Du kan lägga dina flaskor i min korg, sa jag lite lagom vänligt och hon tittade och log och sa att hon hellre tog dem själv. Jag funderade på om hon tyckte att jag dricker för mycket, men så tar hon tacksamt emot hjälp av mig också. Kanske inser hon att det är en nödvändighet för mig. Kanske. Jag låter det bero.
Men häromkvällen kändes det märkligt. Jag avverkade en italiensk flaska tillsammans med Letters from Iwo Jima, med helt förfärliga undertexter ("I I we encourage live but") regiserat av Clintan. Det kändes som en verklighetsflykt, mer än tidigare, ett sätt att lätta upp. Det skrämde mig.
Kanske behövdes det, kanske var det det enda som gjorde filmen värd att se, kanske var det det enda sättet jag kunde acceptera japanens taskiga filmkamera som han med all säkerhet monterat mellan två biografstolar och lagt en sjutusenkronorsjacka över i sann Japansk moderiktig stil. Kanske var det därför. Men i vilket fall som helst så skrämde det mig.
De senaste veckorna har jag distanserat mig ifrån mig själv och min vardag. Jag har tagit en paus, levt någon annans liv, tänkt en del och kommit fram till mindre. Det finns en självgodhet jag inte kan leva med, och den blev allt för tydlig under våren med en överdriven målsättning om att jag kunde sätta mig över mig själv, inte acceptera ett ökande sexbehov eller sätta upp vettiga mål för mig själv. Något slags beslut om att hålla fast vid ett par saker för mycket som absoluta i en drömvärld och inte acceptera att det inte höll. Jag gjorde deicide på något sätt. Distanserade mig. Rakade bort mitt skägg, klippte mig. Tog några steg åt sidan. Och visst märktes det.
Jag blir alltid lika förvånad när min syster känner på sig att något är på tok. Och nästan alltid har rätt. Jag skrattar och slår bort det när jag får det presenterat för mig genom min mor eller min andra syster, så som jag brukar. Alltid gör. Allt är bra, men jag missade min tvättid. Säger jag och avslutar samtalet snabbare än snabbast för att trycka ner huvudet i kudden och undra varför hon kan vara så rätt.
