgstarka pennsamling. Ja, jag har skrivit om det tidigare. Det är en av mina favoriter, så det är inte helt ovanligt att det står en sådan där. Vi går vidare, ingen bryr sig om en flaska vin mer än mig. Del tre består av tre högar med skolsaker. En pärm med resultat och annat trams, en hög med de för stunden aktuella blocken och en hög med uppgifter och sådant som kan tyckas vara aktuellt.

Det enda som stör min ordning är två små kort som ligger på en svart pärm mitt på skrivbordet. Pärmen är alla kort jag sparat på mig själv och min omgivning under de senaste sju åren. Den är överfylld och det ligger utklipp mellan de första sidorna som inte fått plats att sätta in. Pärmen skall sparas undan någonstans, men jag vet inte riktigt var. På pärmen ligger sedan två kort. Begravningskortet från min morfars begravning för mer än två (2!) år sedan, som legat framme sedan dess och en bröllopsinbjudan som helt oväntat damp ner i min brevlåda häromdagen.

Det senare kortet har gjort mig väldigt kluven och trots att Emiliana Torrini verkligen gjort sitt yttersta med sin helt fantastiska röst i bakgrunden så har jag inte kommit till någon vettig slutsats om hur jag skall tackla det hela. Bröllop är roligt och det var flera år sedan jag var på ett. Men ändå är det något som måste redas ut. Jag kan känna en otrolig längtan till att gå på detta bröllopet, strax följt av en lika stark rädsla och osäkerhet. Huvudpersoner i spektaklet är L och K vilka jag inte träffat på drygt fem år. Och däri ligger problemet.