Ett fåtal rader om ensamhet

Sunset, as seen through the window of a aircraft 38'000 feet above the sea, over the Austrian Alps heading towards Munich. It is unlikely that there are more than a handfull visions that can top the beauty of tonights scenery; seeing the tip of the wing touch and stirr the clouds with a burning setting sun stretching out over the far horizon.
Whilst Im not a big fan of flying, this is one of the few flights I actually think is easy to justify or defend. And Im greatly thankfull that I picked a late flight (Even so - I was running through the terminals of Turin and Milano to make it!) even though I realize I will be in poor shape for tomorrows meetings in Stockholm.

Confessions #12

Vad jag avskyr när människor titulerar sig som känslomänniskor.

Confessions #11

Jag har under min uppväxt och i mitt liv ofta stöttat mig kring fenomenet att låna namn för att underbygga mina historier och tankar. Tagit namn med betydelser och gjort dem till egna, kanske givet dem nya kläder och röda resväskor - men ofta låtit dem representera sina ursprungsvärden. Det är en enorm fördel att kunna gömma sig bakom namn och symboler. Det handlar om att inte behöva ta ställning, eller - om vi låter det bli ett mer aktivt val att kanske ta ställning att tillåta fegheten.

Jag tänker ofta kring namn, personer och platser. Och det slår mig att jag ytterst snabbt drar religiösa paraleller. Jag tycker det är remarkabelt att djupt troende som drabbas eller får glädjen att uppleva en uppenbarelse ofta ofta använder redan tidigare definierade former för uppenbarelsen. Det kan vara allt från rena jesusbilder (om jag lånar kristendommen för mitt raljerande) till att bli talad igenom. Det får mig att bli tveksam.

Antingen så är (i det här fallet) jesusbilden korrekt, eller så är det så att människor snarare gör precis så som jag gör. De sätter konventionella bilder för sina känslor. Jag är verkligen ingen motståndare till religion eller gudsuppfattningar; men jag känner ändå att min gud skulle vara mer raffinerad än att använda samma bild när han eller hon pratade till mig, än vad som uppges ha varit fallet för två millenier sedan. Jesus måste ju ändå ses som en god retoriker, och han kan väl inte vara helt oförstående kring fenomenet att "tala på bönders vis" även omfattar utseenden?

Nej jag är ingen stor fanatiker kring religiösa entiteter. Jag finner fortfarande mer tröst i det mindre avmålade än det som pryder kyrktak.

Confessions #10

Jag tittar vedmodigt ut genom fönstret där G står och pekar och ser min framtid försvinna bortom all räddning.

Det är sommar. Och det regnar.

Idag var dagen då jag skulle ligga på en filt, jag skulle läsa bukowski och nicka i smyg och göra anteckningar i luften. Jag skulle låna min gamla, sönderlästa On the Road, som i denna stund innehåller nästan lika många gamla tågbiljetter som sidor. Jag skulle blunda och dra loss en av biljetterna och inviga den till Bukowskis värld, och låta denna biljett bli det enda som hindrar mig att börja läsa om boken från början varje gång jag tar upp den.

Nu blir det inte så. Istället fyller jag en träningsväska med ångestladdade ben, och förbereder mig mentalt för gymmet. Det är inte att jag inte vill. Det är bara att jag vill ha roligare. Just precis nu. Just precis alltid.

Jag gick förbi en italienska påvägen hem idag, hon hade röda kläder och hette desmoquattro, och en beundrarskara kring sig av små härliga tonåringar som tittade med åtrå som jag bara minns existerar långt inne i min värld av ensamhet. Barnen läste högt upp italienskans namn, och jag log för mig själv och tänkte att. De har allt rätt bra smak ändå.

Confessions #9

Patetiskt.

Här sitter jag, står jag. Går jag,

Med en brännande skrivlust under ögonbrynen, med fjäderlätta fingrar som vill vårskutta ut över ett bördigt tangentbord. Ett lätt sinne, en glad kropp.

Jag fnyser

Återigen så skriver jag när jag är förälskad. Återigen så fylls mina lungor av luft som är lite utblandat med parfym, lustgas och lukten av en tomatplanta som man burit in från balkongen för att skydda mot det skoningslösa svenska sommarregnet.

Patetiskt.

Här sitter jag,
står jag, går jag.
Och allt jag vill göra är att leva, vara med - vara tillsammans och mitt i - och jag känner att jag inte kan offra min tid på att skriva ner det jag så gärna vill skriva.

Confessions #8

Sakta sakta rör vi oss närmare varandra när din kalla nästipp undersöker min nacke. Dina armar håller om mig och du pulserar sakta mot mig med mina händer kring din skinnjackas slut. Vi står där länge och jag lyssnar på hur du tänker med snabba och djupare andetag. Jag frågar för att bekräfta vad jag hört, du faller tillbaka mot din slutna aura och tänker först inte säga, men berättar sedan att du tycker jag är mer hårdhänt än vad du är van vid. Du tror att jag skall ta det på fel sätt, bli frustrerad, men jag känner bara hur du öppnar dina dörrar långsamt långsamt, och glädjs för det. Och vad gör det att man är olika, egentligen? Du berömmer mig för hur jag varit mot dina vänner, och jag förstår knappt något då jag slagits mot utanförskapet och förlorat hela kvällen. Jag medger att det är så, och säger att jag måste lyssna in mig. Men du verkar nöjd ändå, det gör mig förbryllad. Men förbryllad är bra, förbryllad gör att jag sitter kvar uppe i trädet, och tittar mot de höga grenarna samtidigt som jag inte förstår hur jag redan nu kommit så högt upp. Och min sjuårings sinne vill högre, upp till de tunnare grenarna, de som vajar mer i vinden, och de som är så höga att man kan se havet. Dit vill jag, och kysser dig på ögonbrynet och säger godnatt.