Skalden den ädle,...följt av ytterligare 5 verser känns rent spontat som lite over the top. Men men, det är roligt att läsa. Jag fick förresten reda på att en av mina släktingar har samlat "jultallrikar" till mig sedan jag föddes och nu ville ge dem till mig. Jag ser det mer som en förbannelse än något annat, en extra kartong att flytta. Men ja, det var ju ... omtänksamt. Jag är lite rädd för att omfattningen på "samlingen" skall överstiga rimliga mängder av "jultallrikar", dvs högst en, och det är med skräckfylld spänning jag kommer gå och lägga mig ikväll denna min sista dag i detta liv utan, vad som kan antas vara, en livstidsuppsättning utav .... jultallrikar.
åter han vänder
hemmåt till Götas
bidande stad.
Tysta i natten,
svearnes skogar
fällt vid hans sista
färd sina blad.
Här är han åter:
näjden, där store,
älskade siarn hade sin gång,
medan han tänkte
evighetstankar,
diktade evigt
lefvande sång.
Jag gick barfota genom blött gräs idag, svettades igenom min tröja och kände hur solen brände mig i nacken. Det har varit en bra dag. Lycklig. Jag känner att jag måste avsluta med sista versen i Bååths dikt:
Fjättrad af döden,
kommer du åter,
skald, du vår bäste,
ädlaste vän.
Dämpade stämmor
stamma i kvällen:
hell dig - du lefver
bland oss dock än!