Idag har varit en bra dag för karriären och en dålig dag på precis alla andra sätt. Idag har jag sökt jobb, styrt upp min sommar och pluggat. Efter att ha räknat fel ett par timmar tog jag mig i kragen och tänkte att...det faktiskt var dags att börja räkna rätt. Så samtidigt som Salem al Fakir vrålade ut något om sin flickvän så tände jag min taklampa och påbörjade nattskiftet. Salem tröttnade före mig och byttes ut mot Stina Nordenstam och senare Blonde Redhead - som lustigt nog passar mig ganska bra. Sisådär sex timmar senare tittar jag upp och inser att jag fortfarande inte ätit min hemkörda falafel som jag så eftertänksamt beställt eftersom jag gett upp tanken om att någon form av vardagliga syslor utöver att gå på toaletten kommer utföras under de kommande dagarna. Nåja. Det bästa med snabbmat är att det redan är äckligt. Det blir med andra ord inte sämre, kanske till och med bättre (fenomenet bakfull och kall pizza i kylen). Jag har förresten gått över helt till falafel. Inte en pizza så långt ögat kan nå. Jag äter för mycket dåligt kött ändå, tror jag. Så det skadar inte att ta bort det sämsta, och dessutom är falafel godare. Verkligen.
Mitt i allt så blev jag helt drainad på all form av empati när en msnkontakt ville prata relationer, vilket senare visade sig innebära hennes relationer. Jag bet mig i läppen och kände att jag längtade tillbaka till mina böcker mer och mer för varje ord som skickades, för varje mening som upprörde mig. Hur trevlig jag än försökte vara så kunde jag inte hålla mer ångest och sorg (ja, faktiskt. Nattsvart sorg) i struphuvudet utan att få kväljningsattacker. För varje gång jag tänker att någon kastar bort sitt liv, men ändå förstår varför de gör som de gör, så påminns jag om mig själv. Och det passar inte jättebra nu. Det är klart som fan att man känner sig övergiven när det enda tecken på en omvärld är någon dålig amerikansk tvserie som jag ser på medan jag äter frukost, snabb frukost, för att sedan koppla bort det där livet igen. Jag skrev något om att jag, av hela mitt hjärta, hoppades att det skulle lösa sig. Vilket jag gör, såklart, men det gjordes som en ren försvarsmekanism för att hålla mer /elände/ ute ur mitt liv. Det är fullt, ta en kölapp.
Fast man måste på något sätt skratta åt det ändå.Mitt elände är ändå egenvalt, till stor del. I och för sig valt i brist på andra vettiga ideer på hur man lever sitt liv, men det går ju att ändra på, om jag känner att det inte är värt det. Jag tycker inte om när det pratas om att saker är absoluta. Oföränderliga. Ofta känns det så ... så bristfälligt. Så någonstans är allt bra ändå även om jag deppade ihop lite här inatt. Om det så är för att kunde dra på mig min rock och gå ut på en promenad ett par timmar förra kvällen. Utan frågor och utan avbrott. Eller för någon annan icketrivial anledning. Lycka finns för mig ofta inom räckhåll, kanske är jag lite dålig på att sträcka mig efter den ibland.
Jag skall tänka lite extra på det.
Annars är distans en rätt intressant grej. Jag tänker på mobiltelefoner. Jag har slutat svara folk som jag inte har lust att prata med på telefonen. Folk blir helt tokiga över det. Vadå, jag vill inte prata med dig. Så är det. Mobiltelefonerna har på något sätt medfört att det är helt oacceptabelt att inte kunna bli nådd. Att man är en associal jävel, vilket jag i och för sig är, för att man inte tycker det är så jävla roligt när den där gulliga signalen bränner hål på alla samtal all tystnad. Allt i nuet och rummet. Jag har ringt dig i över en timme. Jag tycker vi skall göra kyckling till middag ikväll, vad tycker du? Vad är det som är så himla hemskt med att inte kunna bli nådd. Du är jätteviktig för mig älskling, men du vet att jag är en introvert idiot som inte kunde bry mig mindre om min telefon ringer, troo-oo-oots att det är du, när jag behöver vara ifred. Deal with it. Jag brukar skylla på att min telefon inte funkar för de som verkligen inte kan acceptera det faktum att jag inte tycker om att prata med dem whenever de vill prata med mig. Telefonen är sönder, he-he, köpa ny, he-he, dåliga grejer. Teknik. Sladdar. Mottagning, åkte tåg. Vilket nästan alltid betyder precis samma sak.
Jag har ingen lust att prata med dig.
Det är vår snart, och jag får den där vårliga brinnande längtan efter att gå ut och lägga mig i gräset och påminnas om att gräset är fyllt av myror och annat elände, men ändå ligga kvar och mysa i solen. I sommar skall jag hugga ved och dyka. Två saker som inte bara gör livet värt att leva, utan och gör mig obefläckat lycklig. Vedhuggningslyckan kommer ifrån när jag gjorde lumpen. Efter tre veckor utan vettigare klädbyten än in-och-ut-återanvändning i snö, slask och allt annat pissväder november har att erbjuda samtidigt som det inte gick en dag utan att magen vred sig över oron över mitt verkliga liv så fick jag hugga ved en dag. Det var kväll, stjärnklart, och regnigt. Och att stå och hugga ved långt ute i skogen med en liten lykta och månsken var faktiskt bland de härligaste ögonblicken i mitt liv. Befriande. Det är det här med att få komma till ro bland eländet. Vedhuggning. Jag misstänker att det är andra gången jag skrev om detta.
