The things that we do

(Jag minns låtraden från Charlotte Gainsbourg)

Satt och våndades på kontoret över hur jag skulle lösa ett problem. Åh jag måste få berätta, kortfattat innan jag går vidare; Jag har ett förflyttningsproblem i 3D med betingade kostnader beroende på de områden man rör sig i. Jag lyckades göra det separabelt och har reducerat problemet till 1.5D och tänkte lösa resten med någon slags Dijkstra meets Least Square.
Hursom. Nog om det. Sprang ut i korridoren för att röra på mig lite och mötte M som var påväg mot mig. Vi stannar upp några meter ifrån varandra. This corridor isnt big enough for both of us, säger M och rycker fram en vattenpistol precis innan jag flyr mot kopieringsmaskinsrummet - fast inte riktigt tillräckligt fort. You got me this time but the revenge will be sweet, and bubbly morrade jag bakom makuleringsmaskinen.

This is why they pay me the big bucks...ehm

Oh and the night continues

Kom hem med slight rökdoft. Hoppade in i duschen för att skämma bort mig själv. Its been a good evening, so why not continue it. Jag öppnade up en ny paket tvål med anddakt. Blundade, tog ett djupt andetag. Grönt the och italiensk lime. Oh the joy. Den tvålen är magisk, den gör hela mitt badrum till en oas av lugn. Jag tog min ansiktsscrub med nötkärnor, min ansiktstvål med tea tree oil, min limetvål. Gick ut till köket och hällde upp ett glas vin. En lermask och olivbalsam i håret senare sitter jag här med mitt vin, och läser nyheterna och beställer Alexander McCall Smith's nya bok till min syster. Den blir hon nog glad över.

Update: E ropar bög efter mig. Got to love it.

Tonight is the night

Satt kvar sent på jobbet och väntade in min fritid som skulle börja kring sju på stan. Riktigt njöt av att se minuterna ticka iväg efter att avdelningen stängt för kvällen. Tog cykeln genom varma linköping med kavajen hängd över väskan och hoppade över att lyssna på musik för att höra vinden vina runt öronen. Fick ett meddelande från det förflutna på telefonen som jag ignorerade, parkerade för någon annan gång och blundade snabbt med ögonen och vaknade upp med en yrvaken och stretsamt felfokuserande blick på min nutid, framför mig på det lokala sushistället. Blicken fastnade inte riktigt, och allt för ofta hamnade ögonen på de passerande och jag tappade bort mig i samtalsämnen när jag tittade på de tunga molnen som nästan revs sönder utav domkyrkotornet. Jag mumlade något. Vi åt, och jag tänkte för mycket, kände för första gången på väldigt länge ett behov av att stödja tankarna över ett knä, men njöt likväl av värmen och av friheten att sitta där jag satt, med sällskapet jag hade. Vinden blåste fortfarande runt öronen och jag tänkte på jobb, på framtid och på blåbärsmuffins. Kan vi inte gå vidare till något annat ställe, hörde jag mig själv säga, betalade och gick till det italienska kaféet då det gamla charmiga kaffeberget stängt för kvällen. Vi drack kaffe och pratade om honungssöta planer, aftonstjärnor och kaffeskum. Jag njöt av min blåbärsmuffin och mitt starka kaffe. Älskade det. Vi tog en promenad genom staden i värmen och bestämde oss för att säga hejdå och godnatt, och jag fann en vän att promenera hem med genom linköpingskvällen.

Update Onsdag

Piloterna har övat inför en stundande flyguppvisning här hela dagen. Jag blev allt förvånad när jag tittade ut genom fönstret och en Gripen väste förbi uppochner. Alltså. Säga vad man vill om produkterna, men flygplanen i sina färdiga skick är fantastiskt häftiga. Och det är mäkta imponerande att "det funkar", att man kan bygga, styra en sådan sak.

Appropå sådant förresten. Att bygga ett flygplan känns rätt avancerat, visst? Men, jag satte mig och funderade på det för ett tag sedan. Om vi antar att man får tillgång till ett skrov så tror jag att det är fullt möjligt att bygga resten. Styrsystem osv. Ett jättejobb naturligtvis, men det lär gå. Och faktum är att det gör det. När jag var arton jobbade jag på ett företag i Göteborg där en kille hade precis detta som sitt projekt. Kanske hade han inte påbörjat det om han visste att han, innan flygplanet var färdigt, skulle vara fyrbarnspappa och att projektet skulle ta mer än femton år. Men flygplanet är näst intill färdigt nu. Rätt imponerande. Men det krävs väl att man är lite galen för något sådant.

Hursom. Det var inte det jag tänkte skriva om. Doktor Lars var trevlig, jag var labbassistent åt honom och jag gjorde ett program för att mäta med hjälp av en IR-kamera. Mitt första jobb där jag fick lösa en riktig uppgift.

Idag kom M in på mitt kontor och frågade. Jo, A, har du tänkt på det här med exjobb? Och det var music for my ears. Vi har ett par projekt här som skulle kunna passa dig, men kanske senare i höst, eller vår. Music to my ears. Och M berättade om lite projekt han tänkte sig, och det lät intressant och spännande. Och jag tänkte. Kommer jag verkligen bli kvar i den här staden? Det var det värsta!

För ett år sedan, när jag började tänka på exjobb så var jag inställd på utomlands. Och i synnerhet med hjälp av Sarah på favoritföretaget. Hon var jätteintresserad, men det var svårt att motivera en sådan lön som skulle krävas, och få skolan att gå med på uppgiften. Ett kommunikationsproblem helt enkelt. Vi la det på is, jag skrattade och sa, jag får väl jobba hos er om några år istället och drömde om jordröd sand i solnedgången. Och framförallt närheten till ett stort hav. Vi skall prata om det till helgen igen. Jag känner mig mer stabil i Sverige nu, inget så stort behov av att fly som då. Men prata kan man ju alltid...

Im such a daytimeTV-sucker

När Sarah skriver i sina brev att vi skall "hang out":a så känns det så häftigt och spännande. My own pocket american liksom. Det känns coolt, inne och världsvant att hänga med Sarah, Fru California. En dag i Stockholm under sensommaren förvandlas plötsligt till en vecka i San Francisco; surfning, inlinesåkning, mat ... vin. Spårvagnar i solnedgången. Lets hang out helt enkelt. Det har man ju sett. På tv.

Haha.
Fookin great.

Mike Brody

Vi gifter oss i vår, skaffar två barn som heter Alva och Isak. Yes?
No? Ok, men en kopp kaffe då?

Jag för en militant planering av min tid just nu. Det ser ut som följer;
Tentor fram tills onsdag. Möte på jobbet under onsdagen. Någon slags framläggning av avklarat jobb, och ytterligare jobb tills gud vet när och plugga på kvällarna. Stockholm över helgen, Systern helgen efter. London helg i september. Någon slags aktivitet i fotoklubben också. Och gymmet.

Alltså, helt ärligt. Säg att jag en vanlig dag jobbar 08-18. Trillar in hemma en bit efter sex. Vill träna kanske 3-4 dagar i veckan på olika sätt. Så innebär det att jag har 3-4 dagar i veckan som jag har någon slags fritid (alltså, ej schemalagd). Hur har folk tid att ha ett liv? Ibland känner jag att jag bara har en timme, kanske 90 min, per dag då jag inte har något att göra. Efter träningen, vid tio ungefär på kvällen. Äta mat, mumma runt. Titta på tv. Läsa en bok. Sova strax innan tolv. nittio minuter.

Fine. Man har två lediga dagar. Det är ju bra, men det är tråkigt att det finns så lite tid på kvällarna. Jag skulle vilja ha en timme extra.

Brev

Jag fick precis ett brev från Sarah;

I'm going to be in Stockholm the next two weeks (19.8.07 -
1.9.07). Are you close enough that we can meet up?

Sarah bor i Californien och jobbar på ett av mina favoritföretag, MySQL. Vi programmerade på ett projekt tillsammans under en massa år, och lärde känna varandra. Jag har varit påväg dit flera gånger, och senast så kollade vi om jag kunde göra mitt exjobb för henne/mysql (men det var jäkligt mycket krångel). Hon är hursomhelst skittrevlig och en av mina äldsta internet-kontakter.

Om man skulle mäta gladhet genom brevlängd så skulle det här brevet klomma väldigt högt upp över årets brev tror jag. Nu måste jag åka till stockholm. Och så börjar jag jobba igen på onsdag. Vad glad jag blev över att saker händer omkring mig.

The Molten Core

Ar jag for specifik i min drom, mina drommar. Undrar jag stilla nar jag fragade efter dina drommars farg. Ljusbla. Spegelblanka. Min ar vit, som jag sa, och jordrod forklarade jag. Vit som sno, men inte pa nagot satt spegelblank. Men .... i kanterna aldeles sadar skimmrande da de yttersta snoflingorna delar upp ljuset i fina fina ljusstralar av olika farger da de smalter ner over snon for att aterigen frysa och bilda den dar tunna skaren som knakar lite latt nar hunden lufsar fram over den. Hunden. Det finns en hund med i bilden, en hund och tre manniskor. Kyla och sol. Jag gjorde en lista over hur jag skulle kunna naa till drommen, det blev fyra punkter och varje punkt kandes som en evighetslang resa. Kanske kravs det tur, tankte jag. Kanske ar jag for specifik. Det ar ju en drom, men en fin drom som far mig att smalta lite varje gang jag tanker pa den.

Mitt inre smalter for lite sno. Jag ar ju egentligen ingen hundmanniska heller. Sa det kanns markligt att den finns med i drommen. Vissa saker kanske vi inte kan ra for tanker jag. Vissa saker kanske inte jag kan ra for. I min drom finns ett tal, som jag haller. Det borjar med en berattelse fran mina drommars berg, ett berg utanfor goteborg som inte alls ar hogt eller vasst, utan behagligt likt en kulle ovanfor tradtopparna. Pa den hogsta punkten finns vad som en gang i tiden var en prydlig pyramid av stenar men som nufortiden mer liknar en hog. Men anda, en karleksfull hog. Av stenar. Jag satt ofta dar och tittade, jag holl en sten av gnejs och letade efter hal i berget varifran den kan ha kommit. Jag hittade det aldrig. Det ar berget dar vinden alltid blaser latt i ansiktet, det ar berget dar haaret alltid flyger fram och tillbaka. Det ar berget dar jag satt och raknade batar som akte in i Goteborgs hamn och pekade pa den avlanga morka on med en fyr eller en stuga pa och sa, den dar raknas ocksa, det ar en ubat. Det ar berget dar jag som liten hittade min forsta och storsta skatt som barn.

Det ar borjan. Jag hoppas att jag nagon gang i mitt liv far uppleva drommen, och far beratta resten.

Kortedala

Jens Lekman om Kortedala:

"What a depressing suburban hell this place is. Everyone goes to bed at nine, after that you can't see one single window lit up. You can walk for hours without meeting one single person. I used to like that, cause it meant I could go for endless walks and pretend the world was my own and I was the only one in it. But after a while I found out the hard way that there were others who couldn't sleep at night. On my way into town I got beat up and mugged one night three years ago. Since then it's happened so many times I've lost count. It's never been that bad, I've never ended up in the hospital or lost anything too valuable really. But it's the atmosphere and the small incidents that scare me. The guys who yell faggot at me when I pass their balcony, the nazis hanging out in a nearby open garage, the old men with their binoculars who sit in their windows looking for anything suspicious to report, the dead cats that show up on the lawn outside my kitchen, the knock on my window at 4 am this summer followed by a whispered 'when he opens you hit him in the head,' the neighbour I constantly find passed out in the staircase, the flicker of a million tv screens against the livingroom walls, the smoke from a million chainsmoking moms, the fact that the guy who lived in my apartment before me lay dead in the bathtub for three months before they found him. In Kortedala everyone's minding their own business. And I'm slowly turning into one of them so as soon as I've finished this record I will get the hell out of here.

Utbytesstudentkväll. Go go go.