Jag står mitt på innergården av en högskola som jag i all hast förväxlat till polymer-specialiserad, lite för sent inser jag mitt misstag när jag läser Polytechnic i mitt infoblad och rodnar lite lätt för mig själv. Solen skiner och hundratals studenter sitter på trapporna runt den försänkta innergården. Jag står och pratar med mina vänner medan människor rusar ut ur skolan och föräldrar applåderar och öppnar champagneflaskor. Någon har tagit in en stor bil som står på tomgång och fyller luften med vibrerande förgasarljud, glasflaskor krossas, människor pratar och solen skiner obarmhärtigt även här, även på mig. Här sker allt i organiserad tumult. Här på ett litet utrymme ryms skratt, kyssar, gråt och ofattbar glädje utan att behöva kämpa för någon uppmärksamhet. Strax bakom mig står ett podie, ett högtalarsystem och ett sextiotal uppställda stolar med professorer, studenter och närmast sörjande. Jag känner min puls dallra i halsen fortare än förgasarljudets tvåtaktiga muller. Sakta tappar jag fokus och glider ifrån vårt samtal, jag rör mig in mot mig själv som jag så ofta gör. Mina tankar blir starkare och starkare och överröstar samtalen, förgasarna, det krossade glaset och de samtalande studenterna. Tiden skakar mig och jag väcks ur mina tankar. Min vän Federico klappar mig på axeln och jag möts av sex blickar. Sorry, I was just ... I was just. Yeah you know, thinking. Jag ler lite förnärmat och väntar ut blickarna tills samtalet fortsätter med mig återigen åtagande en passiv tänkande roll. Jag går medvetet tillbaka in i mig själv och känner mig översvallas av en ensamhet kring stundens allvar. Jag tänker på hur livet kan slumpa sig. Hur en liten osäker kille som spelade pojklagsfotboll och gillade att läsa om stenar och mineraler nu står och pratar om saker som involverar mer än de han själv känner och ens kommer träffa. Varför någon väljer att lyssna på mig.
Tiden gör märkliga saker med oss. Jag minns böckerna om mineraler jag sträckläste som åttaåring i skolan, jag minns min pappas presenter när han varit ute och rest. Allt från ruggade ospekatakulära opaler till uppskurna agater och kristaller. Jag minns speciellt hur tiden fick mig att återuppleva samma känslor i olika sammanhang, hur en dålig fotbollsmatch sved i min själ på samma sätt som upptäckten av en ny sten värmde. Hur innanförskap och utanförskap ständigt förändrades genom åren och hur våra roller snabbt ändrades i tiden. Jag är fortfarande oklar över hur min uppväxt speglar mig och min person. Jag undrar ofta vad som skulle hänt om jag varit lite bättre på att göra mål, eller inte tappat tålamodet när jag putsade mina stenar riktigt lika fort.
Åter på universitetet så är det först nu jag inser hur jag kommit hit, hur mina val styrt mig hit och äntligen lyckas jag dra streck mellan stora medvetna val jag gjort genom åren och först nu känner jag att jag är mitt i mitt eget liv, mitt i position där jag har precis allt det jag alltid strävat efter; en möjlighet till verklig förändring. Att jag inte önskar något ogjort och att jag inte ifrågasätter mina tidigare val eftersom jag på något sätt har dragit mig dit jag ville ändå. Insikten blir lätt svindlande innan jag återtar kontrollen över mig själv och inser att det är dags att sätta upp nya mål. Att evolvera. I bakgrunden hör jag mitt namn bli introducerat för publiken och jag vänder mig mot podiet och ser att jag håller på att bli presenterad. Nu kör vi tänker jag och skakar av mig det sista av min barndoms trevande osäkerhet och stänger dörren efter mitt ursprung. Här och nu, tänker jag. Här och nu tänker jag omformulera mig själv ännu en gång. En ny tid, återigen, tänker jag medan jag går upp på podiet och börjar prata.
