Confessions #6

Lor är det otåliga. Det frustrerade och det makalöst vackra. Hon har något manhaftigt över sig och jag får för mig att det syns att hon är hollänska. Jag log när jag pratade med henne och sa att hon hade halsen av en modell, vilket hon har. Hon bär sjukdommen i sig, med sig och kan inte göra sig fri mer än för korta stunder sin egen uppfattning av oförmåga. Det är en snara med kort löp hon bär på, och det plågar mig ofantligt att se henne formas efter det lilla utrymme hon får tillgång till. Jag känner att hon själv håller kniven, om än en trubbig sådan, och jag ber henne gång på gång att skära repet, göra sig fri, men min röst passerar och försvinner ut i perifierin mot ett tröstlöst leende. Hon kommer från en trasig familj, något jag var oförmögen att greppa från min egna trygga barndom och jag drog aldeles för snabbt paralleller till hennes beteende som en hobbypsykolog i all sin prakt. Jag har intalat mig själv om att hon nu skall få vara sin egen, utan mina diagnoser, och jag ser henne i smyg när hon växer, och sakta men säkert gör sig fri sitt fängsel.