Novemberregn, kyla. Jag ligger på en asfaltsbelagd parkering och stirrar rakt upp mot en disig himmel. Det är mörkt, så mörkt det kan bli långt utanför storstäderna. Och tystnaden är så frånvarande som stillheten är närvarande. Det blir aldrig tyst utanför städerna, här viner alltid vinden i trädtopparna, här hörs djur vandra, ropa på varandra och här porlar alltid vatten. Jag är trött och kall. Det har regnat i flera dagar och mina fingrar har varit skrumpna lika länge. Räknandes stjärnor är jag orolig, långt bort från verkligheten där jag bara har mig själv att ta hand om kan jag inte släppa den stora oron jag bär med mig från andra. Jag undrar hur hon mår, om hon mår bra. Om hon har det bra, vad hon gör och jag hoppas hoppas att allt går bra.
I min ungdoms drogliberalistiska jag så tyckte jag aldrig det var så mycket att höja på ögonbrynen åt att hon hon hade som målsättning att åka iväg med det enkla målet att bli hög, det kändes lite fattigt mot sig själv men i övrigt hade jag inte så mycket att säga om det. Men nu var jag rädd. Jag var rädd för att jag var så långt bort, att jag inte kunde ta emot henne om hon ramlade, veta om det gick bra och dra bort håret över hennes kinder och hålla om henne på kvällen. Jag var handlingsförlamad i min verklighet och frånvarande från hennes. För en person som alltid älskat ensamheten är det min största glädje att jag är så förbannat dålig på att inte bry mig om andra. Att de jag älskars verklighet blir min, på riktigt.
Stjärnorna blinkade sakta genom natten och tiden delvis skymda av regnet som tillsmåningom förvandlades till snö och is. Det var snart åtta år sedan, och det är fortfarande en av de längsta nätterna i mitt liv.
