Någon sa att "De som oundvikligt är djupa talar i klarspråk, medan de som vill ge sken av ett djup fördunklar". I dunklet ryms ofrånkomligt mycket djup, men om detta är ofta mycket inte underbyggt. Jag läser mig själv i detta, och då menar jag inte nödvändigtvis att jag är djup. Men jag lägger ofantlig tid på att resonera mig fram till de enklaste slutsatser, något som den ogenomtänkte säger rakt ut som universella sanningar. Jag försöker vara försiktigare med mina ord. Jag vill så gärna använda mina egna för att teckna mina egna insikter, hur basala dessa ändå tycks vara. Jag har märkt att jag långsamt långsamt går bak i utvecklingen och genomför långa tankebanor om sådant som jag som femåring inser snabbt.
S läste Marquez, hundra år av ensamhet. En helt fantastisk bok och författare. Jag minns fortfarande långa stycken ur både den och västfronten, det går inte ur mig. Men ju mer jag resonerar kring klassikerna så slår mig följande; Varför bör man egentligen läsa? Jag är så rädd för att någon gång inse att mina tankar egentligen är stulna från någon annan, att jag i ölljusets sken obarmhärtigt stulit någon annans och gjort dem till mina. Jag vill teckna mina tankar, inte ta orden från någon annan eller ge sken av att vara någon jag inte är. Jag läser inte, med insikten om att jag aldrig kommer behärska mitt språk. Att jag oundvikligen kommer dö utan språkets och uttrycksfullhetens tysta nickande av förståelse. Jag tecknar mina tankar, med de få ord och sinnesbilder jag behärskar. Och jag känner mig trygg i ovetskapen om vad som tidigare är uttryckt, förklarat och avfärdat. Det här är ett utanförskap; jag vill inte vara del av. Jag söker mig till ensligheten. Till värmeljuset utan skarpa skuggor. Därför tycks jag bli förpassad femåringens insiktsfullhet.
