Alltid Ensam

Novemberregn, kyla. Jag ligger på en asfaltsbelagd parkering och stirrar rakt upp mot en disig himmel. Det är mörkt, så mörkt det kan bli långt utanför storstäderna. Och tystnaden är så frånvarande som stillheten är närvarande. Det blir aldrig tyst utanför städerna, här viner alltid vinden i trädtopparna, här hörs djur vandra, ropa på varandra och här porlar alltid vatten. Jag är trött och kall. Det har regnat i flera dagar och mina fingrar har varit skrumpna lika länge. Räknandes stjärnor är jag orolig, långt bort från verkligheten där jag bara har mig själv att ta hand om kan jag inte släppa den stora oron jag bär med mig från andra. Jag undrar hur hon mår, om hon mår bra. Om hon har det bra, vad hon gör och jag hoppas hoppas att allt går bra.

I min ungdoms drogliberalistiska jag så tyckte jag aldrig det var så mycket att höja på ögonbrynen åt att hon hon hade som målsättning att åka iväg med det enkla målet att bli hög, det kändes lite fattigt mot sig själv men i övrigt hade jag inte så mycket att säga om det. Men nu var jag rädd. Jag var rädd för att jag var så långt bort, att jag inte kunde ta emot henne om hon ramlade, veta om det gick bra och dra bort håret över hennes kinder och hålla om henne på kvällen. Jag var handlingsförlamad i min verklighet och frånvarande från hennes. För en person som alltid älskat ensamheten är det min största glädje att jag är så förbannat dålig på att inte bry mig om andra. Att de jag älskars verklighet blir min, på riktigt.

Stjärnorna blinkade sakta genom natten och tiden delvis skymda av regnet som tillsmåningom förvandlades till snö och is. Det var snart åtta år sedan, och det är fortfarande en av de längsta nätterna i mitt liv.

Metapersonlighet

Jag står mitt på innergården av en högskola som jag i all hast förväxlat till polymer-specialiserad, lite för sent inser jag mitt misstag när jag läser Polytechnic i mitt infoblad och rodnar lite lätt för mig själv. Solen skiner och hundratals studenter sitter på trapporna runt den försänkta innergården. Jag står och pratar med mina vänner medan människor rusar ut ur skolan och föräldrar applåderar och öppnar champagneflaskor. Någon har tagit in en stor bil som står på tomgång och fyller luften med vibrerande förgasarljud, glasflaskor krossas, människor pratar och solen skiner obarmhärtigt även här, även på mig. Här sker allt i organiserad tumult. Här på ett litet utrymme ryms skratt, kyssar, gråt och ofattbar glädje utan att behöva kämpa för någon uppmärksamhet. Strax bakom mig står ett podie, ett högtalarsystem och ett sextiotal uppställda stolar med professorer, studenter och närmast sörjande. Jag känner min puls dallra i halsen fortare än förgasarljudets tvåtaktiga muller. Sakta tappar jag fokus och glider ifrån vårt samtal, jag rör mig in mot mig själv som jag så ofta gör. Mina tankar blir starkare och starkare och överröstar samtalen, förgasarna, det krossade glaset och de samtalande studenterna. Tiden skakar mig och jag väcks ur mina tankar. Min vän Federico klappar mig på axeln och jag möts av sex blickar. Sorry, I was just ... I was just. Yeah you know, thinking. Jag ler lite förnärmat och väntar ut blickarna tills samtalet fortsätter med mig återigen åtagande en passiv tänkande roll. Jag går medvetet tillbaka in i mig själv och känner mig översvallas av en ensamhet kring stundens allvar. Jag tänker på hur livet kan slumpa sig. Hur en liten osäker kille som spelade pojklagsfotboll och gillade att läsa om stenar och mineraler nu står och pratar om saker som involverar mer än de han själv känner och ens kommer träffa. Varför någon väljer att lyssna på mig.

Tiden gör märkliga saker med oss. Jag minns böckerna om mineraler jag sträckläste som åttaåring i skolan, jag minns min pappas presenter när han varit ute och rest. Allt från ruggade ospekatakulära opaler till uppskurna agater och kristaller. Jag minns speciellt hur tiden fick mig att återuppleva samma känslor i olika sammanhang, hur en dålig fotbollsmatch sved i min själ på samma sätt som upptäckten av en ny sten värmde. Hur innanförskap och utanförskap ständigt förändrades genom åren och hur våra roller snabbt ändrades i tiden. Jag är fortfarande oklar över hur min uppväxt speglar mig och min person. Jag undrar ofta vad som skulle hänt om jag varit lite bättre på att göra mål, eller inte tappat tålamodet när jag putsade mina stenar riktigt lika fort.

Åter på universitetet så är det först nu jag inser hur jag kommit hit, hur mina val styrt mig hit och äntligen lyckas jag dra streck mellan stora medvetna val jag gjort genom åren och först nu känner jag att jag är mitt i mitt eget liv, mitt i position där jag har precis allt det jag alltid strävat efter; en möjlighet till verklig förändring. Att jag inte önskar något ogjort och att jag inte ifrågasätter mina tidigare val eftersom jag på något sätt har dragit mig dit jag ville ändå. Insikten blir lätt svindlande innan jag återtar kontrollen över mig själv och inser att det är dags att sätta upp nya mål. Att evolvera. I bakgrunden hör jag mitt namn bli introducerat för publiken och jag vänder mig mot podiet och ser att jag håller på att bli presenterad. Nu kör vi tänker jag och skakar av mig det sista av min barndoms trevande osäkerhet och stänger dörren efter mitt ursprung. Här och nu, tänker jag. Här och nu tänker jag omformulera mig själv ännu en gång. En ny tid, återigen, tänker jag medan jag går upp på podiet och börjar prata.

I ett annat ljus

Tystnad, blick, tystnad.
Kort andetag, tystnad.

Med en hand full av minnen lyfter du sakta upp duken och viker den eftertänksamt men ändå bestämt precis där den är vikt så många gånger tidigare. Du drar fingern över den vita kanten och tittar kritiskt på utkomsten och nickar lätt för dig själv. Vanorna gör oss trygga. Nittiotre så som femtiofem eller trettio år gamla.

Du vaknar, klockan är nio och solen skiner i ditt ansikte från fönstret jag nyss öppnat. Det luktar nyklippt gräs och du sträcker ut ryggen efter aldeles för få timmar i sängen. Gräsdoften blandas snabbt med kaffet från köket, och jag frågar om du vill sova vidare. Jag går och duschar, läser tidningen och går ut med soporna. Jag gör nytt kaffe, och vi börjar om. Jag känner mig ensam.

Fredagsdubbel

Efter att ha pratat med Emm så blir dagens svenska dubbel #1 och #2.
Ikväll kommer bli bra, riktigt bra.

(Och jag vet att det är ett ovärdigt inlägg. Men jag är så trött, så trött)

Det enda som saknades var fisken

Medan planet tankas, packningen packas och listor skrivs står bloggen tom och övergiven. Jag lägger all min tid på att skriva i andra former, mer konkret om arbete och mer konkret om behovet av arbete. Och jag gör detta på annan ort.

Resschemat blir så att jag hinner med ett stop i Holland hos en vän en dag och sedan vidare till England och landet tweed. Det känns fint, viktigt och fantastiskt. Jag är så glad över att jag hinner med båda stoppen, för de är båda viktiga på olika sätt för mig.

Vi hade en diskussion om tillit häromdagen, du minns yes? Och jag menar att jag inte förställer mig. Jag är den jag är och jag ger alla samma bild, samma mig. Det här med sanning är viktigt för mig. Det handlar inte om absolut sanning, för jag inser själv vad det implicerar, men måttfull sanning. Frågan som borde ställas oftare är vem som förtjänar sanningen - för att snabbt följas av en fnysning när man inser vad det är man säger. Förtjänar, vem är jag att värdera det? Motfrågan jag brukar ställa till de som inte håller med mig är vem de tror mår bäst, och får mest lojala vänner. De som aldrig behöver ljuga, eller de som gör det. Vem som göder sitt ego mest, och vem som genuint bygger på sin självbild. Jag ser en stor skillnad här, och jag är säker på hur jag väljer.

Någon sa en gång att hon inte försökte leva rätt, att det inte var människans roll eller uppgift. Jag har tänkt mycket på det. Oförenlighet.

samvete

Jag står på Frankfurts flygplats mellan två flyg. Det är den sämsta flygplats jag känner till i och med att den är stor, avlång och otrevlig. Jag är bara här för att lufthansa ofta ger mig våta handdukar på flygplanen och jag lider av ett fantastiskt lättövertygat sinne. Genom långa sluttande avgångshallar står små runda bord med ventil över. De fungerar som flygplatsens små oaser av rökplatser och här står främst äldre män med ett par, femton, kilon av konferensmiddagar för mycket som de odeklarerat bär med sig mellan land efter land. De står här med en cigg i ena handen och en telefon i andra. Själv står jag vid ett eget bord, jag röker inte, även om andan faller på, och snabbt knapprar jag in en kort notis om hur otrevlig sydtyska kan vara med halsen full av rök i min egen telefon. Mitt plan går vidare om två timmar och jag har inte sovit ordentligt på över två dygn. Jag tänder cigaretten och strax senare ringer telefonen.

Fan.

När vår sol gick upp den dagen, var det för att skilja oss åt

När du ringde och sa de första orden så visste jag direkt vad du skulle säga. Det är fel att säga att jag känt det, men det fanns så tydligt i dina ord. Dina ostadiga och darrande bisatser, din höga puls som nästan dunkade fram i min sida av landet. Jag blundade lätt. Tiden stod still, jag blundade hårdare och vräkte ur det sista av det genomträngande ljuset ur ögonfransarna. Ljuset försvann som små små bubblor som lämnar benen i vatten, klängde sig fast för att till slut ge med sig i en lätt suck som nästan kittlar till. Nu var jag ensam i mörkret. Och snart skulle tiden börja gå igen, men just nu var jag helt ensam i mitt mörker. Jag märker hur mitt bröst gör ansats, två tre gånger och tillsist tar jag det stora andetaget som gör att jag orkar trycka på Play. Nu var det sagt, nu hade det hänt, nu började tiden gå igen. Nu skulle mitt liv fortsätta, helt utan dig. Jag drog en lätt suck av lättnad, jag tänkte på dig och sista gången jag såg dig. Hur mina knän svagnade till av kärlek, av outgrundlig kärlek trots att jag sedan länge insett att vi fanns på lånad tid, att våra händer skulle släppa taget och att solen skulle skina igenom våra fingrar och hur mörkret skulle försvinna mellan oss och istället erövra dig.

Det var sista gången vi sågs. Jag minns det så tydligt. Det var sista gången jag drog min hand längst din kind, och det var sista gången jag skrattade och sken som solen så att du fick se det. Det är ensamt nu, det kommer vara ensamt länge.

Det är med orolig röst han pratar genom telefonen och jag svarar utförligt och långsamt för att invagga honom i lugn och skapa förtroende. För vissa växer man inte upp så fort, vilket inte är så konstigt då min egen tidsuppfattning stadigt förändras med mitt eget åldrande. Han frågar om vi kan ses, och jag berättar att jag jobbar men att jag kan sticka ifrån om tio minuter.

Vi tar bilen iväg och jag möts av ett par vaksamma ögon som begrundar mig kritiskt och genomgående. Ett djupt andetag och jag tar tag i situationen, öppnar upp och svallar över. Tillitet växer och jag bollar mina tankar med gatunamnen på rutten genom stan. Vi svänger upp på djurgårdsgatan istället tror jag, säger jag och återgår till mitt inre.

Kort därefter skiljs vi åt lika abbrupt och plötsligt som vi träffades. Det brukar bli så. Nuförtiden. Jag lärde mig för en tid sedan att aldrig svara på en fråga med att jag inte har tid, utan istället säga att jag prioriterar annat högre. Det tar mer emot att tacka nej av bekvämhet om man då vet att det man prioriterar högre är direkt oviktigt. Då omplanerar jag, och så säger jag ja istället, och jag tror att jag vaknar upp lite lyckligare varje dag för att jag verkligen gör det som är viktigast och inte det som är smidigast. Däremot är det för mig en gåta hur min relation till min far tycks vara i formen walking-meeting. Jag skulle verkligen prioritera mer. Men tyvärr ligger detta beslut inte enbart på mig. Relationer är knepiga. Spännande, men knepiga.

Konferens

Det ser ut som att jag kommer åka iväg på en konferens i England om ett par veckor angående internationellt hjälparbete. Denna gång skall jag först och främst lyssna på ett par framförande, men jag gissar att det inte blir så enkelt att jag kommer slippa undan utan att förbereda något eget tal. Merarbete, så härligt. Frågan är kring vad. Jag är otroligt sugen på att diskutera etiska normer och vikten av kraftfulla agerande för att bibehålla sina grundvärderingar även i små organisationer. Och hur oerhört snabbt det kan gå utför annars. Varför normer och insikter av lokalförhållanden och eventuella konflikter mellan religi-politi-ekonomiska skillnader snabbt tar livskraften (på flera sätt) även ur den bäste.

Men, det här hör ju inte till den här bloggen egentligen. Men sådanna tankar tar lätt över mitt tänkande och slår snabbt sönder all form av kreativt flum jag gömmer mig bakom i smyg. Så å' denna gång. Men nu fick jag det ur mig, så nu kan jag släppa det för stunden.

Observation

Det finns idag ingen del plast i min rakprocedur. Aldrig någonsin vidrörs jag något gjort av annat än sten, metall, mård och tvål. För de flesta är detta ointressant, för mig är det skillnaden mellan ro och stress.

Jag minns inte mitt förflutnas ansikte

Ute i sommarnatten tittar jag upp mot en molnfri himmel och en stor glimmande måne. Jag är tolv igen och jag minns hur jag försiktigt, trevande, gick hem genom skogen på kvällen. Jag minns hur mina öron var på spänn efter varenda litet ljud som störde min ensamhet. Hur jag tänkte att jag inte skulle gå fortare, sakta ner gången för att verkligen övervinna min ensamhets kval.

Jag släpper snabbt blicken på månen och ögonen vandrar ner på den mörka asfalten. Klockan är två och min cykel är på andra sidan staden hos en flickvän jag inte kallar flickvän, parkerad utanför ett förhållande jag inte kallar för ett förhållande. Hos någon jag förbryllat håller på att få känslor för och hos min nutids största paradox. Jag kan inte läsa henne som jag är van vid att läsa andra; det har aldrig gått även om jag nu ser många fler nyanser kring hennes läppar än tidigare. Men fortfarande lika gåtfull lockar hon fram något som jag gömt noga, och det skrämmer mig. Rubbar mig mer än jag vill erkänna.

Genom natten hörs blåljusens sirener svagt nära mitt hem. Natten gav mig ett par nya ord i min bok, ensamheten vaggade in mig i lugn och månen fick mig att minnas mina trevande steg som tolvåring.

Confessions #15

Det syntes så tydligt i dina ögon, det förstorade i dina ögon, hur du lyssnade intensivt på vad som sades, letade efter varje möjlighet att reagera - att kasta dig emot och slå emot. Dina tinningar blev snabbt en aning rödare, ögonbrynen skar genom rymden och reste sig snabbt. Jag känner på din andning hur du flyr, hur du redan är långt borta och letar medan du övergett din kropp här i nuet. Du var vacker, men på resans gång så hade du tumlat mot smutsiga väggar för många gånger. Du borstade snabbt av dig och försökte hålla vår hastighet genom livet, men någonstans var det nog. Någonstans blev väggarna för hårda, för solkiga och våra händer möttes inte lika lätt i folkvimlet. Tiden gjorde oss smutsiga.

Men vi är rena nu.
Är du beredd?

Då springer vi.

Skuggan fångad i slutet av Juli 2009 med härliga bohuslänska stackmoln i bakgrunden.

Confessions #13

I den del av världen där solen går upp över daggstänkta fönster vaknar jag upp och möts av en molnfri himmel och ett stilla porlande från den närliggande bäcken, här ute i skogen bor tystnaden och vinden på riktigt. Jag går upp och ut och blir stående tittandes längst hav av purpurbräckor som väller ner i den rinnande gröna forsen. Det enda som stör den perfekta fraktalen är jag själv; på samma sätt som ett litet barn förstörs av en kamerablixt rubbar jag balansen kring det som är just så som det borde vara.

Orört vackert.