Jag har under min uppväxt och i mitt liv ofta stöttat mig kring fenomenet att låna namn för att underbygga mina historier och tankar. Tagit namn med betydelser och gjort dem till egna, kanske givet dem nya kläder och röda resväskor - men ofta låtit dem representera sina ursprungsvärden. Det är en enorm fördel att kunna gömma sig bakom namn och symboler. Det handlar om att inte behöva ta ställning, eller - om vi låter det bli ett mer aktivt val att kanske ta ställning att tillåta fegheten.
Jag tänker ofta kring namn, personer och platser. Och det slår mig att jag ytterst snabbt drar religiösa paraleller. Jag tycker det är remarkabelt att djupt troende som drabbas eller får glädjen att uppleva en uppenbarelse ofta ofta använder redan tidigare definierade former för uppenbarelsen. Det kan vara allt från rena jesusbilder (om jag lånar kristendommen för mitt raljerande) till att bli talad igenom. Det får mig att bli tveksam.
Antingen så är (i det här fallet) jesusbilden korrekt, eller så är det så att människor snarare gör precis så som jag gör. De sätter konventionella bilder för sina känslor. Jag är verkligen ingen motståndare till religion eller gudsuppfattningar; men jag känner ändå att min gud skulle vara mer raffinerad än att använda samma bild när han eller hon pratade till mig, än vad som uppges ha varit fallet för två millenier sedan. Jesus måste ju ändå ses som en god retoriker, och han kan väl inte vara helt oförstående kring fenomenet att "tala på bönders vis" även omfattar utseenden?
Nej jag är ingen stor fanatiker kring religiösa entiteter. Jag finner fortfarande mer tröst i det mindre avmålade än det som pryder kyrktak.
