Dagens citat

.. After he lost both his legs he found Jesus.
- (laughter) I'm sorry, but it doesnt seem like a fair trade.

Bakfull

Är rackarns bakfull idag så jag tänkte laga mat. Jag skall göra lasagne, lingonparfait och mandelkakor. Jag satt och bläddrade bland recept och tyckte det var lite lustigt att det i receptet till en sats på typ ... en liter parfait stod "häll i portionsformar och frys". Plural? Det blir en skål för min del. Men så har jag ju alltid varit väldigt mån om hur saker ser ut :).

Ja just. Choklad skall jag äta också. Så jävla bra advent, choklad, fett och kött. Shit. Bakfull med ett leende.

Tanke

Jag skulle vilja bygga en jakobsstege. Hm, ja alltså. Inte den bibliska stegen, utan en högspänningsmojäng som joniserar luft. En sådan som alltid finns i bakgrunden i filmer med galna vetenskapsmän. Jag gillar ordet, och referensen. Jakobsstege. Från gamla testamentet det som förbinder människan med gud. Typiskt en sådan grej som man kunde gjort en Indiana Jones film om; hur nazisterna upptäckt en verklig jakobsstege i något afrikanskt land.

Det jag tänker på är alltså två ledare svagt V-formade som är anslutna till ett högspänningsaggregat, genom att skapa en väldigt kort blixt mellan ledarna värms luften upp och joniseras. I och med värmen så stiger den joniserade luften, och med den följer gnistan. Typiskt roligt experiment. Undrar om jag kan göra en sådan.

Fuck yourself up (feat the 5.55-feeling)

Tick

Sitter och skriver idioterier i mina dokument. Ersätter the med ze i en text i ett desperat stadie av uttråkan väl medveten om att det kommer slå tillbaka någon gång nästa vecka när jag skicka iväg, och senare inser att det finns ett ze kvar i texten trots att jag imorgon bitti fortsätter på dokumentet och suckande försöker ändra tillbaka alla ninjaord. Its the 5.55 feeling. Jag är för trött för att tänka, mer än *behöver vara ledig*.

Joggade igår, det var skönt. Fast jag tror jag rivit upp min muskelskada, det känns så. Det är inte jättebra. Kollade efter blödningar, men verkar inte gått så långt än. Kanske bara är en sträckning, vi får hoppas på det. Det tog mig ett och ett halvt år att komma på fötter igen efter det, efter att ha satt igång och tränat aldeles för hårt tre fyra månader efter att det hände första gången. K hängde vid midjan under ett pass för att ge motstånd när det small till för andra gången och jag flög med huvudet före ner i golvet. Comming right back at ya. Jag är inte så sugen på att återuppleva det. Jag skall nog ta det lugnt ett tag och se vad som händer.

Fan. 5.55-feeling trots att klockan är 4.55. Suck. Vad mer kan jag göra för onytta.

Ty

Som kräver medhåll. Som älskar att få beröm men sällan offrar sig för att ge något tillbaka. Berättar häppnadsväckande eller ointressant, men ställer få frågor. Ogenomtänkt. Faller tillbaka i mönsterbeteenden. Kastar gärna första sten, med starka ord och hög röst. Återfaller till en stationärt försvar kring sin person i form av 'det är sådan jag är' eller 'det är min åsikt' utan att granska sig själv, och utan en ödmjukhet kring det egna felet. Återfaller även till sin barndom och ger betryggande argument som alla bottnar i en oförståelse kring någon annans situation utan en vilja att vidga sig. Som älskar fokus, och hatar perifieri. Avslutandes med en sten, och väljer att glömma för att det egna ställningstagandet skall bli lättare att bära. River, sparkar och slåss och är inte sen med att fly. Säger sig vara förstående, men förstående för vad?

A night

För inte så längesedan så satt jag i en gammal slottsbyggnad med metertjocka väggar. Jag satt i en fönsterpost och tittade ut genom spröjsade fönster ner utöver en höstdag. Skog och rödgula löv neddränkta av vatten. Det finns ganska mycket att sakna, tänkte jag i min ullrock. Ja, om man skulle ta sig härifrån, testa något nytt. Det gör mig lite beklämd ty jag kan inte förlika mig kring vad jag skulle förlora, eller vad jag skulle kunna vinna. Feghet antar jag.

Tunng har släppt en ny skiva, den är bra. Det har gjorts en bra video på Bullet, den går att söka rätt på. Den är mycket tunngsk. Jag läste i DN om en spelning med Peter Lemarc och ville vara där. Liksom jag ville lyssna på Tunng och allt annat. Det är kanske hösten, vintern. Jag träffade en gammal vän i affären, Men hej, gud vad roligt att se dig. Vad gör du, jaha. Mhm. Det vore roligt att ses någon gång, mm. Jag har ditt nummer. Jag hör av mig, hej hej! Vid grönsaksdisken. Dagen efter var jag nere på stan och köpte räkor eftersom det, för en gångs skull, fanns bra räkor att köpa. Jag skickade iväg ett pip, det blir kanske tidigare än vad du tänkt dig, men jag har köpt räkor, vill du komma över ikväll?

Systern flyttar, jag flyttar, R flyttar. Alla flyttar. Jag fick ett medelande där det stod "jag tänkte på dig när jag hörde en låt" och jag skrockade lätt förtjust över att det var en svensk sång och svarade med Coldplay. S förlorade sin far, hjärtattack. Är det hösten som gör mig så deprimerad? Spelade squash och älskade det, det är som att vakna upp ifrån verkligheten och gå upp i sig själv. Funderade lite på att raka av mig mitt hår igen och känna vinterkyla över huvudet och hittade en gammal bortglömd hatt i mitt förråd. Putsade upp mina skor och kände mig upp över öronen förtjust över att jag tog mig tid. Gick och skrev på kontrakt för nytt och gammalt. Gick nöjt ovetande därifrån.

Tog kort igen, hade tänkt att inte göra det men blev övertygad. Joggar i snön, hör skaren spricka upp under mina fötter och luften flamma ut ur min munn och upp mot träden. Städade undan räkskal och log under min huvudvärk och hjärtvärk. Skrev två långa brev, varav ett blev bra. Jag tryckte på Send två gånger. Tillbaka i slottet flyger fåglar förbi det spröjsade fönstret, en bil stannar på gården och när dess dörr slås igen darrar fönstret svagt. Fortfarande i min ullrock går jag ut och iväg. Jag skall gå snart, låt mig bara få smeka din kind.

10-11-07

Tittar ut genom fönstret och ser solen lysa över ett ensamt träd på en snöklädd gräsmatta. Det är två grader kallt, klockan är åtta på morgonen och jag sitter med en gammal lumpartröja och träningsbyxor på mig och tittar på Cityakuten medan min mp3spelare laddas så att jag kan gå ut och jogga. E (Mobil) loggar in på msn och jag hälsar henne godmorgon och förklarar att jag är påväg ut. DU är tokig säger hon, och berättar om sitt täcke. Jag förklarar att jag betalar 35 kronor i månaden för att ha msn på min mobiltelefon, en tjänst jag nästan aldrig använder och absolut inte har något behov av. Jag berömmer henne för att skriva snabbt, mycket snabbare än vad jag skulle klara. Och dessutom skriver hon rättstavade ord. Det är kanske det minsta av mina problem att kunna skriva sms eller msnmeddelanden snabbt på en mobiltelefon, säger jag. Och ju mer jag tänker på det, desto mer längtar jag till ett liv utan telefoner och datorer. Jag stärks i min övertygan om att min morgonjoggingtur är karaktärsstärkande och längtar till att halka runt i snön på joggingspåret. Det ser ut att bli en fin dag idag.

Tjena hallå

Hej dagboken!
Jag har varit otrogen och superspökskrivit (om detta är spökskrivning är alltså det super-) på en annan blogg ett tag. Härligt uppfriskande! Bloggen är ju egentligen inte död, även om det verkar så. So lets recap. Eller starta om.

Min lägenhet är överfylld med prylar. Det är två personers flyttgrejer som står i kartonger längs med väggarna och mitt omkring i allt så ser jag hur mina växter dör för att jag inte orkar med att bekänna någon tillhörighet med de rummen. Det är sorgligt, verkligen. Men, inte helt ändå. Jag håller på att flytta. Eller ja, jag letar ny lägenhet och flyttar i januari eller februari, så det är ganska lång tid kvar. Det känns skitbra. Verkligen riktigt jävla skitbra. Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv, och det känns som något som är bra för mig. Jag vill ha ett eget kök, egna växter och känna att jag kan ta ansvar för allt. Så egentligen, mellan alla flyttlådor och under ångesten av att allt inte är ordnat än så mår jag skitbra. Bättre än ever.

För ett tag sedan fylde min syster arton, en stor grej tycker jag. Jag var nere och hälsade på, kramades och åt tårta så som man skall. Jag träffade D och gick till vårt ställe men märkte att det var stängt (minnesanteckning: kolla upp saker) och hamnade på ett nästan lika bra ställe. D hade aviserat om att vi skulle ha något slags fylleslag men allt slog helt bakut när det visade sig att vi spenderade fyra timmar på att dricka två öl var. Vi är för gamla, vi pratar mer än vi dricker. Men det var riktigt kul, och D var glad över nytt jobb och jag var glad över detsamma.
Hemma körde jag och systern iväg och handlade tårtor och jag tog mig äntligen mod till att fråga alla de frågor som jag känner att någon måste fråga, men det inte verkar som att någon gör. Om hur hon mår, hur hon hanterar sina skador och om hon tror att hon kan komma tillbaka, vad hon siktar på. Mina föräldrar räds frågorna stälda rakt ut eftersom det är en tonåring med världens humör de försöker ta hand om, men det kändes som att jag behövde ordna det här, som lite utomstående (och kanske framförallt storebror?). Min stora rädsla är att hon bygger in sig i en vardag som fallerar med hennes kropp. Om allt i ens liv handlar om ens kroppsliga prestation och alla vänner har samma mål och intresse så kan jag tänka mig att det kan kännas hopplöst om man känner att man inte räcker till, att kroppen säger stopp. Och att som barn ta beslut över hur hårt man kan, vill, pressa sig för att räcka till. Jag är rädd för att hon inte tänker till. Jag tror det var bra att vi pratade, jag känner mig så trygg i hennes omdömme, och jag tror att hon behövde någon att berätta hur hon tänkte för också. Någon, lite utanför. Jag hoppas det i alla fall.

Vidare. E är i Afrika och helt ärligt så saknar jag henne på min msn för att skicka iväg ett "hur mår du, vad har du för dig?" då och då. Jag är grymt avundsjuk och läser hennes resedagbok med bitterhet och önskar att hon skall komma hem. Om E fortfarande läser denna blog så har jag, fortfarande, inte glömt vad jag lovat. Och jag hoppas och ser fram emot det. Som fan. Men kom hem snart, jag är väldigt nyfiken på hur du har haft det.

I mitt vardagsrum, som jag skrev mer ser ut som en lagerlokal står två soffor, en tv som aldrig används och ett soffbord. Jag har börjat använda soffbordet för att göra skullcrushers på. En övning, det är precis så farligt som det låter, och särskillt på ett aldeles för brett soffbord. Skullcrusers är en tricepsövning som jag gör när jag är uttråkad, och den går typ ut på att man håller en vikt över huvudet, och fixerar överarmarna och rör underarmarna. (skullcruser = tappar man vikten går det åt helvete). Sååååå. Alltså, jag kan inte hålla på så. Jag måste köpa en enkel bänk på om jag skall fortsätta att envisas med att göra sånt hemma. verkligen. En bänk som man kan ställa utan, och ändra höjd på. Tyvärr verkar det vara typ transformers-bänkar alla säljer med tusen armar, vikter, skivstänger och typ ... dataterminaler inbyggda. Hur svårt kan det vara med en enkel bänk? Det ser förjävligt att ha något slags hemmagym stående i lägenheten också, jag vill kunna trycka undan sker in i en garderob eller whatever, och ta fram när jag behöver.

Veckans greys anatomy var skitbra, Eva var tillbaka. Och hon är/var så vacker. Nu har jag skrivit det. Efter att jag såg avsnittet så var jag tvungen att skicka iväg det i ett mail till S och gå ut och jogga. Det gjorde min morgon, helt ärligt.

Jag har världens otrevligaste hårfrisör. Historien är sån att jag gillar stället jag klipper mig på. Och varje gång jag ringer så frågar de om jag varit där förut, jaaaaa säger jag lite osäkert eftersom jag är skitdålig på namn (varje gång!) och de frågar vem som brukar klippa mig och jag har aldrig någon aning. Och varje gång så får jag samma person. Alltså, inget ont om henne, hon klipper jättebra ... så egentligen kan jag inte klaga. Men hon är verkligen fantastiskt dålig på att prata, hon försöker så som alla hårfrisörer gör ... men liksom, hugger av en i allt man säger, alla svar. Det blir liksom en lång monolog och jag faller djupare och djupare in i mig själv och stolen och antar rollen av att bara humma som svar på allt och känner mig rätt otillfreds. Så brukar det vara. Och sedan när hon klippt och frågar om jag är nöjd, så tittar jag fram och tillbaka lite, känner i håret och så säger jag att det är skitbra (för det är det!) och hon fnittrar åt mig och så är allt bra. Och jag går därifrån jättefrågande. Varje gång. Sist jag klippte mig, förra veckan, ringde jag och det var HON som svarade. Hon frågade som alla andra om vem som brukar klippa mig och jag ljög och sa att jag inte kom ihåg, och var alltså helt säker på att jag skulle få henne. Och så kommer jag dit, och får en annan! Oh the joy. Men misstanken är att hon tycker minst lika illa om mig som jag om henne. Så jag kunde inte släppa det när jag satt och blev klippt utan funderade på om det var något jag kunde göra. Typ, prata med henne på vägen ut...alltså hon som brukar klippa mig. Lite sådär...i förbifarten. Typ, säga "hej du klippte mig sist och det blev jättebra ... " och liksom...ja. Make all good. Så satt jag och funderade på hur jag skulle göra utan att framstå som begåvad med aldeles för många kromosomer när jag blev avbruten av min (jättesöta!) nya frisör som klagade på låten på radion, och började prata jättemycket. Och jättetrevligt. Och så skrattade hon åt mitt hår, och jag förklarade att det inte alltid är jättelätt att hantera och hon sa "eller hur" som jag är så sjukt svag för, av någon anledning. Så jag smälte lite i min stol och glömde helt av omvärlden och mina eventuella kromosomstinna försök att rätt till läget med den andra frisören. Och jag betalade. Och gick ut. Och typ, en kvart senare, i lyckan av att blivit klippt av en eller hur-tjej kom jag på ... att jag glömt av hennes namn. Så nu går jag runt och är djupt olycklig. Oh my god. Ni fattar vilken missär jag lever i. Risken är liksom att jag får gå in och dels vara snäll mot hon jag inte gillar och dessutom försöka få fram namnet på hon jag gillar. Och det är alltså två uppgifter, vilket antagligen är två för många mot vad jag kan hantera.

Lets move along. Allt handlar inte om hårfrisörer, även om jag ibland tror det. Jag har en helt sjuk förhoppning om att någon dag få delta i en undersökning. Jag skulle kalla mig själv för undersökningshora, fast helt utan kunder. Dvs, jag blir lite maktberusad över att kunna göra ett intryck och säga vad jag tycker om saker som jag egentligen inte har någon aning om - om folk jag inte känner frågar mig. Såå, varje gång det ringer på dörren här och det är någon utanför som jag inte känner så är alltid förhoppningen om att det är någon form av undersökning det handlar om. Alltså bjuder jag alltid in alla. Jag förklarade det till S som att det kunde vara en kille med en blodig yxa i handen som frågade om han kunde komma in en stund, och jag hade lätt bjudit in honom i hopp om att det handlade om svenskar köttvanor. Så är det verkligen. Sist nu var det en kille, utan yxa, som pratade om allmänbildning och jag nappade direkt på att det var. .. en undersökning såklart. Bjöd in honom och vi satte oss vid soffbordet och han började langa upp uppslagsverk. Jaha, inte denna gången heller alltså. Tänkte jag och fick honom att mala på om sina böcker i säkert en tjugo minuter, och jag var precis så intresserad och iiiimponerad av alla fina bilder och alla onödigheter i böckerna han hade som jag kunde vara ... och förklarade att jag inte alls var intresserad av hans böcker när han ville att jag skulle betala för eländet. Och nästan, för att strö salt i såren så lade jag till något om hur glad jag var att han visat mig böckerna, om jag skulle bli intresserad någon annan gång.

Jag har aldrig någonsin sett en människa bli så förbannad. Verkligen, alltså, han blev helt röd i ansiktet, man såg hela pannan pumpa med blod medan han tackade för sig sammanbitet, gick ut och knappt hade tid att ta på sig skorna innan han slängde igen dörren. Så jävla priceless. Jag kände mig som en elak jävel när jag sa de där orden, och jag njöt absolut av att göra det. Men - det var inte bara för att jävlas, jag hade ignen aning om att folk köper sådanna böcker längre. Mina föräldrar har ett uppslagsverk från åttiotalet, jag trodde de typ... dog ut i samband med att berlinmuren föll. Så jag var uppriktigt tacksam över att han både visade att de fanns, och hur sådanna böcker ser ut. Nuförtiden.

Jag älskar argument som "vem lägger inte 150 spänn i månaden på godis" när man försöker sälja sånt. Det finns så mycket att säga om den meningen att det förtjänar ett helt blogginlägg någon gång. Men det var helt priceless. Jag är så glad över att jag släppte in honom.

Anyways. Klockan är tokmycket nu. Over and out.

Dagens musik

Somewhere over the rainbow med Israel Kamakawiwo. Yäh yäh.

Nummer två. Så jävla bra blir det när Röyksopp gör musik med Karin Dreijer i What else is there. Min första Röyksopplåt före jag började köpa deras skivor var Eple. Den är bra den med, om än sönderspelad.

Låt tre. Slagsmålsklubben. Så jäkla gärna jag hade gått och lyssnat på dem live någon gång. Idag lyssnade jag på... Speedboats och Sponsored by Destiny. Bra shit. Framförallt väldigt rolig musik. Gogo.

Working class hero med John Lennon.

Stina Nordenstam, världens vackraste. Clothe yourself well for the wind. Parliament Square också. Det finns en bra remix på den förresten, med Knife...igen. Fast orginalet är bra nog.

Ray Lamontagne, Trouble.

Killers, blandat. Äh, så sönderspelat. Read my mind och bling (confessions of a king).

Imogen Heap, Hide and Seek. Bara Imogen, översamplad av sig själv blir så bra. Så jävla lovely.

Peter Lemarc, Evelina.

Pink Floyd. Massor idag. Wish you where here, Learning to fly.

Alltid alltid Jens Lekman, A postcard to Nina, tex.

Yes, Det var det som är värt att nämna.

Change is an itch in your knees

Big change inkommande. Flytt, jobb, exjobb, kaffemaskin. Allt under. November månad, tror jag. I sisådör ett och ett halvt år har jag bott i en temporär, aldeles för stor lägenhet tillsammans med R, en gammal lumparpolare medan livet kommit i fatt mig. Det är lite som att dra på sig aldeles för stora kläder en söndagsförmiddag medan man tvättar, rätt precis så har det varit. Skönt, lätt, inga problem i världen och alltid folk runtomkring att prata med. Bra. På många sätt. Rätt dåligt på många andra. Hursom så är det en lättnad att flytta ifrån missären här till en egen lägenhet, och kunna ha det vettigt runtomkring sig. Alltså, jag skyller inte ifrån mig nu utan det är snarare så att standarden medvetet varit så låg att varken jag eller R brytt oss om att göra något åt den. Därför är det helt ok att det hänger en glödlampa i sladd+snöre från taket i hallen, det är ok. Det är Ok med vindsurfingbrädan mot väggen i vardagsrummet och segelspalten liggande tvärs över rummets golv. Contemporary design. Som fan. Helt ok. Eller, det var ok. Det var aldrig tänkt att vara så länge, och jag är evinnerligt glad över att det äntligen är över. Jag har ju aldrig bott själv. Jag bodde hemma hos J's föräldrar, bodde i sthlm under lumpen, tillsammans med J här och sedan tillsammans med R. Inte det att jag inte velat bo själv ... bara, att det alltid funnits andra att bo med, och det är rätt trevligt.

Jag är så glad över att tvserier håller på att börja igen förresten. Jag ser på två stycken, amerikanska the office och greys anatomy. Båda börjar i veckan tror jag. Lovely.
Jag har kollat efter biljetter till På minuten, Ewa, men jag har fortfarande inte fått tag i några. Men jag skall fortsätta!

Vi slänger in en låt också, enjoy! Imogen Heap - Speeding Cars

Cutting your past into two and sending one part cross the country

Jag skriver så lite nu, det finns för få ord. Men inatt har jag svårt att sova så jag tänkte skriva något, jag vet bara inte vad. Än.

Jag minns flera somrar i Dalsland som barn, att knacka på hos den snälla grannen med den ofantligt vackra hunden och fråga om vi fick gå ut och gå med densamma. Jag var fem, min syster nio. Vi fick alltid ett ja och gick lyckliga därifrån med en stor hund som snällt ledde oss mellan vattenpölarna på den leriga vägen långt ifrån korsningen där asfalten och biltrafiken tog vid. Det var mycket träd här, jag har aldrig sett så mycket träd som när jag var ute och gick med grannens hund i Dalsland, och överallt ibland träden susade det av vinden och av alla små bäckar som rann från bergets topp. Det var Ronja Rövardotter-land, på riktigt. Det var här filmen spelades in, och stugan som min farfar överaskat min farmor med att köpa i en auktion och sedan rustade upp till sommarstuga var en del av min farmors barndomshem. Den del som stod kvar. Den andra delen flyttades ner till göteborg och ställdes ut i slottskogen som ett kulturminne. Dalslandsstugan. Det är lustigt, jag kan gå in där idag och se kort på mina släktingar. Det är märkligt hur det kan bli, och att just min farmors barndomshem har blivit körd genom landet. Det är fint där förresten, Det är ovanför säldammen någonstans, jag är så dålig på att komma ihåg, men det är i en backe, och det är tätt med träd. Väldigt dalslänskt, om än för den asfalterade vägen som går utanför. Det som saknas är den gråblå marmorn som färgade all sten, den stora klipphällen som reste sig bakom huset och upp mot toppen av berget. Färgen som tog efter solen och lyste av värme under dagen och sedan blev ljummet inbjudande på kvällen ofta upplyst av månen.

Jag romantiserar rätt mycket kring en eftersatt lerväg rakt upp i de Dalslänska skogarna nu känner jag. Aja. Barn kan på något märkligt sett se förbi alla rostiga bilvrak som folk har dumpat på sina tomter. Sådant jag inte kommer ihåg. Däremot så minns jag sista gången där uppe, när grannen med hunden dog, och jag som sex-sjuåring såg en död människa för första gången. Det blev liksom aldrig riktigt lika roligt eller minnesvärt efter det.

To-day

Köpte jag en ny blomma. Den står i mitt fönster och ser blommig ut. Så det känns spontant som att jag lyckats. På Pinnen som var nedstoppat ibland barkbitarna stod det "for decoration only. Do not consume". Annars är det lätt att bli förvirrad, eftersom den såldes i en affär som även säljer mat.

Roadmap to hell

Tog med mig massor presentationsmaterial hem över helgen. Måste läsa igenom och strukturera mer. Sitta i min fotöljmed glasögon, läslampa och en penna och se kritisk ut. Nu blev det inte så. Istället gick jag på en fest, och var bakfull. Men, sent sent igårnatt gick jag slutligen igenom det tills dess att jag kände mig nöjd (eller för trött) och lika tidigt som det var sent igårnatt cyklade jag genom ett aerosolsprayat linköping till jobbet för en dags ångest och många många ögon som stirrar kritiskt mot mig, ställande frågor kring randen av mitt problem. Synandes randen efter små små sprickor och fel.

På vägen till jobbet skulle en kille cykla om mig precis när jag cyklade om två gående barn med rosa paraplyn. Han hade inte sett barnen, och när jag väjde ut så for han rakt in i min sida och sedan ännu rakare ut i skogen. Jaha, det här börjar ju bra, tänkte jag när jag stannade för att kolla om han var okey. Söndrig cykel, byxor och lite småsår. Han ursäktade sig och jag kände mig fruktansvärt skyldig. Men sedan var allt bra igen och vi båda cyklade vidare.
Inne i stan så stannade jag vid en stor vägkorsning. En tjej cyklade med paraply och hon stannade före mig. Jag tänkte att... det blir nog svårt för henne att komma igång med högklackade skor, paraply i ena handen, i uppförsbacke. Och mycket riktigt, hon tappade paraplyer och trampade snett när vi fick grönt. Jag tyckte lite synd om henne, men hade för bråttom för att stanna.

Den första presentationen gick bra, väldigt bra. Oförtjänt bra skulle jag säga. De använde ord som kändes flera gånger för starka för att förklara hur bra det här var, och jag satt och försökte ta till mig lite, men blev nästan misstänksam istället för glad. Men jag känner mig nöjd, det är en blank porsche jag gav dem, nästan så ren som jag hoppats på men kanske med lite skitiga sidor.

Klockan tre idag så kommer jag med stumma fötter stappla in genom min ytterdörr, stänga in mig från mig själv i mitt sovrum, sätta på Simon & Garfunkel och sedan kommer jag ligga och stirra upp i taket i två timmar och försöka bli människa igen.

He always was a special kid

Varje gång jag går på toaletten här så förundras jag över hur smarta de som kaklat toaletterna är. De har lagt en ram runt väggen och sedan lagt kaklet snett i mitten. Det intressanta är att det blir en synvilla, där den ena sortens kakel ser större ut då de är precis lika stora i verkligheten. Det beror på hur våra ögon fungerar, och hur stavarna är organiserade i ögat. Katter skulle ha en annan uppfattning.

Men jag kan inte släppa sånt, jag blir alltid lite förtjust över att upptäcka små synvillor i min vardag. Barnet i mig tycker det fortfarande är precis lika häpnadsväckande som för tjugo år sedan. Fast jag brukar inte berätta om sådana små upptäckter jag gör i min vardag för andra, de tittar snett på mig och tänker .... vad duktig han är som klarar sig själv ute i samhället

För mycket

Idag har jag gjort det jag skjutit upp i mer än en vecka; skrivit rapporter och presentationsmaterial till nästa vecka. Det är förbannat tråkigt. Jag är rätt bra på att skriva dokument, men presentationsmaterial känns alltid så förbannat krystat.

Det är svårt att lägga det på en lagom nivå tycker jag. Att vara lagom detaljerad, att göra det roligt utan att vara oseriös. Jag känner mig alltid som death in boots när jag gjort mitt material, som högstadieläraren med de förtioelva OH-bladen om något som jag inte alls var intresserad av. Naturkunskap. Fjärilslarver.

Men jag känner mig nöjd idag i alla fall. Det känns lagom tungt. Snygga bilder och häftiga siffror. Jag tror det kan gå vägen. Presentationen känns annars ganska ... svår. Jag vet inte vilka som kommer komma, mer än att det är "fler än vi tänkt", och jag har inga direkta riktlinjer på vad jag behöver göra - mer än att det måste vara jävligt bra eftersom jag vill fortsätta jobba här.

En av de mest intressanta föreläsningarna jag hört förresten, var uppe i stockholm förra året under programmerings em. Det var VDn för Sectra som berättade om hur de åstakom sin magnetröntgenteknik, allt med ... nästan lite för väldetaljerade bilder över mordoffer röntgade på ski, statensk kriminaltekniska institut.

Anyhow. Klockan börjar röra sig mot sex, en halvtimme kvar på jobbet innan jag sticker ner till systemet. En halvtimme innan stängning på en fredag. Jag lär vara ensam.

Inbetween the naps

Gårdagen spenderades mestadels i sängen, hårt blundande och endast tänkande en tanke. Om och om igen. Lugn. Var tanken. Då och då kände jag hur mitt illamående tog över kroppen och det blev än mer kritiskt att hålla fast vid den där tanken. En tanke. Lugn.

Tio timmar senare ringde jag alla som ringt under dagen. Ja, det var inte så många, men det blir alltid en process. Neej, jag låg hemma. Ja, migrän. Det är som det är. Min far brukar fråga varför jag får det, som om han förväntar sig ett annorlunda svar än det jag ger varje gång. För att jag inte sköter om mig, att jag stressar för mycket, jobbar för mycket, äter för dåligt och sover för lite. Det är väl kroppens sätt att få mig att lyssna.

Huvudvärken är intressant på sättet den känns. Jag känner alltid en stark känsla av att hur ett organ släpper ut gift i blodet på mig, och hur giftet tar över huvudet. Det är en stark distinkt känsla av att huvudet är fyllt av gift som bryter ner min vilja, min tankeförmåga. Välj en sak att tänka på, annars blir det för mycket. Du borde kolla upp det, anpassa ditt liv efter det bättre brukar mamma säga och jag säger att... jo, det borde jag kanske. Men jag tror inte det är något fel på mig, mer än att jag tänker för mycket. Och det tänker jag inte ta någon medicin för. Anpassa livet. Ptja. Näe.

Tillägg: De hade massor spännande viner förresten. När är det inte värt pengarna att dricka vin till maten, egentligen?

Min kväll, efter promenaden genom stan på morgonen, utspelade sig rätt otippat på scandic hotell, i Hotellrestaurangen och sedan sedemera baren. Ibland är det fördelaktigt att bli medryckt, och jag får en bestämd känsla av att jag inte är helt ogillad.

Idag testkörde jag hela mitt system på jobbet. Det funkade, som vi brukar säga, riktigt bra. Naturligtvis inte perfekt, men jag har ju massssssor med tid kvar tills presentationen. Det är märkligt det där, hur tiden tycks stanna upp och att allt känns så avlägset och oproblematiskt efter ett par öl. Jag åt förresten fisk, fantastisk god red snapper med oreganochips, rotfruktskompott och tryffelskum. Massor gott. Och en förrätt med kräftor och sellerifromage. Massor gott. Igen.

Jag blev stannad vid entren på hotellet och tillfrågad om jag var där för hårmodell-eventet. Det var lite roligt. Jag antar att jag skall ta det som ett tecken på att jag måste gå och klippa mig. men, ... som vi säger. Äh.

Okey sa jag. Vi får skaffa oss ett språk. Det är svårt att prata ibland. Jag bläddrade fram ett par tomma sidor i mitt block och började rita. Vad ritar du, frågade M. Ett språk sa jag.

En väldigt romantiserad bild av när jag förklarade hur GSMs signalrymd fungerade, från imorse.

...they dont mean anything

Var uppe tidigt och gick genom staden i tystnad. Det var soligt och sånär som på ett fjädermoln helt molnfritt. Fjädermolnet såg ut som om någon med osäkerhet i handen doppat en pensel med vit färg i en himmelsfärgat ljusblå färghink och rist till på handen lite. Ångrat sig. Miss Li sjöng i mina öron och det var kallt om händerna. Höstkallt. Jag tänker att jag borde ta på mig handskar varje morgon men tycker varje gång det känns lika tråkigt. Jag träffade far min i en lunchkö och blev presenterad för en massa människor. Jag sa hej, jag sa inte tja tja likt tidigare. Det kanske var bra. Systern bad om bilder jag tagit på henne och ville att jag skulle fortsätta ta kort på henne när hon tävlar. Kunde inte somna i kylan, lyssnade på spanarna på radion. Upptäckte ett märke på mitt ben och satte upp en chinupstång i lägenheten.



Vet ni vad som är fint förresten? Linköpings domkyrkotorn mot den där speciellt ljusblå himeln som bara tycks finnas några tidiga höstmorgonar varje år. Ljus, bekalkad, rödbrun tegelfärg som bryts mot matt patina och sedan övergår till ljusblått. Det är fint. Särskillt när det blåser kallt och jag spänner nacken lite medan jag går in mot centrum.

The things that we do

(Jag minns låtraden från Charlotte Gainsbourg)

Satt och våndades på kontoret över hur jag skulle lösa ett problem. Åh jag måste få berätta, kortfattat innan jag går vidare; Jag har ett förflyttningsproblem i 3D med betingade kostnader beroende på de områden man rör sig i. Jag lyckades göra det separabelt och har reducerat problemet till 1.5D och tänkte lösa resten med någon slags Dijkstra meets Least Square.
Hursom. Nog om det. Sprang ut i korridoren för att röra på mig lite och mötte M som var påväg mot mig. Vi stannar upp några meter ifrån varandra. This corridor isnt big enough for both of us, säger M och rycker fram en vattenpistol precis innan jag flyr mot kopieringsmaskinsrummet - fast inte riktigt tillräckligt fort. You got me this time but the revenge will be sweet, and bubbly morrade jag bakom makuleringsmaskinen.

This is why they pay me the big bucks...ehm

Oh and the night continues

Kom hem med slight rökdoft. Hoppade in i duschen för att skämma bort mig själv. Its been a good evening, so why not continue it. Jag öppnade up en ny paket tvål med anddakt. Blundade, tog ett djupt andetag. Grönt the och italiensk lime. Oh the joy. Den tvålen är magisk, den gör hela mitt badrum till en oas av lugn. Jag tog min ansiktsscrub med nötkärnor, min ansiktstvål med tea tree oil, min limetvål. Gick ut till köket och hällde upp ett glas vin. En lermask och olivbalsam i håret senare sitter jag här med mitt vin, och läser nyheterna och beställer Alexander McCall Smith's nya bok till min syster. Den blir hon nog glad över.

Update: E ropar bög efter mig. Got to love it.

Tonight is the night

Satt kvar sent på jobbet och väntade in min fritid som skulle börja kring sju på stan. Riktigt njöt av att se minuterna ticka iväg efter att avdelningen stängt för kvällen. Tog cykeln genom varma linköping med kavajen hängd över väskan och hoppade över att lyssna på musik för att höra vinden vina runt öronen. Fick ett meddelande från det förflutna på telefonen som jag ignorerade, parkerade för någon annan gång och blundade snabbt med ögonen och vaknade upp med en yrvaken och stretsamt felfokuserande blick på min nutid, framför mig på det lokala sushistället. Blicken fastnade inte riktigt, och allt för ofta hamnade ögonen på de passerande och jag tappade bort mig i samtalsämnen när jag tittade på de tunga molnen som nästan revs sönder utav domkyrkotornet. Jag mumlade något. Vi åt, och jag tänkte för mycket, kände för första gången på väldigt länge ett behov av att stödja tankarna över ett knä, men njöt likväl av värmen och av friheten att sitta där jag satt, med sällskapet jag hade. Vinden blåste fortfarande runt öronen och jag tänkte på jobb, på framtid och på blåbärsmuffins. Kan vi inte gå vidare till något annat ställe, hörde jag mig själv säga, betalade och gick till det italienska kaféet då det gamla charmiga kaffeberget stängt för kvällen. Vi drack kaffe och pratade om honungssöta planer, aftonstjärnor och kaffeskum. Jag njöt av min blåbärsmuffin och mitt starka kaffe. Älskade det. Vi tog en promenad genom staden i värmen och bestämde oss för att säga hejdå och godnatt, och jag fann en vän att promenera hem med genom linköpingskvällen.

Update Onsdag

Piloterna har övat inför en stundande flyguppvisning här hela dagen. Jag blev allt förvånad när jag tittade ut genom fönstret och en Gripen väste förbi uppochner. Alltså. Säga vad man vill om produkterna, men flygplanen i sina färdiga skick är fantastiskt häftiga. Och det är mäkta imponerande att "det funkar", att man kan bygga, styra en sådan sak.

Appropå sådant förresten. Att bygga ett flygplan känns rätt avancerat, visst? Men, jag satte mig och funderade på det för ett tag sedan. Om vi antar att man får tillgång till ett skrov så tror jag att det är fullt möjligt att bygga resten. Styrsystem osv. Ett jättejobb naturligtvis, men det lär gå. Och faktum är att det gör det. När jag var arton jobbade jag på ett företag i Göteborg där en kille hade precis detta som sitt projekt. Kanske hade han inte påbörjat det om han visste att han, innan flygplanet var färdigt, skulle vara fyrbarnspappa och att projektet skulle ta mer än femton år. Men flygplanet är näst intill färdigt nu. Rätt imponerande. Men det krävs väl att man är lite galen för något sådant.

Hursom. Det var inte det jag tänkte skriva om. Doktor Lars var trevlig, jag var labbassistent åt honom och jag gjorde ett program för att mäta med hjälp av en IR-kamera. Mitt första jobb där jag fick lösa en riktig uppgift.

Idag kom M in på mitt kontor och frågade. Jo, A, har du tänkt på det här med exjobb? Och det var music for my ears. Vi har ett par projekt här som skulle kunna passa dig, men kanske senare i höst, eller vår. Music to my ears. Och M berättade om lite projekt han tänkte sig, och det lät intressant och spännande. Och jag tänkte. Kommer jag verkligen bli kvar i den här staden? Det var det värsta!

För ett år sedan, när jag började tänka på exjobb så var jag inställd på utomlands. Och i synnerhet med hjälp av Sarah på favoritföretaget. Hon var jätteintresserad, men det var svårt att motivera en sådan lön som skulle krävas, och få skolan att gå med på uppgiften. Ett kommunikationsproblem helt enkelt. Vi la det på is, jag skrattade och sa, jag får väl jobba hos er om några år istället och drömde om jordröd sand i solnedgången. Och framförallt närheten till ett stort hav. Vi skall prata om det till helgen igen. Jag känner mig mer stabil i Sverige nu, inget så stort behov av att fly som då. Men prata kan man ju alltid...

Im such a daytimeTV-sucker

När Sarah skriver i sina brev att vi skall "hang out":a så känns det så häftigt och spännande. My own pocket american liksom. Det känns coolt, inne och världsvant att hänga med Sarah, Fru California. En dag i Stockholm under sensommaren förvandlas plötsligt till en vecka i San Francisco; surfning, inlinesåkning, mat ... vin. Spårvagnar i solnedgången. Lets hang out helt enkelt. Det har man ju sett. På tv.

Haha.
Fookin great.

Mike Brody

Vi gifter oss i vår, skaffar två barn som heter Alva och Isak. Yes?
No? Ok, men en kopp kaffe då?

Jag för en militant planering av min tid just nu. Det ser ut som följer;
Tentor fram tills onsdag. Möte på jobbet under onsdagen. Någon slags framläggning av avklarat jobb, och ytterligare jobb tills gud vet när och plugga på kvällarna. Stockholm över helgen, Systern helgen efter. London helg i september. Någon slags aktivitet i fotoklubben också. Och gymmet.

Alltså, helt ärligt. Säg att jag en vanlig dag jobbar 08-18. Trillar in hemma en bit efter sex. Vill träna kanske 3-4 dagar i veckan på olika sätt. Så innebär det att jag har 3-4 dagar i veckan som jag har någon slags fritid (alltså, ej schemalagd). Hur har folk tid att ha ett liv? Ibland känner jag att jag bara har en timme, kanske 90 min, per dag då jag inte har något att göra. Efter träningen, vid tio ungefär på kvällen. Äta mat, mumma runt. Titta på tv. Läsa en bok. Sova strax innan tolv. nittio minuter.

Fine. Man har två lediga dagar. Det är ju bra, men det är tråkigt att det finns så lite tid på kvällarna. Jag skulle vilja ha en timme extra.

Brev

Jag fick precis ett brev från Sarah;

I'm going to be in Stockholm the next two weeks (19.8.07 -
1.9.07). Are you close enough that we can meet up?

Sarah bor i Californien och jobbar på ett av mina favoritföretag, MySQL. Vi programmerade på ett projekt tillsammans under en massa år, och lärde känna varandra. Jag har varit påväg dit flera gånger, och senast så kollade vi om jag kunde göra mitt exjobb för henne/mysql (men det var jäkligt mycket krångel). Hon är hursomhelst skittrevlig och en av mina äldsta internet-kontakter.

Om man skulle mäta gladhet genom brevlängd så skulle det här brevet klomma väldigt högt upp över årets brev tror jag. Nu måste jag åka till stockholm. Och så börjar jag jobba igen på onsdag. Vad glad jag blev över att saker händer omkring mig.

The Molten Core

Ar jag for specifik i min drom, mina drommar. Undrar jag stilla nar jag fragade efter dina drommars farg. Ljusbla. Spegelblanka. Min ar vit, som jag sa, och jordrod forklarade jag. Vit som sno, men inte pa nagot satt spegelblank. Men .... i kanterna aldeles sadar skimmrande da de yttersta snoflingorna delar upp ljuset i fina fina ljusstralar av olika farger da de smalter ner over snon for att aterigen frysa och bilda den dar tunna skaren som knakar lite latt nar hunden lufsar fram over den. Hunden. Det finns en hund med i bilden, en hund och tre manniskor. Kyla och sol. Jag gjorde en lista over hur jag skulle kunna naa till drommen, det blev fyra punkter och varje punkt kandes som en evighetslang resa. Kanske kravs det tur, tankte jag. Kanske ar jag for specifik. Det ar ju en drom, men en fin drom som far mig att smalta lite varje gang jag tanker pa den.

Mitt inre smalter for lite sno. Jag ar ju egentligen ingen hundmanniska heller. Sa det kanns markligt att den finns med i drommen. Vissa saker kanske vi inte kan ra for tanker jag. Vissa saker kanske inte jag kan ra for. I min drom finns ett tal, som jag haller. Det borjar med en berattelse fran mina drommars berg, ett berg utanfor goteborg som inte alls ar hogt eller vasst, utan behagligt likt en kulle ovanfor tradtopparna. Pa den hogsta punkten finns vad som en gang i tiden var en prydlig pyramid av stenar men som nufortiden mer liknar en hog. Men anda, en karleksfull hog. Av stenar. Jag satt ofta dar och tittade, jag holl en sten av gnejs och letade efter hal i berget varifran den kan ha kommit. Jag hittade det aldrig. Det ar berget dar vinden alltid blaser latt i ansiktet, det ar berget dar haaret alltid flyger fram och tillbaka. Det ar berget dar jag satt och raknade batar som akte in i Goteborgs hamn och pekade pa den avlanga morka on med en fyr eller en stuga pa och sa, den dar raknas ocksa, det ar en ubat. Det ar berget dar jag som liten hittade min forsta och storsta skatt som barn.

Det ar borjan. Jag hoppas att jag nagon gang i mitt liv far uppleva drommen, och far beratta resten.

Kortedala

Jens Lekman om Kortedala:

"What a depressing suburban hell this place is. Everyone goes to bed at nine, after that you can't see one single window lit up. You can walk for hours without meeting one single person. I used to like that, cause it meant I could go for endless walks and pretend the world was my own and I was the only one in it. But after a while I found out the hard way that there were others who couldn't sleep at night. On my way into town I got beat up and mugged one night three years ago. Since then it's happened so many times I've lost count. It's never been that bad, I've never ended up in the hospital or lost anything too valuable really. But it's the atmosphere and the small incidents that scare me. The guys who yell faggot at me when I pass their balcony, the nazis hanging out in a nearby open garage, the old men with their binoculars who sit in their windows looking for anything suspicious to report, the dead cats that show up on the lawn outside my kitchen, the knock on my window at 4 am this summer followed by a whispered 'when he opens you hit him in the head,' the neighbour I constantly find passed out in the staircase, the flicker of a million tv screens against the livingroom walls, the smoke from a million chainsmoking moms, the fact that the guy who lived in my apartment before me lay dead in the bathtub for three months before they found him. In Kortedala everyone's minding their own business. And I'm slowly turning into one of them so as soon as I've finished this record I will get the hell out of here.

Utbytesstudentkväll. Go go go.

En skam för mitt yrke. Det är vad jag är. Jag sitter här på jobbet och har världens enklaste jävla problem att lösa, men det slår slint i huvudet på mig, och jag gör fel gång på gång.

För den rätt intresserade;
Jag har en roterande vektor i tiden placerad i ett plan med referensvektorer. Snygga enhetsvektorer. Jag vill bilda en cirkelbåge kring den roterande vektorn som alltid skall ha sin fokuspunkt i vektorns startpunkt, och radien är densamma som vektorn. Dvs, en cirkelbåge som roterar motsvarande vektorn och alltid pekar mot ett origo. Tokjävla lätt, eller hur? bara att titta på skalärprodukten? eller hur? skalären mellan vektorn och ref borde ge mig rätt mellan 0 och pi, och sedan bara en kontroll om jag ligger i fel halvplan. Eller att bilda en ny referens och göra en koll mot den också. Motherfuckingpieceofshit.

Suck. Det är ju så man gör. Men likt förbannat blir det fel. Hjälp mig bullen.

Jag skickade in ett svar från ett eventuellt exjobb häromveckan. Konsultföretag. Och förvandlingen till en girig jävel tycks vara fullbordad. Hua mig.

Lördag at the race

Hejade på min småskadade syster på simtävlingarna nere i Halmstad idag och blev, som vanligt, stoltast i världen när hon verkligen utklassade de andra i loppet. En halvtimme efter loppet var hon sur utav bara fan över att det inte gick fortare och att hon vill mycket mer än vad hennes knän tål. Men sjukt imponerande. I must say.

Var och åt lax på en laxrestaurang och märkte att mitt brända ansikte matchade laxen väl bra. Nåja, tillbaka till verkligheten. Drar till Linchauping ikväll.

Vi sitter ute på kvällen och dricker för starkt Merlot till för dyr indisk take-away. Vi skrattar, ger varandra verbala omfamningar och säger ja till saker vi aldrig skulle backa upp. Vi skapar planer, idéer och målbilder vi aldrig vågar genomföra. Vi berättar saker om oss själva vi aldrig skulle våga berätta. Vi vågar erkänna att vi är ensamma ibland, att vi längtar efter mer eller mindre och att vi tycker om Papa Dee. Saker vi aldrig skulle våga. I verkligheten. Myggen surrar och en söndrig tshirt över en översvettad kropp från tunga lyft vedhuggning och allt annat sådant där som får tiden att stanna håller inte myggen borta. Bjuder in dem. Och jag skrattar och gråter och tänker ändå att. I verkligheten, skulle jag tycka annorlunda. Vattnet slår mot stenhällarna och är sådär magiskt svart som bara havet kan bli, och jag önskar mig själv precis ingenting mer än vad som verkligen är verkligt.

Sex timmar

kvar till min semester.

Och alla säger att de sista timmarna skall vara så jobbiga. De sista dagarna så jobbiga. Den sista veckan så jobbig. Men, när jag sitter här så vill jag helst av allt komma in imorgon också, och nästa vecka. Det är en veckas semester, det känns långt. Sju dagar går fort, vad skall du hitta på frågade M. Jag skall resa, lära mig ett nytt språk och upptäcka mig själv svarade jag. Jag är lite osäker. R frågade om vandring. K om dykning. Själv vill jag hugga ved, men tydligen hade föräldrarna ingen ved som behövde huggas ute på sommarstället. Jag vet att Olof är nere och flyger i Borås. Det var mer än ett år sedan vi hördes av. Det skulle kunna vara något. Och systern simmar sm nästa vecka nere i Halmstad. Såååå...det verkar finnas lite grejer att göra ändå, fast det känns ändå som att jag hellre hade jobbat.

Om man dyker mycket i kallt väder så kan det hända att man får utväxter på örontrumpeten. Den del av örat som kopplar samman bihålorna med innerörat. Det finns en operation där man går in och hyvlar av utväxterna och det översta lagret av trumpetslutet för att vidga öppningen och göra det enklare att transportera luft mellan bihålor och inneröra. Det låter lite läskigt, men jag är rätt sugen på att göra den operationen, då min trumpetöppning är för snäv för mitt eget bästa. Så jag kontaktade en öronspecialist för ett tag sedan. Jahapp, nu vet ni :) När jag satt och hade slangar ner i halsen efter att ha blivit nedslagen så var jag hur orolig saom helst över att något var trasigt och behövde ordnas, men när det handlar om öronen så är jag inte bekymrad alls. Märkligt.

Ikväll skall jag ut och dricka vin.
E, vill du träffas någon gång i nästa vecka? Har du tid?

För två månader sedan så träffade jag världens bästa tjej på tåget. Jag menar det verkligen. I min blyghet satt jag och spanade in henne ett par säten bort och tänkte. Hon ser spännande ut. Vi gick av i Katrineholm tillsammans och det visade sig att vårt gemensamma tåg vidare hade åkt och nästa kom om två timmar. Jagh tog ett djupt andetag, nu eller aldrig. Gick fram och pratade med henne och jag hade två sjukt trevliga timmar på ett kafé i Katrineholm istället för att stå och slå huvudet över att jag skulle komma sent hem. Hon skulle till Norrköping och göra ett intagningsprov för en dansutbildning, och jag blev sjukt imponerad. Jag skall aldrig mer klaga på SJ. Iaf inte tills ... nästa gång det är åt helvete.

You will never get any daughters, you belong in the helicopter

Häromveckan var jag nere i Brösarp, vid Ystad, igen. För första gången sedan jag gjorde lumpen. Det var sig likt. Fantastiskt vackert. Vi var på [..] och vädret, som skulle bli dåligt, blev så bra som det bara kan bli. Jag stod och sneglade lite på anläggningen jag var på under lumpen när jag stod vid Ale stenar och fick frågan vad jag tittade på. Jag tror det är en bondgård sa jag medan jag mindes skärmflygning, Graafsystrar och en obeskrivlig bakfylla från utestället starshine. Allt inlindat i aldeles för mycket arbete och ångest. Det kändes bra att vara på besök utan att vara tillbaka. Det finns ett träd där ute någonstans, helt knotigt och vindpinat som dött och blivit sådär spökvitt av salt och väder. Det står ute på en brant emot havet och är inte sällan med på kort tagna ifrån sydöstra skåne. Man kan ta kortet i en riktning så man får med torrt gräs från backen och samtidigt en stor magnifik himmel på ett sätt som gör att bilden ser väldigt afrikansk ut. Jag hade inte tid att leta upp trädet, det grämer mig lite.

Thought I, Thought I

Grässtråna var nedtyngda av regn, spretandes upproriskt åt olika håll endast upplysta av gatulamporna. Det är kallt, jag går trött och är precis så eftertänksam och sann mot sig själv som man kan bli efter en flaska vin en kväll. Klockan är halv fyra, det är natten efter min mors födelsedag och tio timmar tidigare har jag ringt och önskat henne en aldeles underbar födelsedag. De hade roligt, det var barn i bakgrunden, och pappan lät trött. Mina systrar hade samlats och det är bara jag som saknas. Det hade varit roligt om du var här, sa de. Jag nickade för mig själv och tänkte att. Ja. Jo. Det hade kanske varit det. Mor min tackade för sin present, någon slags silvertårtspade som min syster visste att mamma ville ha. Vad skall du göra ikväll, frågade de och jag sa att jag nog skulle iväg och dricka en flaska vin och kanske inte göra så mycket mer än att hamna i någonannans soffa i ett par timmar. Idag värker mitt hjärta. Av för mycket vin, av att inte ha träffat systrarna och av Maia Hirasawa. Huvudet bultade oroväckande när jag vaknade och jag tog min kamera över axeln och gick ut för att fotografera gräset i blåsten.

Sitter skräddare i min lånade säng med en vamr laptop framför mig. Kom hem för en timme sedan, efter dagens flyttbestyr. Sedan dess har jag lyckats somna på tre ställen i huset. På soffan, i Sängen, i en fotölj. Omkring mig ligger brevsamlingar från gamla släktingar, jag läser precis nu om min mormors farbrors brev från världsutställningen i Saint Louis 1904. Om luftskepp och tåg allt berättat av en fascinerad släkting. Bredvid breven ligger en diktsamling av Rydberg med ett löst vikt blad inknuffat bland sidorna. Jag viker upp det och ser A. U. Bååths ord för den kongl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhällets i Göteborg vägnar när Viktor Rydberg besökte Göteborg, den 27e September 1895. Jag tycker det är häftigt, men Bååth känns för mig (och idag) jävligt pretto. Jag menar...

Skalden den ädle,
åter han vänder
hemmåt till Götas
bidande stad.
Tysta i natten,
svearnes skogar
fällt vid hans sista
färd sina blad.

Här är han åter:
näjden, där store,
älskade siarn hade sin gång,
medan han tänkte
evighetstankar,
diktade evigt
lefvande sång.

...följt av ytterligare 5 verser känns rent spontat som lite over the top. Men men, det är roligt att läsa. Jag fick förresten reda på att en av mina släktingar har samlat "jultallrikar" till mig sedan jag föddes och nu ville ge dem till mig. Jag ser det mer som en förbannelse än något annat, en extra kartong att flytta. Men ja, det var ju ... omtänksamt. Jag är lite rädd för att omfattningen på "samlingen" skall överstiga rimliga mängder av "jultallrikar", dvs högst en, och det är med skräckfylld spänning jag kommer gå och lägga mig ikväll denna min sista dag i detta liv utan, vad som kan antas vara, en livstidsuppsättning utav .... jultallrikar.

Jag gick barfota genom blött gräs idag, svettades igenom min tröja och kände hur solen brände mig i nacken. Det har varit en bra dag. Lycklig. Jag känner att jag måste avsluta med sista versen i Bååths dikt:

Fjättrad af döden,
kommer du åter,
skald, du vår bäste,
ädlaste vän.
Dämpade stämmor
stamma i kvällen:
hell dig - du lefver
bland oss dock än!

Don't blame it on me

Svettades ihjäl idag på tåget i en svart tshirt med en humanoidifierad robot på, ett par jeans och förskräckligt blek hy. Jag hade en rastrerad bild av Frida Kahlo i handen

Hejsan igen.


En månad har gått, nästan. Give or take. Jag satt uppe i natt och drack vin och lyssnade på jazz. Ja, jag vet hur det låter. Magen värkte av sittupsen jag gjorde igårkväll innan jag gick och la mig. Insåg att det var allt för länge sedan. Femtio snabba. Jo tjenare. Du blir gammal, Alexander. Och visst, det blir allt mer tydligt. Jag fick jobb. Häromdagen. Oväntat och förvånande. Ja. Förlösande, det också. 3d modellering och optimering. Jag har aldrig pysslat med grafik på "riktigt" (mer än sjungande i duschen). Det löser sig. Spännande. Ja. Glömde betala en räkning, fick en påminnelse. Det har aldrig hänt tidigare. Verkligen. Jag fick betala femtio kronor extra, vilket jag gladerligen gjorde. Svor. Skämdes.Motionerade för dåligt denna månaden. Önskade mig tid tillbaka. Pratade med min morbror. Allt väl. Ja. Tittade ut genom fönstret, på den överviktiga grannen som donade i trädgården, vita blommande blommor och kände lukten av hans cigaretter i vinddraget. Njöt av att önska mig bort. Njöt av att vara här. Igen. Vi tassar runt våra känslor just nu. Lite som vårflugor. Mina öron blir varma, röda misstänker jag. Men jag vågar inte titta mig i spegeln. De är inte röda, försäkrar du, men jag är än lite för rädd för att våga tro. Det börjar bli sommar. Jag har lett fler gånger idag än någonsin, och klockan är halv fyra. Jag inbillar mig att jag vaknar med en lyckokänsla, en flygande känsla som tar mig över framtida träd. Det sker. Idag.

Staplade hem på rigamortösa ben, blev omringad av fulla människor på vagnen. Tittade ut genom fönstret, försökte hitta den där tunnelbanekomatosen som jag alltid letar efter i städer som saknar tunnelbana. Ser mig själv dubbelexponerat med mörka gator, fulla människor, polisbilar och sönderslagna glasflaskor. Jag behöver raka mig, suckade jag för mig själv och drar handen över en ömmande hals som genast väste tillbaka av irritation. Du faller tillbaka, tänkte jag. Det är snart dags att börja leva igen.

Tidigare blev jag nästan pappa. Det var obehagligt och något jag inte har tänkt på så mycket. Förträngt. Om jag än bara var far över ett foster, så är frågan när jag blir pappa - när fostret kan räknas som min avkomma. Vi gör det enkelt för oss, ett ofött barn är inget barn. Det är så jag tänkt, utan att lägga för mycket vikt vid det och det har fungerat aldeles ypperligt. Det var bra då, är det lika bra nu? Då skulle jag kunnat hantera det, nu är jag mer osäker. Kanske är det en motsägelse eller bara en svikande lust för att utvecklas. Jag vet inte, men jag har börjat tänka på det, jag tror det behövs.

Jag drack ett vitt vin som blivit misshandlat och avfärdat genom att bli inkastat i frysen en halvtimme före middagen, laxen. Vinet smakade dött och surt. Vitt. Men kallt, jag drack mycket och tänkte på vatten till vin och funderade på varför inte Jehovorna kommit tillbaka till mitt brevinkast med fler informationsblad sedan jag så välmenande och gladligen tagit emot deras första uppsättning. Italienskt vin. Senare Australiensiskt. Rött mustigt och syndigt vin. Det passade bra. Det fanns ost och katter. Jag tackade nej till båda.

Sov länge och vaknade med skuldkänslor. Hur tar jag på bäst sätt igen fyra timmar av underbart vårväder på en dag. Jag tog fram min bok, gick ut och satte mig i solen. Jag läste boken för sex år sedan, och minns den fortfarande bra. Det är korta noveller av Xingjian och boken har en svart framsida med vackert blodröd text. Jag brukar återkomma till boken. Även om jag sällan läser mer än ett par få sidor. Jag vet vad det står, men det är väldigt komforterande att veta att texten finns kvar ibland. När jag känner att jag behöver veta det.

Jag tänker mer och mer på krig. Kanske är det på grund av allt informationsmaterial om utlandstjänstgöring som dimper ner i brevlådan regelbundet. De är skickliga, stora vackra bilder över bergsområden i Afghanistan eller glada människor i en by nära Victoria. Sinnesbilden är ett landskap där molnen drar förbi snabbt, där varje dag är fem minuter lång och där ett sönderbombat hus helt plötsligt blir vackert. Imponerande. Vi diskuterar faror och risker. Jag är övertygad om att det inte finns några, så länge man är medveten om vad man ger sig in på. Det är måhända naivt och det lägger över ansvar för handlandet på perseption och verklighetsuppfattning. Det är den sjukes argumentation. Jag ler.

Såg en film. En dålig film i vilken textraden föga anade han utgjorde en stor del av handlingen. I de mest absurda stunder av dåligt skådespeleri och taffliga dialoger kändes det nästan kafkaistiskt. En man ber en kvinna att få fortsätta leva. Kvinnan skriver en bok om mannens död. Omvärlden och kvinnan anser att hans död är för bra att hans liv inte kan sluta på något annat sätt. Mannen accepterar sin stundande död. Hade filmen slutat där, med mannens död, hade jag gått iväg lycklig. Men inte.

Vi tror på sten och berg. Tänker jag. Vi kustbor, när jag pratar med min nyfunne norske fiskarvän över internet. Vi tycker aldrig att berg är obekväma eller kalla. Det finns aldeles för många solnedgångar för det. Han har skägg, bor i en liten fiskarby utanför Bergen och har en segelbåt. Det enda han saknar är en pipa, sedan är han Fishermans Friend. För mig alltså. Smakfullt.

Uppföljning och konsekvens

Så dag två satt jag med slangar och kameror instoppade genom näsan på sjukhuset och hoppades för mitt liv att ingenting var sönder. Jag hade fortfarande svårt att andas, väste otrevligt och pratade lågt. Doktor nummer tre tittade obehagligt sorgset på mig och sa med en besvärad röst alla de där ... klychorna som jag ibland inbillar mig att äldre säger. Att man inte vågar gå ut längre, att det är hemskt, att det var bättre förr. Det var svårt att skratta för mig, även om jag nog ville det.

Vad fan gör jag om något är trasigt, satt jag mest och tänkte på. Det är ju inte direkt så att man kan få en spruta, äta medicin för att ordna saker. Är något trasigt så måste de kanske opereras. Operera min hals. Det kändes väldigt obehagligt och jag var helt jävla livrädd. Jag har aldrig tyckt om sjukhus.

De tog på min hals, det gjorde skitont, grimagerade, de ursäktade sig och skrev i journaler. Näe, det är inte jättebra att det gör ont. Det fattar jag också. Blev irriterad. I den situationen var det jävligt svår tatt skratta bort vad som hade hänt. Det kändes väldigt verkligt. Och jag tyckte nog synd om mig själv.

Din hals är trasig sa de tillslut, men det är inte så farligt. Du hade tur. Försök att inte prata på ett tag, ät mycket värktabletter, och skulle någonting kännas annorlunda så måste du komma in direkt. Och fan, jag gick därifrån med ett litet leende och en genuin känsla av att jag faktiskt hade tur. Inte illa.

Eftersvallningarna har gjort att alla ringer och är oroliga hela tiden, vilket är något jag har svårt att hantera. Idag ringde mamma och var flyförbannad på att jag missat ett samtal tidigare under dagen och hon trott att jag gått och dött. Fantastiskt. Hon gråter i telefonen och jag måste prata med min käre far och förklara att hon inte kan ringa hela tiden. Att jag inte förstår varför allt skall ältas hela tiden. Jisses vad trött jag är på det här.

Revolutionary socks goes verklighetsinsikt (eller kanske bara ren besvikelse)

Jag måste börja med att be om ursäkt. Det händer mycket märkligheter i mitt liv just nu, och jag hade gärna. Åh så gärna sluppit hälften. Jag orkar inte med. Det gjorde jag inte för en månad sedan, två månader sedan. Men allt fortsätter att rulla på. Jag ber om ursäkt för att det låter "så mycket". Nu får han väl ge sig, liksom. Och återigen. Snälla, låt eländet ta slut.

Idag, eller igårnatt, blev jag nedslagen. För första gången i mitt liv blev jag upprepat slagen på av någon jag inte kände. Nedslagen är att ta i, för jag kom därifrån. Men fan, det var inte långt ifrån. Just nu är klockan halv fem på natten.

Klockan var runt midnatt och jag kom på att jag inte hade någon frukost. Så tillsammans med en vän traskade jag ner för att köpa en liter filmjölk till imorgon på statoilen som finns här i närheten. Jag behövde promenera, så det kändes som en bra ide. Mat och luft. Vi kom dit, handlade och gick därifrån som vanligt diskuterandes någon oviktighet när tre killar i artonårsåldern kommer gående mot oss. Vi går förbi, de stannar bakom oss och skriker nazister efter oss varpå vi stannar upp och säger va? Sedan går vi vidare. En liten stund senare hör vi längre bort att de börjar samla mod till sig för att ge sig på oss. Vi går på en bilväg med gatulampor och massor sikt så jag var inte det minsta orolig för att något skulle hända, de ville väll bara jävlas, provocera lite liksom. De börjar gå ikapp oss och vi fortsätter att ignorera dem förren de är väldigt nära då vi stannar upp och vänder oss om för att se vad fan de ville.

En av dem knuffar till mig, slår ett knytnävsslag rakt i halsen på mig och jag vacklar baklänges, mest av förvåning medan jag tänker att ... fan, nu slog han sönder något. De två andra springer efter min vän som börjat springa. Jag tar ett par steg bort och frågar vad han vill, varför han är så arg och han säger något om att han skall slå ihjäl mig slår mig i huvudet en eller ett par gånger innan jag knuffar bort honom. En av de andra två kommer springande tillbaka mot mig och jag känner helt plötsligt en stark känsla av bisarrhet. Det här händer tamejfan inte. Den andra killen slår mig i magen, men träffade nog fel, för han verkade få ondare än jag och jag lyckas springa iväg med de två efter mig men de ger upp efter kanske hundra meter. Jag känner att jag blöder i munnen, att jag har svårt att andas och att min hals svullnat upp. Och jag har ingen aning om vad som hänt med min vän. Jag vacklar tillbaka hem och letasr tag i min mobiltelefon för att höra vad som hänt med min vän. Det hade tydligen gått bra för honom, han hade fått något slag i ansiktet men kommit undan och är och letar efter mig. Jag lägger på, och känner hur det blir svårare och svårare att andas.

Min pal kommer över, han dricker sprit och svär. Jag har svårt för att prata och ringer akuten för att höra om det kan vara något som måste kollas till. De säger åt mig att komma ner direkt, och en halvtimme senare är jag intagen på akutmottagningen. Svullnad, blödning men inga broskskador. De frågar om jag vill ligga kvar på observation, men jag sover hellre hemma säger jag, väl medveten om att jag inte kommer kunna sova en sekund. Men du måste komma tillbaka imorgon bitti för mer undersökningar säger sjuksköterskan. Hon säger åt mig att bråka mindre och jag blir otroligt förolämpad. Jag har varit kort när hon frågade vad som hade hänt, och jag har inte förklarat vem som gjorde vad. Bara att jag blivit slagen. Jag förklarar och känner att min vårdstatus fördubblas. Hur empatin slår till, och hur varm och upprörd hon blir. Jag tar en taxi hem.

Så nu sitter jag här. Mitt struphuvud känns helt söndrigt, jag väser när jag andas, och pratar långsamt och tyst, försöker att inte svälja. Och jag sitter här och funderar. Alltså. Jag slåss inte, det är inte min grej. Hur mycket jag än kanske ville det så skulle jag inte slå någon annan, och här krossas verkligen mina föreställningar om att vi är så lika egentligen. För det är en gräns som jag inte kan passera. Inte ens se framförmig. Och jag kan inte fatta varför de gav sig på oss överhuvudtaget. Det är klart...de ville ju bara ha bråk. Så enkelt är det. Men vafan.

Fan i helvete vad glad jag är för att de inte hade med sig en kniv eller något annat. Bara för att skrämmas eller något. Herrejävlar, det hade kunnat sluta mycket värre. Och vad glad jag är att killen som slog mig i struphuvudet inte träffade annorlunda, att det hade blivit värre än var det är. Och att det inte hände något med min vän såklart.

Men jag är besviken. inte direkt arg, utan bara besviken. Vi gissade att de var sjutton, och visst...det är väl tillräckligt litet för att inte fatta vad man pysslar med. Men jag är besviken på att de sökte bråk så jävla tydligt. Min vän sa att vi borde sprungit direkt när vi märkte att de kom efter. Men jag köper inte det, jag tänker inte springa undan som en rädd hare bara för att någon försöker skrämma upp mig. Det har med stolthet att göra, och vafan. Man kan väl inte gå runt och tro att folk vill slå ner än liksom. Även om det verkar funka i verkligheten så känns det inte som det håller.

Äh jag vet inte vad jag skall skriva. jag frustar och hostar blod, fast blod från munnen, inte från halsen. Jag hade gärna varit utan det här. Och det känns inte alls pinsamt eller jobbigt att det var småungar det handlade om. Nästan bättre.

Jag ringde mor min eftersom jag lovat att ringa om jag blir nedslagen. Nu har jag blivit nedslagen. Men det är ok. Det köpte hon inte. Inte så väldigt oväntat :) Och fanimej vad dåligt skrivet det här lär vara.

Såg en dokumentär på någon av Discoverykanalerna med det gamla härliga themsen-introt och tänkte att ... nu jäklar händer det grejer. Brittiska krigsdokumentärer gjorda på åttiotalet med lagom mycket sovjetskräck och den starka fosterlandsnaratorn berättandes om andra världskriget och slagen över nordafrika. Det är inte dokumentären som sådan som jag gillar, det är sättet det görs på, den rödmålade kartan med stora pilar, den pampiga musiken och titeln WORLD AT WAR som gör det så lovely.

Doppade fötterna i ån för första gången i år. Sen kväll. Firade min tjugofemårsdag en dryg månad för tidigt. Det kändes bra, jag har aldrig varit en stor fan av födelsedagar. Det fanns fantastiskt väder, en filt. Små paketerade smörgåsar, ett äpple, vin. Två vinglas som fick gå åt. Det enda som saaknades var den rutiga duken. Hade jag varit fem år yngre hade jag kunnat ha med mig en bok med dikter av Auden med mig. Jag låg ned och hade tillverkat en kudde av min väska och kavaj. Tittade på himlen, det var molnfritt. Vi pratade om sådant där som jag tycker om och jag kände mig bortskämd. Nej jag hade nog inte tänkt att det skulle bli så här, sa jag. Jag har alltid kännt mig för stabil för det, för målmedveten. Nu går jag mest runt och söker, och det känns väldigt märkligt. Jag lovade mig själv att ge mig tid till att komma till rätta, släppa taget lite. Om det sedan är en undanflykt för att ta tag i problem eller inte, får vi se. Jag tror det kommer lösa sig ändå, sa jag. Sedan blev det aldeles för kallt, och vi såg en film med Hugh Grant. Jaja. Äh. I'll get over it.

Föräldrarna hade sökt mig i ett par dagar. Ovilligheten tippade över i ett erkännande om att jag faktiskt inte velat prata med dem. Jag känner mig som ett litet barn, kurar ihop mig. Jag har en lapp på min dörr där det står föräldrafritt. Men det var ju bra att du lever, sa mor min och förklarade återigen att hon trodde jag blivit nedslagen. Hon är en bra mamma.

The Shifting Sand

De bra nyheterna tycks flocka sig. Idag föddes ytterligare ett släktingbarn och jag har suttit i telefon med hela släkten halva dagen känns det som. Det är lustigt det där, att jag blir glad över det. Det är så långt ifrån mig och min vardag men det slår mig ändå rakt in i själen varje gång.

Senare på dagen blev jag tyvärr väldigt ledsen och besviken. Jag kände mig utnyttjad och misstrodd. Fick adrenalinkänningar i armarna som jag alltid får och ja. Nu sitter jag väl mer eller mindre i en ickestämning.

Det är fantastiskt hur mycket energi aggressioner och ilska kan ta. Jag är ju rätt sansad av mig, och jag tror att jag är ganska hyffsad på det här med att ta djupa andetag och forgive and forget så att säga. När jag var mindre hade jag mycket svårare med sådant, illskan över att Peter Schmeichel inte fångade en straffspark för sitt Manchester United kunde göra mig helt tokig, och jag sparkade in i väggen och bröt min lilltå en gång i tiden. Ibland tänker jag på vad man kunde bli och vad man är. Och för mig, väldigt ofta, var aggressionerna jag hade som tonåring tog vägen. Det är nog samma för många, att de försvinner (om de ens fanns från början). Men det är läskigt när man tänker på dem som de inte försvann hos. Hur det har gått för dem. Och hur lite som skiljde oss från början. Jag brukar börja i den ändan för att inse hur lika folk är egentligen. Det här skulle jag vilja skriva mer om någon gång, men då måste jag ta mig samman lite och gallra ut vad som är vettigt...

Jag fick ett brev häromveckan från en vän där det stod att hon tyckte att jag var den perfekta faddern för mina kusiner. Det /var/ ingenting jag sökte bekräftelse på att få höra, från någon. Och kanske just därför var det därför jag blev så chockerat glad över det. Och fortfarande är. Jag får slå av och på min humörswitch lite känner jag. Lite som att suga på en godis istället för att bita sönder den. Jag har alltid tyckt om hårt godis bäst.

You've been reborn

Stod i affären idag och funderade på vad jag skulle laga för mat och tappade bort mig själv som vanligt. Så två överfyllda korgar senare var jag stolt betalande för ett matberg på varubandet. Kassatjej tre idag. Ställde jag mig i denna kön med flit? Trean är bäst. Betydligt bättre än tvåan som är en kort, liten tant, på 45+ som snäser åt folk och är otrevlig mot sina arbetskamrater. Anyways, hon tittade lite märkligt på mig idag, och jag förstod nog inte riktigt varför tills jag kom hem, inget kött. Inte en enda köttprodukt. Prisa gudarna. Näe, det var säkert inte därför hon såg så märkbart förvånad ut när hon tittade på mig, men upptäckten om att jag gått och blivit full-out-veggo över en natt blev lite som när man öppnar dörren och två kolsvarta människor frågar vart afrikanerna bor. Förväntat förvånad. Man vet liksom redan man öppnar dörren att något wacko kommer stå utanför, och något jävligt märkligt kommer hända men man det är helt omöjligt att gissa vad. Så en vetskap om att något är jävligt off, men likväl...förvånad.

Jag läste Doft av Radhika Jha för ett par år sedan och minns fortfarande väldigt tydligt delarna där hon beskriver felet med människor som inte kan steka lök. Det är inte ovanligt att jag citerar boken för mig själv när jag gör detsamma och tror att jag på något sätt förstår vad hon menar. Men folk kan inte steka lök verkar det som, hur svårt kan det vara?

Som kontrast till att jag gått och blivit veggo var jag tvungen att beställa pizza ikväll. Nej, inte bara därför, men nästan. Jag sitter med pizza två för dagen och det börjar bli lite kämpigt faktiskt. Ja, för inte betalar jag tio spänn extra för att få min pizza hemkörd när det blir gratis om man beställer två. Ehem. Men jag behöver ju gå upp i vikt, så det är bara att fälla ner pannbenet...

Att äta sig själv till döds

Del ett. Jag har skrivit och skrivit på ett sådant här inlägg i många månader, och varje gång tagit bort det. Nu skriver jag ett igen. Inte så genomtänkt, utan mest det som strömmar ut genom huvudet. Jag hoppas kunna skriva mer. Det finns en stor risk för upprepningar när jag skriver såhär, men...vad fan gör det egentligen?

Jag ställde mig själv på vågen och fick ett knivblad inkört i magen när jag såg att jag gått ner tre kilo från mina redan underviktiga 59. Det här är ju hemskt, tänkte jag. Sa jag och bad min käresta göra samma sak. Hon vägde under femtio kilo, och det var upptakten till något som skulle kunna kallas en insikt kring ett rätt besvärligt problem. Detta var 2001.

Själv har jag alltid haft problem med min vikt, jag har alltid varit smal. Tunn. Under mina tonår och upp till ungefär 23 års ålder hade jag väldiga problem med sår i munnen vilka gjorde att jag knappt kunde äta mat under långa perioder. På grund av det så åkte min vikt alltid upp och ner kraftigt. Jag gick upp snabbt när jag var /frisk/ och ner desto snabbare när det slog till igen. Det var för mig en enorm lycka att därför rycka in i lumpen ett par dagar efter att jag kommit hem från den där Greklandsresan och den där invägningen. Under lumpen lär man sig äta, uppskatta mat och femton månader senare när jag muckade så vägde jag stabilt kring 66 kilo trots fortsatta problem med min munn. Jag hade lärt mig ta hand om mig själv och det kommer jag verkligen vara evigt tacksam för. Jag kan helt ärligt inte säga hur det hade gått annars, då jag senare flyttade ihop med det stora J'et och hamnade mitt i en strid mellan snedvridna perspektiv och skuldkänslor.

För några månader sedan så frågade hon hur jag såg på hennes problem, om de skrämde mig och det fick mig att tänka till. Jag tänkte på ifrågasättandet som jag blev tvungen att föra mot hennes förnekelse, ansvaret som låg på mig från min omgivning. Att resa med någon som är underviktig och ständigt oroa sig för att någonting skall hända, som hon inte hade reserver för att hantera. Magsjuk i Tibet. I efterhand känner jag att vårt förhållande var dödsdömt i och med mitt första ultimatum den där gången. Jag sätter mig inte på ett flyg förrän du gått upp fem kilo. Detta följt av fem månaders förnekelse och bortförklaringar från hennes sida (och likväl från min!) som slutligen mynnade ut i att jag var för svag för att sätta ner min fot, accepterade att hon inte hade gjort det jag sagt och satt mig med med den återkommande knivskarpa magmsärtan på flygplanet iväg till ödemarken. Ett förhållande fungerar inte om någon måste ställa ultimatum. Jag brukar säga så, och jag sa det redan innan detta första ultimatum. Jag säger fortfarande så väl medveten om att jag inte varit tillräckligt stark för att handla enligt min övertygelse.

Förändringen i mig själv under en fyra år lång period i mitt liv där mat formades till ett problem kan låta grotesk när jag exemplifierar. Att jag kunde drömma om att åka iväg och äta-äta-äta kött på ett bulimiskt sätt för att hantera att jag inte kunde laga mat i mitt eget kök. Att jag köpte fantastisk mat varje gång /hon/ var bortrest, och stog i köket halva dagar och lagade mat bara för mig, och njöt. Drömmar om mat. Att jag alltid åt snabbt och gick ifrån köket när vi åt tillsammans och att jag hade otroligt svårt att laga mat till henne för att jag visste att hon inte skulle uppskatta det. Peta i det. Säga att hon var duktig som åt en liten bit, av en portion. Att jag skulle bli tvungen att acceptera det, för att inte bli mattant i mitt eget hem.

Hon frågade om hur jag såg på hennes problem. Det tog inte lång tid innan jag visste vad jag skulle svara. Att det var ogreppbart. Att jag sett så otroligt många sidor av hennes förnekelse, bortförklaringsprocess, självplågan och den där fantastiska viktbesatthet som fanns. Som bodde hemma hos oss. Alla långa kvällar där vi pratade om hur hon ser på mat, och varför hon väljer att förstöra sin kropp när hon vet så mycket bättre. Alla de gånger som jag försökte resonera logiskt, som jag alltid gör, men gång på gång körde huvudet in i väggen. Det finns ingen logik, sa jag. Jag kan bara lyssna på det du säger och lita på det, för jag förstår inte.

Ett stort problem smittar naturligtvis av sig på resten av förhållandet. Att hålla om en kall och frusen flickvän och känna hennes bäckenben eller bröstkorg allt för tydligt sätter höga krav på ens kärlek. Det skapade en stress för mig som jag inte kunde ta ut på något bra sätt. Ett behov av att isolera mig, ett behov av att skämta bort problemet. Inte sällan på hennes bekostnad. Det skapade en passivitet, en rädsla för att göra saker tillsammans. Träffa de människor jag ville umgås med. Det är den direkta påverkan och något som man lär sig leva med. Hantera. Den indirekta påverkan är rädslan för att förstöra en kväll. Att inte ta upp problemet trots att det värker i mitt hjärta när jag ser hur hon äter. Att inte våga riskera ett helvete av emotionell bergochdalbana följt av någon bisarr variant av make-up-sex för att släta över allt (och få mig själv att somna) som topping på tisdagkvällen. Att sänka sina krav på fel sätt, att behandla den man älskar som ett barn och inte lyckas särskilja matrelaterade problem från andra. Och att alltid tvingas vara den trygga; den som är glad, positiv och uppåt för att kunna fånga upp situationen innan bergodalbanan tar över. I efterhand har jag märkt att även om jag var glad och tillfreds ofta, så har jag aldrig varit så bekymmerslös som jag är nu, i efterhand.

Det är alltid så lätt att göra alla fel till någon annans. Skylla ifrån sig. I mångt och mycket närde jag hennes ätstörningar och bidrog till mina egna genom att finna mig i situationer. Vara för accepterande. Jag hade en övertygelse om att vi skulle reda ut situationen som vi gjort med så många andra saker, en övertygelse jag kanske borde gett upp tidigare men som jag vägrade släppa. Det var inte förren det sista året som jag nog egentligen insåg att det inte skulle gå att hantera själva. Som jag mer aktivt började påpeka att man kunde få hjälp för sådant här. Jag minns den där kväljande känslan jag hade när jag tog upp telefonen och ringde stödgrupper, frågade om råd. I smyg, hur jag skulle göra. Vem jag skulle få /henne/ att ringa till. Hon lovade flera gånger att hon skulle söka hjälp, men slutligen så slank hon inte förbi (den antagligen ganska luttrade) läkaren på kvinnohälsan vid hennes gyn-undersökning. Kuratortid. Men jag skall nog inte gå, sa hon och nästan hånlog åt mig och mina hoppfulla ögon.

Jag behöver inte det.
Någonstans här fanns det ingen kärlek kvar. Kanske var det tidigare, jag minns inte. Men här var det bara ett problem. Jag gav nog upp då och ganska kort där efter bröt vi upp efter en, för mig, sista månad av apatiskt levande.

Att se dig förstöra din kropp varje dag i flera år har varit jobbigt, men det var ändå värt varenda dag. Även om jag i efterhand önskar att jag gjort annorlunda många gånger. Avslutade jag mitt svar med.

Nu gör du mig glad varje gång du säger att du mår bra och har det bra.
Sådär ovillkorligt glad.

Emiliana Torrini skrålar ut i hörlurarna Mitt skrivbord är prydligt uppstädat och indelat i tre regioner. Datordelen, som består av någon slags skärm, tangentbord, hysteriska mängder med olika former av vitaminer och mediciner, allt i fina vita burkar med en bokstav skriven på locket för att göra det enklare för mig. Multiman. Antagligen inte värt en tredjedel av sitt pris och med en härligt hemsk smak av rutten fisk om man av misstag råkar bita sönder kapseln tänkandes på något annat. En dagsförstörare. Olika former av migränmedicin, som hittat sig in i rummet från badrumsskåpet då jag inte kan hantera att gå de extra metrarna när min kusin från landet beslutar sig för att dyka upp. Det måste gå fort. Tabletter, dra för persienner. Stäng av allt ljud. Borra huvudet i en kudde. Två minuter, max. Tar det längre tid så börjar självmordstankarna och idén om att köpa lobotomi för den händige dyka upp. Bredvid dator är den kombinerade penn och vinavdelningen. Dagen till ära står en Marteto Morellino di scansano bredvid min färgstarka pennsamling. Ja, jag har skrivit om det tidigare. Det är en av mina favoriter, så det är inte helt ovanligt att det står en sådan där. Vi går vidare, ingen bryr sig om en flaska vin mer än mig. Del tre består av tre högar med skolsaker. En pärm med resultat och annat trams, en hög med de för stunden aktuella blocken och en hög med uppgifter och sådant som kan tyckas vara aktuellt.

Det enda som stör min ordning är två små kort som ligger på en svart pärm mitt på skrivbordet. Pärmen är alla kort jag sparat på mig själv och min omgivning under de senaste sju åren. Den är överfylld och det ligger utklipp mellan de första sidorna som inte fått plats att sätta in. Pärmen skall sparas undan någonstans, men jag vet inte riktigt var. På pärmen ligger sedan två kort. Begravningskortet från min morfars begravning för mer än två (2!) år sedan, som legat framme sedan dess och en bröllopsinbjudan som helt oväntat damp ner i min brevlåda häromdagen.

Det senare kortet har gjort mig väldigt kluven och trots att Emiliana Torrini verkligen gjort sitt yttersta med sin helt fantastiska röst i bakgrunden så har jag inte kommit till någon vettig slutsats om hur jag skall tackla det hela. Bröllop är roligt och det var flera år sedan jag var på ett. Men ändå är det något som måste redas ut. Jag kan känna en otrolig längtan till att gå på detta bröllopet, strax följt av en lika stark rädsla och osäkerhet. Huvudpersoner i spektaklet är L och K vilka jag inte träffat på drygt fem år. Och däri ligger problemet.

Natt två utan sömn. Varför kan jag inte sova?

Igår var jag ute och gick. Det är vår på riktigt med djupt försjunken sol som inte riktigt värmer men som ger det där vackra kvällsskenet mot kall asfallt och omkullvälta soptunnor. Jag bytte till min vårjacka och kände mig härligt tillfreds trots att jag varit vaken mer än ett dygn. Jag undrar hur det kommer bli idag.

Jag åt anka förra torsdagen och bevittnade torsdagsfyllans tre faser hos de två stammisarna på thaistället här i närheten. Det ihopsjunkna, det eftertänksamma och slutligen det berömmande som också fick mig att gå därifrån då det blev för outhärdligt. Killen i baren förklarade att Mekhong visst är drickbart när jag frågade om någon verkligen köpte eländet. I Stockholm är det populärt, sa han. I Stockholm har de dålig smak. Sa jag inte, men tänkte.

På vägen...

...hem från jobbet så kände jag ett enormt behov av lite egen tid. Egentligen är jag rätt säker på att jag bestämt mig för det långt tidigare, för det kan inte varit en slump att jag råkat lägga ner en pocket i väskan utifallatt någon dag tidigare. Det var en solig fredag i Linköping. Faktum är att vädret kan vara helt fantastiskt fint här, trots att staden rymmer mycket elände. Det går inte att ta ifrån den att det ofta är fint väder...även om det naturligtvis strävar emot mitt regnfyllda västkusthjärta.

Så en promenad genom staden med min favoritislännings musiktips Blonde Redhead (hoppsan, nu blev det tjatigt) i öronen så strosade jag runt i en park för att sedan dyka in i Linköpings stadsbibliotek. Ni minns det säkert inte, men jag har ett svagt minne av nyhetssändningarna från när en pyroman lekte tuttafjutt på det gamla stadsbiblioteket här på nittiotalet. Nuförtiden är det ett helt fantastiskt nybyggt stadsbibliotek som står här, och det är verkligen så att det är svårt att inte gå in i det när jag går förbi. På samma sätt i fredags, när jag smög in, letade upp en av de mysiga fotöljerna mot glasväggen med utsikt över parken. Jag plockade upp min bok och kände mig så jävla nöjd med mig själv. Som en slapshot mot magsåret liksom.

Efter ett tag visade det sig att bibliotekarierna byggt upp en scen inte så långt ifrån där jag var, och att ett skol-rockband skulle spela följt av att två estradpoeter skulle öppna upp sig för en publik bestående av kanske 45 gymnasietjejer och 5 sådana som jag, som hade vägarna förbi. Bandet spelade med tokförhöjd bas, och jag brydde mig inte ens om att titta på dem utan fortsatte läsa så gott det gick tills de var klara. Jag hade egentligen inte tänkt lyssna på poeterna heller, men redan efter den första meningen var jag hooked, hade lagt ner boken i knäet, vänt mig bort från fönsret för att titta och lyssna ordentligt. Precis när de var klara, och jag noterade att de flesta gymnasietjejer redan hade gått kände jag mig helt plötsligt jävligt gammal igen.

För ett par veckor sedan hörde jag hur Peter Settman förtvivlat klängde sig fast vid en berättelse i - bland de bästa radioprogrammen som finns - på Minuten bland annat genom följande;

(Ämnet var korvlådan - hemligheten bakom mina makalösa framgångar)
...Jag ser dem som små älsklingar där de ligger och simmar runt i ... inte ett vattenbad utan snarare en reflektion av deras liv. Jag vågar säga det, för att det är det det handlar om. Att vara korv är något unikt. Och särskillt att vara denna avlånga köttprodukt framför mig, där jag går...

Vilket jag tycker är makalöst roligt. Det var bara en parentes. Det är min blogg, och den skall väl på något sätt spegla mig. Och jag hoppar väldigt gärna mellan trådar och tankar.

För ett par dagar sedan satt jag inne på Burger King, mitt första besök på säkert ett halvår, och mindes tillbaka på den frossa jag kunde ha bara av tanken på ... snabbmat och framförallt kött. För två år sedan. Nu beställde jag någon vanlig meny, och log lite åt tanken på att jag alltid åt två då, eller helt enkelt så mycket jag kunde få i mig. Jag skulle vilja skriva mer om det här, men jag är lite rädd för att det skall bli fel. Det ligger och gror.

Instämplad

Idag har varit en bra dag för karriären och en dålig dag på precis alla andra sätt. Idag har jag sökt jobb, styrt upp min sommar och pluggat. Efter att ha räknat fel ett par timmar tog jag mig i kragen och tänkte att...det faktiskt var dags att börja räkna rätt. Så samtidigt som Salem al Fakir vrålade ut något om sin flickvän så tände jag min taklampa och påbörjade nattskiftet. Salem tröttnade före mig och byttes ut mot Stina Nordenstam och senare Blonde Redhead - som lustigt nog passar mig ganska bra. Sisådär sex timmar senare tittar jag upp och inser att jag fortfarande inte ätit min hemkörda falafel som jag så eftertänksamt beställt eftersom jag gett upp tanken om att någon form av vardagliga syslor utöver att gå på toaletten kommer utföras under de kommande dagarna. Nåja. Det bästa med snabbmat är att det redan är äckligt. Det blir med andra ord inte sämre, kanske till och med bättre (fenomenet bakfull och kall pizza i kylen). Jag har förresten gått över helt till falafel. Inte en pizza så långt ögat kan nå. Jag äter för mycket dåligt kött ändå, tror jag. Så det skadar inte att ta bort det sämsta, och dessutom är falafel godare. Verkligen.

Mitt i allt så blev jag helt drainad på all form av empati när en msnkontakt ville prata relationer, vilket senare visade sig innebära hennes relationer. Jag bet mig i läppen och kände att jag längtade tillbaka till mina böcker mer och mer för varje ord som skickades, för varje mening som upprörde mig. Hur trevlig jag än försökte vara så kunde jag inte hålla mer ångest och sorg (ja, faktiskt. Nattsvart sorg) i struphuvudet utan att få kväljningsattacker. För varje gång jag tänker att någon kastar bort sitt liv, men ändå förstår varför de gör som de gör, så påminns jag om mig själv. Och det passar inte jättebra nu. Det är klart som fan att man känner sig övergiven när det enda tecken på en omvärld är någon dålig amerikansk tvserie som jag ser på medan jag äter frukost, snabb frukost, för att sedan koppla bort det där livet igen. Jag skrev något om att jag, av hela mitt hjärta, hoppades att det skulle lösa sig. Vilket jag gör, såklart, men det gjordes som en ren försvarsmekanism för att hålla mer /elände/ ute ur mitt liv. Det är fullt, ta en kölapp.

Fast man måste på något sätt skratta åt det ändå.Mitt elände är ändå egenvalt, till stor del. I och för sig valt i brist på andra vettiga ideer på hur man lever sitt liv, men det går ju att ändra på, om jag känner att det inte är värt det. Jag tycker inte om när det pratas om att saker är absoluta. Oföränderliga. Ofta känns det så ... så bristfälligt. Så någonstans är allt bra ändå även om jag deppade ihop lite här inatt. Om det så är för att kunde dra på mig min rock och gå ut på en promenad ett par timmar förra kvällen. Utan frågor och utan avbrott. Eller för någon annan icketrivial anledning. Lycka finns för mig ofta inom räckhåll, kanske är jag lite dålig på att sträcka mig efter den ibland.

Jag skall tänka lite extra på det.

Annars är distans en rätt intressant grej. Jag tänker på mobiltelefoner. Jag har slutat svara folk som jag inte har lust att prata med på telefonen. Folk blir helt tokiga över det. Vadå, jag vill inte prata med dig. Så är det. Mobiltelefonerna har på något sätt medfört att det är helt oacceptabelt att inte kunna bli nådd. Att man är en associal jävel, vilket jag i och för sig är, för att man inte tycker det är så jävla roligt när den där gulliga signalen bränner hål på alla samtal all tystnad. Allt i nuet och rummet. Jag har ringt dig i över en timme. Jag tycker vi skall göra kyckling till middag ikväll, vad tycker du? Vad är det som är så himla hemskt med att inte kunna bli nådd. Du är jätteviktig för mig älskling, men du vet att jag är en introvert idiot som inte kunde bry mig mindre om min telefon ringer, troo-oo-oots att det är du, när jag behöver vara ifred. Deal with it. Jag brukar skylla på att min telefon inte funkar för de som verkligen inte kan acceptera det faktum att jag inte tycker om att prata med dem whenever de vill prata med mig. Telefonen är sönder, he-he, köpa ny, he-he, dåliga grejer. Teknik. Sladdar. Mottagning, åkte tåg. Vilket nästan alltid betyder precis samma sak.

Jag har ingen lust att prata med dig.

Det är vår snart, och jag får den där vårliga brinnande längtan efter att gå ut och lägga mig i gräset och påminnas om att gräset är fyllt av myror och annat elände, men ändå ligga kvar och mysa i solen. I sommar skall jag hugga ved och dyka. Två saker som inte bara gör livet värt att leva, utan och gör mig obefläckat lycklig. Vedhuggningslyckan kommer ifrån när jag gjorde lumpen. Efter tre veckor utan vettigare klädbyten än in-och-ut-återanvändning i snö, slask och allt annat pissväder november har att erbjuda samtidigt som det inte gick en dag utan att magen vred sig över oron över mitt verkliga liv så fick jag hugga ved en dag. Det var kväll, stjärnklart, och regnigt. Och att stå och hugga ved långt ute i skogen med en liten lykta och månsken var faktiskt bland de härligaste ögonblicken i mitt liv. Befriande. Det är det här med att få komma till ro bland eländet. Vedhuggning. Jag misstänker att det är andra gången jag skrev om detta.

The Addict

Du kan lägga dina flaskor i min korg, sa jag lite lagom vänligt och hon tittade och log och sa att hon hellre tog dem själv. Jag funderade på om hon tyckte att jag dricker för mycket, men så tar hon tacksamt emot hjälp av mig också. Kanske inser hon att det är en nödvändighet för mig. Kanske. Jag låter det bero.

Men häromkvällen kändes det märkligt. Jag avverkade en italiensk flaska tillsammans med Letters from Iwo Jima, med helt förfärliga undertexter ("I I we encourage live but") regiserat av Clintan. Det kändes som en verklighetsflykt, mer än tidigare, ett sätt att lätta upp. Det skrämde mig.

Kanske behövdes det, kanske var det det enda som gjorde filmen värd att se, kanske var det det enda sättet jag kunde acceptera japanens taskiga filmkamera som han med all säkerhet monterat mellan två biografstolar och lagt en sjutusenkronorsjacka över i sann Japansk moderiktig stil. Kanske var det därför. Men i vilket fall som helst så skrämde det mig.

De senaste veckorna har jag distanserat mig ifrån mig själv och min vardag. Jag har tagit en paus, levt någon annans liv, tänkt en del och kommit fram till mindre. Det finns en självgodhet jag inte kan leva med, och den blev allt för tydlig under våren med en överdriven målsättning om att jag kunde sätta mig över mig själv, inte acceptera ett ökande sexbehov eller sätta upp vettiga mål för mig själv. Något slags beslut om att hålla fast vid ett par saker för mycket som absoluta i en drömvärld och inte acceptera att det inte höll. Jag gjorde deicide på något sätt. Distanserade mig. Rakade bort mitt skägg, klippte mig. Tog några steg åt sidan. Och visst märktes det.

Jag blir alltid lika förvånad när min syster känner på sig att något är på tok. Och nästan alltid har rätt. Jag skrattar och slår bort det när jag får det presenterat för mig genom min mor eller min andra syster, så som jag brukar. Alltid gör. Allt är bra, men jag missade min tvättid. Säger jag och avslutar samtalet snabbare än snabbast för att trycka ner huvudet i kudden och undra varför hon kan vara så rätt.