Jag skriver så lite nu, det finns för få ord. Men inatt har jag svårt att sova så jag tänkte skriva något, jag vet bara inte vad. Än.
Jag minns flera somrar i Dalsland som barn, att knacka på hos den snälla grannen med den ofantligt vackra hunden och fråga om vi fick gå ut och gå med densamma. Jag var fem, min syster nio. Vi fick alltid ett ja och gick lyckliga därifrån med en stor hund som snällt ledde oss mellan vattenpölarna på den leriga vägen långt ifrån korsningen där asfalten och biltrafiken tog vid. Det var mycket träd här, jag har aldrig sett så mycket träd som när jag var ute och gick med grannens hund i Dalsland, och överallt ibland träden susade det av vinden och av alla små bäckar som rann från bergets topp. Det var Ronja Rövardotter-land, på riktigt. Det var här filmen spelades in, och stugan som min farfar överaskat min farmor med att köpa i en auktion och sedan rustade upp till sommarstuga var en del av min farmors barndomshem. Den del som stod kvar. Den andra delen flyttades ner till göteborg och ställdes ut i slottskogen som ett kulturminne. Dalslandsstugan. Det är lustigt, jag kan gå in där idag och se kort på mina släktingar. Det är märkligt hur det kan bli, och att just min farmors barndomshem har blivit körd genom landet. Det är fint där förresten, Det är ovanför säldammen någonstans, jag är så dålig på att komma ihåg, men det är i en backe, och det är tätt med träd. Väldigt dalslänskt, om än för den asfalterade vägen som går utanför. Det som saknas är den gråblå marmorn som färgade all sten, den stora klipphällen som reste sig bakom huset och upp mot toppen av berget. Färgen som tog efter solen och lyste av värme under dagen och sedan blev ljummet inbjudande på kvällen ofta upplyst av månen.
Jag romantiserar rätt mycket kring en eftersatt lerväg rakt upp i de Dalslänska skogarna nu känner jag. Aja. Barn kan på något märkligt sett se förbi alla rostiga bilvrak som folk har dumpat på sina tomter. Sådant jag inte kommer ihåg. Däremot så minns jag sista gången där uppe, när grannen med hunden dog, och jag som sex-sjuåring såg en död människa för första gången. Det blev liksom aldrig riktigt lika roligt eller minnesvärt efter det.
