Hopp

Hoppet tycks gestalta sig olika. Häromdagen hittade jag en tvål i mitt badrum som jag glömt av och tog mig tillbaka ett par år i mitt liv till en period jag inte gärna tänker för mycket på.

I en lägenhet till hälften fylld av öl och hälften med utnötta studentmöbler satt jag och tynade bort. Jag hade sedan länge slutat sova ordentligt, jag följde ingen dygnsrytm att tala om, jag hade slutat gå utanför huset, raka mig och äta mat. Jag tappade håret, mina ansiktsdrag blev utdragna, förtvinade medan muskelmassa försvann kring min mun. Jag hade ständig huvudvärk, fick migränattacker som gjorde att jag försvann än djupare ner i mitt hål. Jag klarade inte av människor och stängde av min telefon. Stirrade upp i väggen och kunde inte känna en verklig känsla förutom trötthet.

Det hade pågått i ett drygt halvår, jag åt pasta på en daglig basis och fick i mig den större delen av mina vitaminer genom öl. De få gånger jag gick utomhus gick jag och handlade, och detta skedde efter åtminstone en dag utan riktig mat. Två dagar efter att knäckebrödet tagit slut. Mina ögon hade tryckts in i skallen på mig, och runt dem fanns nu en stor mörk skugga. Axlarna hade ramlat frammåt och ryggen hade stora problem med att hålla uppe min magrande kropp. Dörrar blev tyngre och tyngre att öppna och jag blev ordentligt andfådd bara av att gå. Genom novemberkylan så skar hemköp-påsarna in i mina kalla torra händer och jag hade vid det laget utvecklat något som kunde liknas vid en rökhosta, helt utan att röka.

Mitt huvud var under denna tid fullt upptagen med att reda ut vem jag egentligen var och hur jag kunde hamnat så fel. Under perioder upplevde jag något som kan liknas vid en fantastisk ärlighet mot min person utan att jag på något sätt nedvärderade mig själv, andra dagar tryckte jag i mig tabletter för att dämpa ångest och värk från min döende kropp. Jag kände vecka för vecka hur jag föll fortare, gick mellan toppar och dalar fortare. Hur mitt liv försvann bortom horisonten och hur min kropp hade dragit sig undan, djupt ner i ett grustag likt en skadad katt för att dö. Det var uppenbart för mig under ganska lång tid, och den stora rädslan för mig var kring huruvida min kropp skulle ge upp före mitt huvud.

Efter ungefär ett år hade både min kropp och jag fått nog. Jag kände oftare blodsmak i munnen än tidigare, och migränanfallen var nu på en veckobasis istället för var fjärde. Kuddarna i min säng låg så att jag enklare skulle kunna nå golvet fort om jag fick ett nytt anfall. Tabletterna var aldrig utom räckhåll, och jag hade svårare och svårare att skriva sammanhängande utan att blanda in alteregon och illusioner. Huvudet hade låst sig och min framtid tycktes hopplöst försvunnen. Jag drack för mycket sprit, åt för mycket tabletter och svettades genom nätterna. Ett svett som hade ändrat lukt från varmt och behagligt till fränt och frånstötande. Någonstans här blev jag störd av lukten på mitt svett, vilket kan tyckas som ganska absurt i sammanhanget. Huvudet gjorde en sista kraftansträngning till att producera en sista verklig känsla och otroligt nog så nappade jag på den. Lät den inte passera som så mycket annat. Istället köpte jag en tvål.

Tvålen var grön, och jag hade lagt ner mycket energi i att välja rätt. På posten kom en vecka senare tre tvålar inplastade i fyra lager produktförpackningar, och med stor social fobi och möda tog jag mig ändå för att orka hämta ut paketet före det skickades tillbaka. I min lägenhet packade jag upp min tvål, öppnade den första och kände en fantastisk lukt av bergamott och lime slå mot mig. På nästan ett år hade jag förstört och raderat ut alla lukter ur mitt liv, och det enda som fanns kvar i lägenheten var lukten av matrester och damm. Jag lade tvålen i mitt badrum och varje dag jag senare steg in i badrummet så upplevde jag en känsla av genuin lycka. Att mitt i missären, fanns det en solig och välluktande punkt. Lukten värmde mig och trängde in bakom mina ögon och började långsamt långsamt bryta upp knutarna i huvudet. Den satte mitt liv i rörelse, skakade om mig. Fick mig att inse att mitt liv saknade värdighet, och att jag förvaltade mitt ansvar dåligt.

Under en period av ett par månader efter detta lyckades jag bli av med det mesta som var direkt farligt för min kropp. Mycket av gifterna försvann, jag började äta mer och en aning bättre. Jag lyckades då och då sätta foten utanför ytterdörren utan ett direkt mål, och jag lärde mig att prata med människor igen. Ångesten fanns kvar och var starkare, men jag lärde mig balansera en väsentlig del av den mot lukten av en grön tvål. Jag spenderade mer och mer tid i badrummet och skapade ett rum av rent lugn som var disjunkt min verklighet i övrigt. En verklig plats att fly till istället för in i mig själv. Jag började hitta tillbaka till mig själv genom vardagslycka, eller uppskattning för det som skiljde sig från det ordinära.

Tiden gick, och tvålen tog slut. Jag öppnade tvål nummer två och resan fortsatte med små små steg mot något som kändes som hoppfullt och jag fick mer och mer bekräftelse från min omgivning av att jag var på väg åt rätt håll. Ofta var bekräftelsen i form av att ha sex med nya människor, eller att dricka för mycket, fast inte ensam. Efter att ha levt helt apatiskt i över ett år kunde jag ibland känna tillräckligt för att i alla fall lura andra till beröring, jag kunde då och då se och känna bitar av empati och även om jag gång på gång valde destruktiva metoder för att utvidga mig själv och missbrukade andra människor så blev jag hela tiden bättre, starkare och kunde med tiden bli ärligare och sårade andra mindre och mindre. I ett fortfarande apatiskt liv letade jag efter sätt att känna något; på alla sätt och vis. Hög, sjuk, smärta, lycka, värde, saknad. Det ger mig fortfarande skuldkänslor hur jag behandlade människor, och är en väldig stark motpol i mitt liv idag. Jag försöker inte på något sätt rättfärdiga mitt handlande när jag säger att det var mitt sätt att ta mig ur situationen. Att det var det sätt jag lyckades få tillbaka känslor i mitt liv. Det var ett dåligt sätt, men det fungerade.

I slutet av tvål två var det värsta över, jag var inte ok, men jag var inte längre så trasig att jag inte kunde hantera mitt liv eller min vardag. Det hade gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag var riktigt dålig, kanske två år sedan backen började slutta för brant för att inte halka neråt. Jag valde att aldrig packa upp den tredje och sista tvålen och sparade den till om det återigen skulle bli sämre, svårare. Jag satte mig ner och bestämde mig för att flytta, ta bort det sista av mina riktigt dåliga vanor och springa ikapp min framtid. Jag bestämde mig för vem jag ville vara, och att jag aldrig skulle hamna i samma situation igen. Djupt tacksam över att ha överlevt, för jag tror verkligen inte det var så långt från att gå riktigt illa, och väl medveten om att jag tagit mig friheter jag än idag inte kan rättfärdiga eller ens förstå.

Men jag mår bra,
och i veckan hittade jag den sista tvålen och bestämde mig för att jag är lycklig och att det faktiskt är en genuin känsla och att jag inte har några problem med att hitta känslor längre. Jag öppnade tvålen och den luktade fantastiskt.

SVT

Jag hoppas verkligen inte att ni missade dagens avsnitt av Här är ditt liv med Jan Eliasson. Helt fantastisk man, på så många plan. Att sedan Kofi Annan var gäst gjorde det inte sämre.

Makalöst bra klädsmak också, men det är ju förstås ingen nyhet.

Turmoil

Häromveckan fick jag ett erbjudande i jobbet att flytta till Oslo och starta upp ett nytt kontor där. Det har varit ett pågående projekt under hela 2009 och från början, i våras var jag ganska intresserad av att testa på. Jag levde i en lägenhet jag inte trivdes i, och umgicks med för få och kanske också fel typ av människor. Jag var obekväm. Med tiden har min levnadssituation ändrats och jag har fått lite mer att fundera på som gör valet betydligt svårare.

Jag är väldigt glad över den förändring jag gått igenom under året, och jag skulle inte vilja ha den ogjord, det känns som en flytt just nu skulle peka i den riktningen eftersom man de facto raderar ut en stor del av sitt sociala liv, samtidigt som jag inser att dessa åren för mig är väldigt viktiga om jag funderar lite längre framåt än bara ett halvår eller ett år. Skulle jag flytta idag skulle det vara med målet att inte komma tillbaka. Att flytta ett år, med målet att återvända känns ovärt. Jag tror att Oslo är en fin stad, det vet jag, men jag vet också att det jag egentligen vill - mer än att prova på något nytt bara för ett tag - är att bygga upp något varaktigt. Den förändring som en flytt ger för mig skulle således mest vara positiv i ett kortsiktigt perspektiv, knappast långsiktigt. Och jag vet att den förändring som genomförts under året har kommit från mig själv, utan hjälp. Jag tror det är att göra mig själv en otjänst genom att sudda ut denna. Jag har alltid varit mer intresserad av den förändring jag själv kan åstakomma utan hjälp, den som kommer från mig själv. Jag tror mer på en sådan förändring än att vakna upp i ett annat land och försöka lösa situationen, även om jag redan tidigare erfarit att även detta har sin charm.

Förra hösten hade jag generellt knappt något att göra under en helg, när jag tittar i min kalender idag så är jag uppbokad åtminstone tre helger frammåt, och i princip varenda vardag är fylld med aktiviteter som inte härrör träning, så som det varit tidigare. Det känns bra, och jag har de jag umgås med att tacka för att det blivit så. Förhoppningsvis kan det dessutom bli ännu bättre. Sedan finns det de jag tycker om här. Men det känns för mig väldigt skönt att bortse från personliga relationer när jag gör mitt val; att veta att det inte är på grund av en eller ett fåtal personer jag väljer att stanna, utan mer för min egen skull i flera avseender.

Det är fortfarande inget lätt val, det finns naturligtvis mycket som intresserar och lockar också. Men det är just det, jag tror verkligen att det känns som att gräset är grönare och att jag skulle vakna upp en morgon i Oslo och känna att jag saknar och missar mycket. I alla fall är jag övertygad om att det skulle vara så om jag hade agendan att flytta tillbaka.

Notis

Jag hatar att jag skriver i notisform, men just nu finns det inte mycket mer tid till annat.

I natt (verkligen i natt) vaknade jag upp av att jag för första gången denna höst frusit av min öppna dörr och fönster. Jag var ensam, och kanske var det därför kylan blev mer påtaglig. Jag vred mig om och stönade till innan jag hasade mig upp ur sängen för att fastna med min skäggstubb i ett hav av långa blonda hårstrån som bär ett helt annat förflutet än mig. Jag lät det hänga kvar på vägen till dörren och väl ute på min balkong tog jag tre djupa andetag i kylan och håren dansade runt mitt bröst innan jag skakade av mig dem och stängde dörren bakom hösten. Ofrivilligt tycks jag blivit sambo till en flock hår. Det påminde mig om frågan jag fick en tidigare natt kring mitt umgänge. Jag valde att svara på den del som är lätt att förklara, det sakliga och tystade ner mitt inre en aning.

Det är svårt att säga att man föredrar ensamhet utan att få det att låta som man är folkskygg eller socialt inkompetent. Det är svårt att lägga samma värdering i ordet ensam. Jag ser min ensamhet som något förlösande, aldrig något förtryckande. Jag ser ensamheten som något som gör mig produktiv, som får mig att tänka rätt. Som tystar ner mina prestationskrav för ett ögonblick och som lägger en filt runt mina axlar.

I min ensamhet kokar jag kaffe, tar fram en bulle och sätter mig framför ett block och skriver ner vad jag tänkt på. Ofta bara ett par ord som jag sedan sitter och tittar på tills jag drömmer mig borten stund. Den bästa ensamheten finns på ett tåg eller ett flyg. När jag blir förpassad till ensamhet tycks jag bli som mest kreativ. Uppfinningsrik med mina tankar.

feedback

Häromkvällen gick jag en promenad genom skogen med S och hon kommenterade mina dåligt sammanfattade rader kring såpbubblor nedan. Hon sa att hon kände igen sig och jag är tacksam att vi gick under en bro som fördunklade mina kinders rodnande något. Jag förstörde det lilla embryo av illusion som växte i mitt huvud kring ordens beröring med att säga att jag tror att de flesta antagligen kan känna igen sig i det, på olika sätt. Och jag började utveckla mitt resonemang och varför jag är så fasansfullt rädd för vissa typer av såpbubblor. I helgen skrev jag en lång text om såpbubblor. Jag döpte texten till Monolog med döden, del 1. Texten skall få mogna några år tror jag, för just nu vet jag inte riktigt om jag håller med mitt skrivande i allt. Monolog med döden var i övrigt en passande titel, kanske att det låter lite grovt, mycket, men jag känner mig bekväm i mitt val.

Såpbubblor

Jag tänker på hur mån du är om att insluta dig i bubblor med olika människor, hur dina ögon letar efter det privata. Det du bara delar med de andra i dina gungande såpbubblor och hur trygg du tycks bli när du känner igen små tecken hos andra människor du tror dig vara ensam eller en av få utvalda att förstå och känna igen. Jag tycker det är fint.

Naivt, kanske.
Men fint.

Vi älskade varandra för mycket

Jag målar mig själv med trubbiga pennor, drar handen över och fläckar pappret och handen med blyerts. Suddar ut konturer, ritar om och betraktar. Blev det här så mycket bättre? Och känns det här rätt? Är det jag? Vid pappret är suddigummet den snabba utvägen, i verkligheten flyr vi iväg och går in i ett nytt blad. I pappret syns inte våra blickar bakåt mot tidigare historier, tidigare minnen, det märks inte att vi gång på gång flytt och byggt om oss själva. Pappret är sådär fint så som ett polaroidkort i skymningen kan vara mot höströda löv och vind i ansiktet.

When I meet a new girl, I'm terrified of mentioning something she hasn't already told me but that I have learned from some light internet stalking.

Sigrid tänjer på sina jeansbeklädda ben och mitt i livet flyger kort, tankar och drömmar huller om buller runt kring min skäddklädda haka. Min vilja att leva är som en urkraft som känns så mycket starkare än mig själv som bara tar nya tag och ruskar om min kropp och stadigt drar mig vidare på nya äventyr och möten. Skymningen fylls av vita katter och en tanke om att göra allt än lite bättre.

Uppfylld av nya tankar är jag åter i Sverige efter ett par dagars omvälvande upplevelser. Vi arbetar på lånad tid, men banken ser med snälla ögon mellan fingrarna på de friheter jag tar mig själv i tron om den goda saken. Jag har alltid kommit bra överens med bankpersonal.

Mitt i livet och i England finner jag mig själv nästan tårögt inse hur mitt intresse för ekonomi obegränsat växer. Det känns som att jag tar till mig och lär mig, men det får bli upp till andra att bedömma. Själv är jag bara glad över att få ta del av allt.

Military Road

Vem har röda gardiner?

Femtio

Det är stor skillnad mellan lite och inte alls. Idag är den stora skillnaden mellan femtio minuter och inte alls. Det känns märkligt att jag, före flygresor, bussresor, hotell och packning ändå känner att dessa femtio minuter är klart viktigare än någonting annat. Mina femtio minuter anländer snart. Sedan lämnar jag dem via motorväg och skymning påväg mot flygplatsen. Någon frågade mig om det kändes bra, om jag var förberedd och om allt var klart. Jag kunde knappt svara, fick tänka till länge innan jag kunde säga att jodå, det tror jag nog. Men jag är inte riktigt där i tanken än. Ungefär femtio minuter därifrån i tanken.

I mitt bagage, bland skjortor och skoputs ligger mitt reseblock. Det är hon som får ta hand om mina tankar ett tag framöver. Men det brukar gå bra, vi är bra vänner.

Väl mött i framtiden
A