Dagens musik

Somewhere over the rainbow med Israel Kamakawiwo. Yäh yäh.

Nummer två. Så jävla bra blir det när Röyksopp gör musik med Karin Dreijer i What else is there. Min första Röyksopplåt före jag började köpa deras skivor var Eple. Den är bra den med, om än sönderspelad.

Låt tre. Slagsmålsklubben. Så jäkla gärna jag hade gått och lyssnat på dem live någon gång. Idag lyssnade jag på... Speedboats och Sponsored by Destiny. Bra shit. Framförallt väldigt rolig musik. Gogo.

Working class hero med John Lennon.

Stina Nordenstam, världens vackraste. Clothe yourself well for the wind. Parliament Square också. Det finns en bra remix på den förresten, med Knife...igen. Fast orginalet är bra nog.

Ray Lamontagne, Trouble.

Killers, blandat. Äh, så sönderspelat. Read my mind och bling (confessions of a king).

Imogen Heap, Hide and Seek. Bara Imogen, översamplad av sig själv blir så bra. Så jävla lovely.

Peter Lemarc, Evelina.

Pink Floyd. Massor idag. Wish you where here, Learning to fly.

Alltid alltid Jens Lekman, A postcard to Nina, tex.

Yes, Det var det som är värt att nämna.

Change is an itch in your knees

Big change inkommande. Flytt, jobb, exjobb, kaffemaskin. Allt under. November månad, tror jag. I sisådör ett och ett halvt år har jag bott i en temporär, aldeles för stor lägenhet tillsammans med R, en gammal lumparpolare medan livet kommit i fatt mig. Det är lite som att dra på sig aldeles för stora kläder en söndagsförmiddag medan man tvättar, rätt precis så har det varit. Skönt, lätt, inga problem i världen och alltid folk runtomkring att prata med. Bra. På många sätt. Rätt dåligt på många andra. Hursom så är det en lättnad att flytta ifrån missären här till en egen lägenhet, och kunna ha det vettigt runtomkring sig. Alltså, jag skyller inte ifrån mig nu utan det är snarare så att standarden medvetet varit så låg att varken jag eller R brytt oss om att göra något åt den. Därför är det helt ok att det hänger en glödlampa i sladd+snöre från taket i hallen, det är ok. Det är Ok med vindsurfingbrädan mot väggen i vardagsrummet och segelspalten liggande tvärs över rummets golv. Contemporary design. Som fan. Helt ok. Eller, det var ok. Det var aldrig tänkt att vara så länge, och jag är evinnerligt glad över att det äntligen är över. Jag har ju aldrig bott själv. Jag bodde hemma hos J's föräldrar, bodde i sthlm under lumpen, tillsammans med J här och sedan tillsammans med R. Inte det att jag inte velat bo själv ... bara, att det alltid funnits andra att bo med, och det är rätt trevligt.

Jag är så glad över att tvserier håller på att börja igen förresten. Jag ser på två stycken, amerikanska the office och greys anatomy. Båda börjar i veckan tror jag. Lovely.
Jag har kollat efter biljetter till På minuten, Ewa, men jag har fortfarande inte fått tag i några. Men jag skall fortsätta!

Vi slänger in en låt också, enjoy! Imogen Heap - Speeding Cars

Cutting your past into two and sending one part cross the country

Jag skriver så lite nu, det finns för få ord. Men inatt har jag svårt att sova så jag tänkte skriva något, jag vet bara inte vad. Än.

Jag minns flera somrar i Dalsland som barn, att knacka på hos den snälla grannen med den ofantligt vackra hunden och fråga om vi fick gå ut och gå med densamma. Jag var fem, min syster nio. Vi fick alltid ett ja och gick lyckliga därifrån med en stor hund som snällt ledde oss mellan vattenpölarna på den leriga vägen långt ifrån korsningen där asfalten och biltrafiken tog vid. Det var mycket träd här, jag har aldrig sett så mycket träd som när jag var ute och gick med grannens hund i Dalsland, och överallt ibland träden susade det av vinden och av alla små bäckar som rann från bergets topp. Det var Ronja Rövardotter-land, på riktigt. Det var här filmen spelades in, och stugan som min farfar överaskat min farmor med att köpa i en auktion och sedan rustade upp till sommarstuga var en del av min farmors barndomshem. Den del som stod kvar. Den andra delen flyttades ner till göteborg och ställdes ut i slottskogen som ett kulturminne. Dalslandsstugan. Det är lustigt, jag kan gå in där idag och se kort på mina släktingar. Det är märkligt hur det kan bli, och att just min farmors barndomshem har blivit körd genom landet. Det är fint där förresten, Det är ovanför säldammen någonstans, jag är så dålig på att komma ihåg, men det är i en backe, och det är tätt med träd. Väldigt dalslänskt, om än för den asfalterade vägen som går utanför. Det som saknas är den gråblå marmorn som färgade all sten, den stora klipphällen som reste sig bakom huset och upp mot toppen av berget. Färgen som tog efter solen och lyste av värme under dagen och sedan blev ljummet inbjudande på kvällen ofta upplyst av månen.

Jag romantiserar rätt mycket kring en eftersatt lerväg rakt upp i de Dalslänska skogarna nu känner jag. Aja. Barn kan på något märkligt sett se förbi alla rostiga bilvrak som folk har dumpat på sina tomter. Sådant jag inte kommer ihåg. Däremot så minns jag sista gången där uppe, när grannen med hunden dog, och jag som sex-sjuåring såg en död människa för första gången. Det blev liksom aldrig riktigt lika roligt eller minnesvärt efter det.

To-day

Köpte jag en ny blomma. Den står i mitt fönster och ser blommig ut. Så det känns spontant som att jag lyckats. På Pinnen som var nedstoppat ibland barkbitarna stod det "for decoration only. Do not consume". Annars är det lätt att bli förvirrad, eftersom den såldes i en affär som även säljer mat.

Roadmap to hell

Tog med mig massor presentationsmaterial hem över helgen. Måste läsa igenom och strukturera mer. Sitta i min fotöljmed glasögon, läslampa och en penna och se kritisk ut. Nu blev det inte så. Istället gick jag på en fest, och var bakfull. Men, sent sent igårnatt gick jag slutligen igenom det tills dess att jag kände mig nöjd (eller för trött) och lika tidigt som det var sent igårnatt cyklade jag genom ett aerosolsprayat linköping till jobbet för en dags ångest och många många ögon som stirrar kritiskt mot mig, ställande frågor kring randen av mitt problem. Synandes randen efter små små sprickor och fel.

På vägen till jobbet skulle en kille cykla om mig precis när jag cyklade om två gående barn med rosa paraplyn. Han hade inte sett barnen, och när jag väjde ut så for han rakt in i min sida och sedan ännu rakare ut i skogen. Jaha, det här börjar ju bra, tänkte jag när jag stannade för att kolla om han var okey. Söndrig cykel, byxor och lite småsår. Han ursäktade sig och jag kände mig fruktansvärt skyldig. Men sedan var allt bra igen och vi båda cyklade vidare.
Inne i stan så stannade jag vid en stor vägkorsning. En tjej cyklade med paraply och hon stannade före mig. Jag tänkte att... det blir nog svårt för henne att komma igång med högklackade skor, paraply i ena handen, i uppförsbacke. Och mycket riktigt, hon tappade paraplyer och trampade snett när vi fick grönt. Jag tyckte lite synd om henne, men hade för bråttom för att stanna.

Den första presentationen gick bra, väldigt bra. Oförtjänt bra skulle jag säga. De använde ord som kändes flera gånger för starka för att förklara hur bra det här var, och jag satt och försökte ta till mig lite, men blev nästan misstänksam istället för glad. Men jag känner mig nöjd, det är en blank porsche jag gav dem, nästan så ren som jag hoppats på men kanske med lite skitiga sidor.

Klockan tre idag så kommer jag med stumma fötter stappla in genom min ytterdörr, stänga in mig från mig själv i mitt sovrum, sätta på Simon & Garfunkel och sedan kommer jag ligga och stirra upp i taket i två timmar och försöka bli människa igen.

He always was a special kid

Varje gång jag går på toaletten här så förundras jag över hur smarta de som kaklat toaletterna är. De har lagt en ram runt väggen och sedan lagt kaklet snett i mitten. Det intressanta är att det blir en synvilla, där den ena sortens kakel ser större ut då de är precis lika stora i verkligheten. Det beror på hur våra ögon fungerar, och hur stavarna är organiserade i ögat. Katter skulle ha en annan uppfattning.

Men jag kan inte släppa sånt, jag blir alltid lite förtjust över att upptäcka små synvillor i min vardag. Barnet i mig tycker det fortfarande är precis lika häpnadsväckande som för tjugo år sedan. Fast jag brukar inte berätta om sådana små upptäckter jag gör i min vardag för andra, de tittar snett på mig och tänker .... vad duktig han är som klarar sig själv ute i samhället

För mycket

Idag har jag gjort det jag skjutit upp i mer än en vecka; skrivit rapporter och presentationsmaterial till nästa vecka. Det är förbannat tråkigt. Jag är rätt bra på att skriva dokument, men presentationsmaterial känns alltid så förbannat krystat.

Det är svårt att lägga det på en lagom nivå tycker jag. Att vara lagom detaljerad, att göra det roligt utan att vara oseriös. Jag känner mig alltid som death in boots när jag gjort mitt material, som högstadieläraren med de förtioelva OH-bladen om något som jag inte alls var intresserad av. Naturkunskap. Fjärilslarver.

Men jag känner mig nöjd idag i alla fall. Det känns lagom tungt. Snygga bilder och häftiga siffror. Jag tror det kan gå vägen. Presentationen känns annars ganska ... svår. Jag vet inte vilka som kommer komma, mer än att det är "fler än vi tänkt", och jag har inga direkta riktlinjer på vad jag behöver göra - mer än att det måste vara jävligt bra eftersom jag vill fortsätta jobba här.

En av de mest intressanta föreläsningarna jag hört förresten, var uppe i stockholm förra året under programmerings em. Det var VDn för Sectra som berättade om hur de åstakom sin magnetröntgenteknik, allt med ... nästan lite för väldetaljerade bilder över mordoffer röntgade på ski, statensk kriminaltekniska institut.

Anyhow. Klockan börjar röra sig mot sex, en halvtimme kvar på jobbet innan jag sticker ner till systemet. En halvtimme innan stängning på en fredag. Jag lär vara ensam.

Inbetween the naps

Gårdagen spenderades mestadels i sängen, hårt blundande och endast tänkande en tanke. Om och om igen. Lugn. Var tanken. Då och då kände jag hur mitt illamående tog över kroppen och det blev än mer kritiskt att hålla fast vid den där tanken. En tanke. Lugn.

Tio timmar senare ringde jag alla som ringt under dagen. Ja, det var inte så många, men det blir alltid en process. Neej, jag låg hemma. Ja, migrän. Det är som det är. Min far brukar fråga varför jag får det, som om han förväntar sig ett annorlunda svar än det jag ger varje gång. För att jag inte sköter om mig, att jag stressar för mycket, jobbar för mycket, äter för dåligt och sover för lite. Det är väl kroppens sätt att få mig att lyssna.

Huvudvärken är intressant på sättet den känns. Jag känner alltid en stark känsla av att hur ett organ släpper ut gift i blodet på mig, och hur giftet tar över huvudet. Det är en stark distinkt känsla av att huvudet är fyllt av gift som bryter ner min vilja, min tankeförmåga. Välj en sak att tänka på, annars blir det för mycket. Du borde kolla upp det, anpassa ditt liv efter det bättre brukar mamma säga och jag säger att... jo, det borde jag kanske. Men jag tror inte det är något fel på mig, mer än att jag tänker för mycket. Och det tänker jag inte ta någon medicin för. Anpassa livet. Ptja. Näe.

Tillägg: De hade massor spännande viner förresten. När är det inte värt pengarna att dricka vin till maten, egentligen?

Min kväll, efter promenaden genom stan på morgonen, utspelade sig rätt otippat på scandic hotell, i Hotellrestaurangen och sedan sedemera baren. Ibland är det fördelaktigt att bli medryckt, och jag får en bestämd känsla av att jag inte är helt ogillad.

Idag testkörde jag hela mitt system på jobbet. Det funkade, som vi brukar säga, riktigt bra. Naturligtvis inte perfekt, men jag har ju massssssor med tid kvar tills presentationen. Det är märkligt det där, hur tiden tycks stanna upp och att allt känns så avlägset och oproblematiskt efter ett par öl. Jag åt förresten fisk, fantastisk god red snapper med oreganochips, rotfruktskompott och tryffelskum. Massor gott. Och en förrätt med kräftor och sellerifromage. Massor gott. Igen.

Jag blev stannad vid entren på hotellet och tillfrågad om jag var där för hårmodell-eventet. Det var lite roligt. Jag antar att jag skall ta det som ett tecken på att jag måste gå och klippa mig. men, ... som vi säger. Äh.

Okey sa jag. Vi får skaffa oss ett språk. Det är svårt att prata ibland. Jag bläddrade fram ett par tomma sidor i mitt block och började rita. Vad ritar du, frågade M. Ett språk sa jag.

En väldigt romantiserad bild av när jag förklarade hur GSMs signalrymd fungerade, från imorse.

...they dont mean anything

Var uppe tidigt och gick genom staden i tystnad. Det var soligt och sånär som på ett fjädermoln helt molnfritt. Fjädermolnet såg ut som om någon med osäkerhet i handen doppat en pensel med vit färg i en himmelsfärgat ljusblå färghink och rist till på handen lite. Ångrat sig. Miss Li sjöng i mina öron och det var kallt om händerna. Höstkallt. Jag tänker att jag borde ta på mig handskar varje morgon men tycker varje gång det känns lika tråkigt. Jag träffade far min i en lunchkö och blev presenterad för en massa människor. Jag sa hej, jag sa inte tja tja likt tidigare. Det kanske var bra. Systern bad om bilder jag tagit på henne och ville att jag skulle fortsätta ta kort på henne när hon tävlar. Kunde inte somna i kylan, lyssnade på spanarna på radion. Upptäckte ett märke på mitt ben och satte upp en chinupstång i lägenheten.



Vet ni vad som är fint förresten? Linköpings domkyrkotorn mot den där speciellt ljusblå himeln som bara tycks finnas några tidiga höstmorgonar varje år. Ljus, bekalkad, rödbrun tegelfärg som bryts mot matt patina och sedan övergår till ljusblått. Det är fint. Särskillt när det blåser kallt och jag spänner nacken lite medan jag går in mot centrum.