Del ett. Jag har skrivit och skrivit på ett sådant här inlägg i många månader, och varje gång tagit bort det. Nu skriver jag ett igen. Inte så genomtänkt, utan mest det som strömmar ut genom huvudet. Jag hoppas kunna skriva mer. Det finns en stor risk för upprepningar när jag skriver såhär, men...vad fan gör det egentligen?
Jag ställde mig själv på vågen och fick ett knivblad inkört i magen när jag såg att jag gått ner tre kilo från mina redan underviktiga 59. Det här är ju hemskt, tänkte jag. Sa jag och bad min käresta göra samma sak. Hon vägde under femtio kilo, och det var upptakten till något som skulle kunna kallas en insikt kring ett rätt besvärligt problem. Detta var 2001.
Själv har jag alltid haft problem med min vikt, jag har alltid varit smal. Tunn. Under mina tonår och upp till ungefär 23 års ålder hade jag väldiga problem med sår i munnen vilka gjorde att jag knappt kunde äta mat under långa perioder. På grund av det så åkte min vikt alltid upp och ner kraftigt. Jag gick upp snabbt när jag var /frisk/ och ner desto snabbare när det slog till igen. Det var för mig en enorm lycka att därför rycka in i lumpen ett par dagar efter att jag kommit hem från den där Greklandsresan och den där invägningen. Under lumpen lär man sig äta, uppskatta mat och femton månader senare när jag muckade så vägde jag stabilt kring 66 kilo trots fortsatta problem med min munn. Jag hade lärt mig ta hand om mig själv och det kommer jag verkligen vara evigt tacksam för. Jag kan helt ärligt inte säga hur det hade gått annars, då jag senare flyttade ihop med det stora J'et och hamnade mitt i en strid mellan snedvridna perspektiv och skuldkänslor.
För några månader sedan så frågade hon hur jag såg på hennes problem, om de skrämde mig och det fick mig att tänka till. Jag tänkte på ifrågasättandet som jag blev tvungen att föra mot hennes förnekelse, ansvaret som låg på mig från min omgivning. Att resa med någon som är underviktig och ständigt oroa sig för att någonting skall hända, som hon inte hade reserver för att hantera. Magsjuk i Tibet. I efterhand känner jag att vårt förhållande var dödsdömt i och med mitt första ultimatum den där gången. Jag sätter mig inte på ett flyg förrän du gått upp fem kilo. Detta följt av fem månaders förnekelse och bortförklaringar från hennes sida (och likväl från min!) som slutligen mynnade ut i att jag var för svag för att sätta ner min fot, accepterade att hon inte hade gjort det jag sagt och satt mig med med den återkommande knivskarpa magmsärtan på flygplanet iväg till ödemarken. Ett förhållande fungerar inte om någon måste ställa ultimatum. Jag brukar säga så, och jag sa det redan innan detta första ultimatum. Jag säger fortfarande så väl medveten om att jag inte varit tillräckligt stark för att handla enligt min övertygelse.
Förändringen i mig själv under en fyra år lång period i mitt liv där mat formades till ett problem kan låta grotesk när jag exemplifierar. Att jag kunde drömma om att åka iväg och äta-äta-äta kött på ett bulimiskt sätt för att hantera att jag inte kunde laga mat i mitt eget kök. Att jag köpte fantastisk mat varje gång /hon/ var bortrest, och stog i köket halva dagar och lagade mat bara för mig, och njöt. Drömmar om mat. Att jag alltid åt snabbt och gick ifrån köket när vi åt tillsammans och att jag hade otroligt svårt att laga mat till henne för att jag visste att hon inte skulle uppskatta det. Peta i det. Säga att hon var duktig som åt en liten bit, av en portion. Att jag skulle bli tvungen att acceptera det, för att inte bli mattant i mitt eget hem.
Hon frågade om hur jag såg på hennes problem. Det tog inte lång tid innan jag visste vad jag skulle svara. Att det var ogreppbart. Att jag sett så otroligt många sidor av hennes förnekelse, bortförklaringsprocess, självplågan och den där fantastiska viktbesatthet som fanns. Som bodde hemma hos oss. Alla långa kvällar där vi pratade om hur hon ser på mat, och varför hon väljer att förstöra sin kropp när hon vet så mycket bättre. Alla de gånger som jag försökte resonera logiskt, som jag alltid gör, men gång på gång körde huvudet in i väggen. Det finns ingen logik, sa jag. Jag kan bara lyssna på det du säger och lita på det, för jag förstår inte.
Ett stort problem smittar naturligtvis av sig på resten av förhållandet. Att hålla om en kall och frusen flickvän och känna hennes bäckenben eller bröstkorg allt för tydligt sätter höga krav på ens kärlek. Det skapade en stress för mig som jag inte kunde ta ut på något bra sätt. Ett behov av att isolera mig, ett behov av att skämta bort problemet. Inte sällan på hennes bekostnad. Det skapade en passivitet, en rädsla för att göra saker tillsammans. Träffa de människor jag ville umgås med. Det är den direkta påverkan och något som man lär sig leva med. Hantera. Den indirekta påverkan är rädslan för att förstöra en kväll. Att inte ta upp problemet trots att det värker i mitt hjärta när jag ser hur hon äter. Att inte våga riskera ett helvete av emotionell bergochdalbana följt av någon bisarr variant av make-up-sex för att släta över allt (och få mig själv att somna) som topping på tisdagkvällen. Att sänka sina krav på fel sätt, att behandla den man älskar som ett barn och inte lyckas särskilja matrelaterade problem från andra. Och att alltid tvingas vara den trygga; den som är glad, positiv och uppåt för att kunna fånga upp situationen innan bergodalbanan tar över. I efterhand har jag märkt att även om jag var glad och tillfreds ofta, så har jag aldrig varit så bekymmerslös som jag är nu, i efterhand.
Det är alltid så lätt att göra alla fel till någon annans. Skylla ifrån sig. I mångt och mycket närde jag hennes ätstörningar och bidrog till mina egna genom att finna mig i situationer. Vara för accepterande. Jag hade en övertygelse om att vi skulle reda ut situationen som vi gjort med så många andra saker, en övertygelse jag kanske borde gett upp tidigare men som jag vägrade släppa. Det var inte förren det sista året som jag nog egentligen insåg att det inte skulle gå att hantera själva. Som jag mer aktivt började påpeka att man kunde få hjälp för sådant här. Jag minns den där kväljande känslan jag hade när jag tog upp telefonen och ringde stödgrupper, frågade om råd. I smyg, hur jag skulle göra. Vem jag skulle få /henne/ att ringa till. Hon lovade flera gånger att hon skulle söka hjälp, men slutligen så slank hon inte förbi (den antagligen ganska luttrade) läkaren på kvinnohälsan vid hennes gyn-undersökning. Kuratortid. Men jag skall nog inte gå, sa hon och nästan hånlog åt mig och mina hoppfulla ögon.
Jag behöver inte det.
Någonstans här fanns det ingen kärlek kvar. Kanske var det tidigare, jag minns inte. Men här var det bara ett problem. Jag gav nog upp då och ganska kort där efter bröt vi upp efter en, för mig, sista månad av apatiskt levande.
Att se dig förstöra din kropp varje dag i flera år har varit jobbigt, men det var ändå värt varenda dag. Även om jag i efterhand önskar att jag gjort annorlunda många gånger. Avslutade jag mitt svar med.
Nu gör du mig glad varje gång du säger att du mår bra och har det bra.
Sådär ovillkorligt glad.
