Allt är bra

Jag tar svåra danssteg genom trånga korridorer. Fokuserar mot målet och rör mig med stummare och stummare ben ditåt. Allt är bra, tänker jag. Som ett mantra. Men det är inte bra, det är inte bra. Inte denna gången. Det är inte bra. Det är så skönt att säga det. Som en stilla kapitulation. Som att medvetet dansa fel, slå i väggen och bli stående. Stillastående tittar jag mot målet och undrar när korridoren skall vidga sig. När korridoren skall ljusna och när målet skall bli nära. Nära. Nära. Hur jag älskar det ordet. Nära. Vi står nära. Vi är nära. Jag vill ha dig nära. Och hur mycket jag än vill ha dig nära, hur mycket jag än älskar ordet och hur mycket jag än älskar dig så tycks jag inte få ha dig nära. Nära. Tänk att ett av de vackraste och mest intima orden är fyra bokstäver långt. Det får mig att le, får mig att känna lite tilltro. Det är ett hoppets tecken. Att nära är ett kort ord. Hur banalt det än må vara.

Idag är min dag mer än jag kan bära. Idag är min dag fylld av flera dagars bördor. Idag är min dag övermäktig. Jag nickar stumt till en kopp kaffe, jo min helg var bra. Säger jag och känner mig uddlös, tom. Jag tar djupa långa andetag och mina steg är tyngre än bergsbestigares stapplande steg de sista få meter före toppen. Skillnaden är att jag inte ser min topp, min korridor. Var dag har nog av sin egen plåga, tänker jag, och fokuserar på nästa tomma, tunga steg i min dag. Nej, det är inte bra. Idag längtar jag bort.

Till någonstans nära.
Där allt är bra.

Rupt caeraëm most

Natten täcks av tystnaden, de snödränkta hustaken försvinner sakta in i mörkret. Kommer snön ligga kvar, undrar jag.