Confessions #7

Någon sa att "De som oundvikligt är djupa talar i klarspråk, medan de som vill ge sken av ett djup fördunklar". I dunklet ryms ofrånkomligt mycket djup, men om detta är ofta mycket inte underbyggt. Jag läser mig själv i detta, och då menar jag inte nödvändigtvis att jag är djup. Men jag lägger ofantlig tid på att resonera mig fram till de enklaste slutsatser, något som den ogenomtänkte säger rakt ut som universella sanningar. Jag försöker vara försiktigare med mina ord. Jag vill så gärna använda mina egna för att teckna mina egna insikter, hur basala dessa ändå tycks vara. Jag har märkt att jag långsamt långsamt går bak i utvecklingen och genomför långa tankebanor om sådant som jag som femåring inser snabbt.

S läste Marquez, hundra år av ensamhet. En helt fantastisk bok och författare. Jag minns fortfarande långa stycken ur både den och västfronten, det går inte ur mig. Men ju mer jag resonerar kring klassikerna så slår mig följande; Varför bör man egentligen läsa? Jag är så rädd för att någon gång inse att mina tankar egentligen är stulna från någon annan, att jag i ölljusets sken obarmhärtigt stulit någon annans och gjort dem till mina. Jag vill teckna mina tankar, inte ta orden från någon annan eller ge sken av att vara någon jag inte är. Jag läser inte, med insikten om att jag aldrig kommer behärska mitt språk. Att jag oundvikligen kommer dö utan språkets och uttrycksfullhetens tysta nickande av förståelse. Jag tecknar mina tankar, med de få ord och sinnesbilder jag behärskar. Och jag känner mig trygg i ovetskapen om vad som tidigare är uttryckt, förklarat och avfärdat. Det här är ett utanförskap; jag vill inte vara del av. Jag söker mig till ensligheten. Till värmeljuset utan skarpa skuggor. Därför tycks jag bli förpassad femåringens insiktsfullhet.

Confessions #6

Lor är det otåliga. Det frustrerade och det makalöst vackra. Hon har något manhaftigt över sig och jag får för mig att det syns att hon är hollänska. Jag log när jag pratade med henne och sa att hon hade halsen av en modell, vilket hon har. Hon bär sjukdommen i sig, med sig och kan inte göra sig fri mer än för korta stunder sin egen uppfattning av oförmåga. Det är en snara med kort löp hon bär på, och det plågar mig ofantligt att se henne formas efter det lilla utrymme hon får tillgång till. Jag känner att hon själv håller kniven, om än en trubbig sådan, och jag ber henne gång på gång att skära repet, göra sig fri, men min röst passerar och försvinner ut i perifierin mot ett tröstlöst leende. Hon kommer från en trasig familj, något jag var oförmögen att greppa från min egna trygga barndom och jag drog aldeles för snabbt paralleller till hennes beteende som en hobbypsykolog i all sin prakt. Jag har intalat mig själv om att hon nu skall få vara sin egen, utan mina diagnoser, och jag ser henne i smyg när hon växer, och sakta men säkert gör sig fri sitt fängsel.

Confessions #5

Den här posten är helt frånstående mina vanliga tema. Varför den står här vet jag inte, men nu är det så - och posterna måste försöka komma överens trots sina olikheter. Förbrödring, poster!

En sak som jag funderat en del kring på sistone är det här med plikt och ansvar. Plikt känns som ett utdött ord, gör det inte? Som ett ord som användes i svartvita filmer med Åsa-Nisse när människan förminskades av staten, före liberala skalbyggen kring folkhemmet och långt före muren föll.

Häromdagen satt jag i en park och tittade på den jag satt bredvid och sa att. Nej, jag tror inte jag kan skjuta på det här längre. Det är dags att ta lite ansvar och anmäla mig till utlandstjänst för försvaret. Sedan dess har jag blivit mött av ett tiotal helt oförstående blickar.

Själv är jag inte så glad över att vi skickar iväg soldater överhuvudtaget, i synnerhet inte utanför europa. Men OM det är så att våra soldater gör ett bättre jobb än soldater från kringliggande länder så är det förstås bra. Tråkigt att det behövs, men det är bra att kunna hjälpa till.

Jag fick en fantastisk utbildning av försvaret, som kostade lika fantastiska pengar, och jag har helt ärligt väldigt mycket att tacka dem för hur mitt liv ser ut idag. Det är grunden hela mitt vuxna liv vilar på, faktiskt. Det handlar inte om sociala situationer utan om referensramarna jag använder när jag tänker och agerar.

Jag kan absolut känna en stor tacksamhet över det hela, och en vilja att rättfärdiga valet av mig. Men ju äldre jag blir så känner jag mer och mer ett ansvar, ett socialt ansvar. Om jag sitter på en bra utbildning, borde jag inte stå till förfogande då. Det måste ju ändå vara så att vi vill skicka rätt, bäst, personal? Jag tycker inte det känns ok att säga att andra får lösa problemet.

Rent ekonomiskt är det med all sannolikhet en nackdel för mig. Det känns bra. När jag pluggade tittade jag ibland på siffrorna och tänkte på vilka möjligheter lönen skulle ge mig. Idag ser jag dem och tänker att ... Ok, jag går väl inte back, men det är knappast en ekonomisk fördel. Och det känns bra. Jag vill inte att ekonomin skall vara en faktor till beslutet. Det känns dubbelt tragiskt att pengarna är ett sätt att göra människor intresserade, förståbart men inte bra, det gör det till en klassfråga. Visserligen kommer pengarna väl till nytta - säkerligen, men det känns inte helt ok att de med sämst ekonomiska möjligheter alltid tar de största riskerna.

Confessions #4

Jag stötte på Yannis i norra Italien. Vi skakade hand och med värme lade han sin arm om min axel och gav mig en stor kram. Medan vi stod där och jag, betydligt längre än den äldre Yannis, fick hans olivbruna flint med ärr och märken efter ett längre liv i näsan så stammade han med sin grekiska brytning fram "Ah, Alexander" följt av "its the only non christian-, global name that I know of. Everywhere in the world, there is an Alexander - and it makes me peacefull". Det fanns en innerlighet i Yannis som jag sällan stöter på, och ett genomgående intresse för andra. Yannis är en intressant man på många sätt, såklart, och de få dagar vi spenderade tillsammans så pratade vi mycket om historia. Yannis berättade fantastiska historier om hur Neapel blev till (Nea polis, ny stad!) och jag berättade minst lika fascinerande historier om hallänska snapphanar och unionen med norge och också såklart om hur Greklands kungahus härstammar från Danmark. Jag tror jag kommer ha svårt att släppa taget om Yannis många kramar. De värmer fortfarande, långt efter att hans spräckliga flint lämnat mitt synfält. Jag hoppas att jag kommer träffa honom igen, på en slätt långt hemifrån så kommer jag höra ett rop efter Alexander följt av en stor och stark kram som får min solhatt att flyga all världens väg.

Confessions #3

A sa till mig att jag är en sådan som kan hitta på anledningar till att vad som helst inte är rätt, att jag inte släpper taget tillräckligt. Hon har förstås rätt, jag bygger lätt en tillvaro av svårhet runt mig. Skyddar mig själv. Vi säger att vi utvecklas, förfinar oss själva men jag är osäker på att det verkligen är så i så stor utsträckning. Jag känner hur jag brottas med samma frågeställningar nu som för fem år sedan kring känslor och närhet. Absolut, kanske är det jag som står och stampar. Eller så förhindrar min person mig till att gå vidare utan att stampa lite till. Själv är jag lite less på det.

På mitt skrivbord här ligger ett provsvar på hur frisk jag är. Det står tio siffror på blodvärden och kolesterol och sådant, och ändå om alla värden är bra, mer än bra, så vet jag att när jag satt och gjorde proven så mådde jag sämre än någonsin. I min värld hade jag uppskattat en siffra på huvudbry, på självkänsla och på själslig utveckling. Djupt inne i en värld av mätbarhet kan sin egen omätbarhet vara bekymrande, även om jag försöker sätta siffror på mig själv så gott jag kan.

7.

Confessions #2

Det känns beprövat; men återigen visar det sig att jag skriver bättre och tänker mer i grönt i en olycklig känsla. Igår gick jag bredvid J och lyssnade på henne, och allt jag ville göra, var att kyssa henne.

Och det gjorde jag ju, såklart. Och du har ett fantastiskt vackert ansikte i motljus med håret fastnandes i min skäggstubb och jag smälter verkligen hur du drar ihop läpparna och tittar uppåt in i mina ögon med en levande och förväntansfull blick.

Olycka för mig är kanske inte obesvarad känsla, snarare ovissheten av en annan människa? Ovissheten innan jag lär mig hur du fungerar, och vad jag ger mig in på. Men det känns som en olycka jag kan leva med. Verkligen.

Confession #1

Suo kommer från Nigeria, hon har en slank figur liknandes en gudinna, och ett vackert värdigt afrikanskt ansikte. Hon fnissar fortfarande lite flickaktigt, och jag får ibland känslan av att hon själv inte blivit medveten om att hon blivit vuxen sedan länge. Första gången jag såg Suo blev jag hänförd, blixtförälskad. Hennes svarta blanka hår blänkte i solnedgången, och en svettdroppe höll sig krampaktigt kvar i hårfästet medan hon skakade ur sitt hår ifrån torkade vinblad nere vid floden. Jag log och tänkte på hur hon strålade glädje och jag tror aldrig jag lagt min kind intill någon som varit mer len. Det var som att lenheten kom innifrån, och drog tag i mig och sög mig innåt. Nära. Vi sågs sist på en utsiktsplats över floden, väl medvetna om att vi aldrig kommer ses igen. Och det är vackert fridfullt att minnet av henne är lika lent som hon själv.