På vägen...

...hem från jobbet så kände jag ett enormt behov av lite egen tid. Egentligen är jag rätt säker på att jag bestämt mig för det långt tidigare, för det kan inte varit en slump att jag råkat lägga ner en pocket i väskan utifallatt någon dag tidigare. Det var en solig fredag i Linköping. Faktum är att vädret kan vara helt fantastiskt fint här, trots att staden rymmer mycket elände. Det går inte att ta ifrån den att det ofta är fint väder...även om det naturligtvis strävar emot mitt regnfyllda västkusthjärta.

Så en promenad genom staden med min favoritislännings musiktips Blonde Redhead (hoppsan, nu blev det tjatigt) i öronen så strosade jag runt i en park för att sedan dyka in i Linköpings stadsbibliotek. Ni minns det säkert inte, men jag har ett svagt minne av nyhetssändningarna från när en pyroman lekte tuttafjutt på det gamla stadsbiblioteket här på nittiotalet. Nuförtiden är det ett helt fantastiskt nybyggt stadsbibliotek som står här, och det är verkligen så att det är svårt att inte gå in i det när jag går förbi. På samma sätt i fredags, när jag smög in, letade upp en av de mysiga fotöljerna mot glasväggen med utsikt över parken. Jag plockade upp min bok och kände mig så jävla nöjd med mig själv. Som en slapshot mot magsåret liksom.

Efter ett tag visade det sig att bibliotekarierna byggt upp en scen inte så långt ifrån där jag var, och att ett skol-rockband skulle spela följt av att två estradpoeter skulle öppna upp sig för en publik bestående av kanske 45 gymnasietjejer och 5 sådana som jag, som hade vägarna förbi. Bandet spelade med tokförhöjd bas, och jag brydde mig inte ens om att titta på dem utan fortsatte läsa så gott det gick tills de var klara. Jag hade egentligen inte tänkt lyssna på poeterna heller, men redan efter den första meningen var jag hooked, hade lagt ner boken i knäet, vänt mig bort från fönsret för att titta och lyssna ordentligt. Precis när de var klara, och jag noterade att de flesta gymnasietjejer redan hade gått kände jag mig helt plötsligt jävligt gammal igen.

För ett par veckor sedan hörde jag hur Peter Settman förtvivlat klängde sig fast vid en berättelse i - bland de bästa radioprogrammen som finns - på Minuten bland annat genom följande;

(Ämnet var korvlådan - hemligheten bakom mina makalösa framgångar)
...Jag ser dem som små älsklingar där de ligger och simmar runt i ... inte ett vattenbad utan snarare en reflektion av deras liv. Jag vågar säga det, för att det är det det handlar om. Att vara korv är något unikt. Och särskillt att vara denna avlånga köttprodukt framför mig, där jag går...

Vilket jag tycker är makalöst roligt. Det var bara en parentes. Det är min blogg, och den skall väl på något sätt spegla mig. Och jag hoppar väldigt gärna mellan trådar och tankar.

För ett par dagar sedan satt jag inne på Burger King, mitt första besök på säkert ett halvår, och mindes tillbaka på den frossa jag kunde ha bara av tanken på ... snabbmat och framförallt kött. För två år sedan. Nu beställde jag någon vanlig meny, och log lite åt tanken på att jag alltid åt två då, eller helt enkelt så mycket jag kunde få i mig. Jag skulle vilja skriva mer om det här, men jag är lite rädd för att det skall bli fel. Det ligger och gror.