Confessions #8

Sakta sakta rör vi oss närmare varandra när din kalla nästipp undersöker min nacke. Dina armar håller om mig och du pulserar sakta mot mig med mina händer kring din skinnjackas slut. Vi står där länge och jag lyssnar på hur du tänker med snabba och djupare andetag. Jag frågar för att bekräfta vad jag hört, du faller tillbaka mot din slutna aura och tänker först inte säga, men berättar sedan att du tycker jag är mer hårdhänt än vad du är van vid. Du tror att jag skall ta det på fel sätt, bli frustrerad, men jag känner bara hur du öppnar dina dörrar långsamt långsamt, och glädjs för det. Och vad gör det att man är olika, egentligen? Du berömmer mig för hur jag varit mot dina vänner, och jag förstår knappt något då jag slagits mot utanförskapet och förlorat hela kvällen. Jag medger att det är så, och säger att jag måste lyssna in mig. Men du verkar nöjd ändå, det gör mig förbryllad. Men förbryllad är bra, förbryllad gör att jag sitter kvar uppe i trädet, och tittar mot de höga grenarna samtidigt som jag inte förstår hur jag redan nu kommit så högt upp. Och min sjuårings sinne vill högre, upp till de tunnare grenarna, de som vajar mer i vinden, och de som är så höga att man kan se havet. Dit vill jag, och kysser dig på ögonbrynet och säger godnatt.