En skam för mitt yrke. Det är vad jag är. Jag sitter här på jobbet och har världens enklaste jävla problem att lösa, men det slår slint i huvudet på mig, och jag gör fel gång på gång.

För den rätt intresserade;
Jag har en roterande vektor i tiden placerad i ett plan med referensvektorer. Snygga enhetsvektorer. Jag vill bilda en cirkelbåge kring den roterande vektorn som alltid skall ha sin fokuspunkt i vektorns startpunkt, och radien är densamma som vektorn. Dvs, en cirkelbåge som roterar motsvarande vektorn och alltid pekar mot ett origo. Tokjävla lätt, eller hur? bara att titta på skalärprodukten? eller hur? skalären mellan vektorn och ref borde ge mig rätt mellan 0 och pi, och sedan bara en kontroll om jag ligger i fel halvplan. Eller att bilda en ny referens och göra en koll mot den också. Motherfuckingpieceofshit.

Suck. Det är ju så man gör. Men likt förbannat blir det fel. Hjälp mig bullen.

Jag skickade in ett svar från ett eventuellt exjobb häromveckan. Konsultföretag. Och förvandlingen till en girig jävel tycks vara fullbordad. Hua mig.

Lördag at the race

Hejade på min småskadade syster på simtävlingarna nere i Halmstad idag och blev, som vanligt, stoltast i världen när hon verkligen utklassade de andra i loppet. En halvtimme efter loppet var hon sur utav bara fan över att det inte gick fortare och att hon vill mycket mer än vad hennes knän tål. Men sjukt imponerande. I must say.

Var och åt lax på en laxrestaurang och märkte att mitt brända ansikte matchade laxen väl bra. Nåja, tillbaka till verkligheten. Drar till Linchauping ikväll.

Vi sitter ute på kvällen och dricker för starkt Merlot till för dyr indisk take-away. Vi skrattar, ger varandra verbala omfamningar och säger ja till saker vi aldrig skulle backa upp. Vi skapar planer, idéer och målbilder vi aldrig vågar genomföra. Vi berättar saker om oss själva vi aldrig skulle våga berätta. Vi vågar erkänna att vi är ensamma ibland, att vi längtar efter mer eller mindre och att vi tycker om Papa Dee. Saker vi aldrig skulle våga. I verkligheten. Myggen surrar och en söndrig tshirt över en översvettad kropp från tunga lyft vedhuggning och allt annat sådant där som får tiden att stanna håller inte myggen borta. Bjuder in dem. Och jag skrattar och gråter och tänker ändå att. I verkligheten, skulle jag tycka annorlunda. Vattnet slår mot stenhällarna och är sådär magiskt svart som bara havet kan bli, och jag önskar mig själv precis ingenting mer än vad som verkligen är verkligt.

Sex timmar

kvar till min semester.

Och alla säger att de sista timmarna skall vara så jobbiga. De sista dagarna så jobbiga. Den sista veckan så jobbig. Men, när jag sitter här så vill jag helst av allt komma in imorgon också, och nästa vecka. Det är en veckas semester, det känns långt. Sju dagar går fort, vad skall du hitta på frågade M. Jag skall resa, lära mig ett nytt språk och upptäcka mig själv svarade jag. Jag är lite osäker. R frågade om vandring. K om dykning. Själv vill jag hugga ved, men tydligen hade föräldrarna ingen ved som behövde huggas ute på sommarstället. Jag vet att Olof är nere och flyger i Borås. Det var mer än ett år sedan vi hördes av. Det skulle kunna vara något. Och systern simmar sm nästa vecka nere i Halmstad. Såååå...det verkar finnas lite grejer att göra ändå, fast det känns ändå som att jag hellre hade jobbat.

Om man dyker mycket i kallt väder så kan det hända att man får utväxter på örontrumpeten. Den del av örat som kopplar samman bihålorna med innerörat. Det finns en operation där man går in och hyvlar av utväxterna och det översta lagret av trumpetslutet för att vidga öppningen och göra det enklare att transportera luft mellan bihålor och inneröra. Det låter lite läskigt, men jag är rätt sugen på att göra den operationen, då min trumpetöppning är för snäv för mitt eget bästa. Så jag kontaktade en öronspecialist för ett tag sedan. Jahapp, nu vet ni :) När jag satt och hade slangar ner i halsen efter att ha blivit nedslagen så var jag hur orolig saom helst över att något var trasigt och behövde ordnas, men när det handlar om öronen så är jag inte bekymrad alls. Märkligt.

Ikväll skall jag ut och dricka vin.
E, vill du träffas någon gång i nästa vecka? Har du tid?

För två månader sedan så träffade jag världens bästa tjej på tåget. Jag menar det verkligen. I min blyghet satt jag och spanade in henne ett par säten bort och tänkte. Hon ser spännande ut. Vi gick av i Katrineholm tillsammans och det visade sig att vårt gemensamma tåg vidare hade åkt och nästa kom om två timmar. Jagh tog ett djupt andetag, nu eller aldrig. Gick fram och pratade med henne och jag hade två sjukt trevliga timmar på ett kafé i Katrineholm istället för att stå och slå huvudet över att jag skulle komma sent hem. Hon skulle till Norrköping och göra ett intagningsprov för en dansutbildning, och jag blev sjukt imponerad. Jag skall aldrig mer klaga på SJ. Iaf inte tills ... nästa gång det är åt helvete.

You will never get any daughters, you belong in the helicopter

Häromveckan var jag nere i Brösarp, vid Ystad, igen. För första gången sedan jag gjorde lumpen. Det var sig likt. Fantastiskt vackert. Vi var på [..] och vädret, som skulle bli dåligt, blev så bra som det bara kan bli. Jag stod och sneglade lite på anläggningen jag var på under lumpen när jag stod vid Ale stenar och fick frågan vad jag tittade på. Jag tror det är en bondgård sa jag medan jag mindes skärmflygning, Graafsystrar och en obeskrivlig bakfylla från utestället starshine. Allt inlindat i aldeles för mycket arbete och ångest. Det kändes bra att vara på besök utan att vara tillbaka. Det finns ett träd där ute någonstans, helt knotigt och vindpinat som dött och blivit sådär spökvitt av salt och väder. Det står ute på en brant emot havet och är inte sällan med på kort tagna ifrån sydöstra skåne. Man kan ta kortet i en riktning så man får med torrt gräs från backen och samtidigt en stor magnifik himmel på ett sätt som gör att bilden ser väldigt afrikansk ut. Jag hade inte tid att leta upp trädet, det grämer mig lite.

Thought I, Thought I

Grässtråna var nedtyngda av regn, spretandes upproriskt åt olika håll endast upplysta av gatulamporna. Det är kallt, jag går trött och är precis så eftertänksam och sann mot sig själv som man kan bli efter en flaska vin en kväll. Klockan är halv fyra, det är natten efter min mors födelsedag och tio timmar tidigare har jag ringt och önskat henne en aldeles underbar födelsedag. De hade roligt, det var barn i bakgrunden, och pappan lät trött. Mina systrar hade samlats och det är bara jag som saknas. Det hade varit roligt om du var här, sa de. Jag nickade för mig själv och tänkte att. Ja. Jo. Det hade kanske varit det. Mor min tackade för sin present, någon slags silvertårtspade som min syster visste att mamma ville ha. Vad skall du göra ikväll, frågade de och jag sa att jag nog skulle iväg och dricka en flaska vin och kanske inte göra så mycket mer än att hamna i någonannans soffa i ett par timmar. Idag värker mitt hjärta. Av för mycket vin, av att inte ha träffat systrarna och av Maia Hirasawa. Huvudet bultade oroväckande när jag vaknade och jag tog min kamera över axeln och gick ut för att fotografera gräset i blåsten.

Sitter skräddare i min lånade säng med en vamr laptop framför mig. Kom hem för en timme sedan, efter dagens flyttbestyr. Sedan dess har jag lyckats somna på tre ställen i huset. På soffan, i Sängen, i en fotölj. Omkring mig ligger brevsamlingar från gamla släktingar, jag läser precis nu om min mormors farbrors brev från världsutställningen i Saint Louis 1904. Om luftskepp och tåg allt berättat av en fascinerad släkting. Bredvid breven ligger en diktsamling av Rydberg med ett löst vikt blad inknuffat bland sidorna. Jag viker upp det och ser A. U. Bååths ord för den kongl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhällets i Göteborg vägnar när Viktor Rydberg besökte Göteborg, den 27e September 1895. Jag tycker det är häftigt, men Bååth känns för mig (och idag) jävligt pretto. Jag menar...

Skalden den ädle,
åter han vänder
hemmåt till Götas
bidande stad.
Tysta i natten,
svearnes skogar
fällt vid hans sista
färd sina blad.

Här är han åter:
näjden, där store,
älskade siarn hade sin gång,
medan han tänkte
evighetstankar,
diktade evigt
lefvande sång.

...följt av ytterligare 5 verser känns rent spontat som lite over the top. Men men, det är roligt att läsa. Jag fick förresten reda på att en av mina släktingar har samlat "jultallrikar" till mig sedan jag föddes och nu ville ge dem till mig. Jag ser det mer som en förbannelse än något annat, en extra kartong att flytta. Men ja, det var ju ... omtänksamt. Jag är lite rädd för att omfattningen på "samlingen" skall överstiga rimliga mängder av "jultallrikar", dvs högst en, och det är med skräckfylld spänning jag kommer gå och lägga mig ikväll denna min sista dag i detta liv utan, vad som kan antas vara, en livstidsuppsättning utav .... jultallrikar.

Jag gick barfota genom blött gräs idag, svettades igenom min tröja och kände hur solen brände mig i nacken. Det har varit en bra dag. Lycklig. Jag känner att jag måste avsluta med sista versen i Bååths dikt:

Fjättrad af döden,
kommer du åter,
skald, du vår bäste,
ädlaste vän.
Dämpade stämmor
stamma i kvällen:
hell dig - du lefver
bland oss dock än!