Jag hatar att jag skriver i notisform, men just nu finns det inte mycket mer tid till annat.
I natt (verkligen i natt) vaknade jag upp av att jag för första gången denna höst frusit av min öppna dörr och fönster. Jag var ensam, och kanske var det därför kylan blev mer påtaglig. Jag vred mig om och stönade till innan jag hasade mig upp ur sängen för att fastna med min skäggstubb i ett hav av långa blonda hårstrån som bär ett helt annat förflutet än mig. Jag lät det hänga kvar på vägen till dörren och väl ute på min balkong tog jag tre djupa andetag i kylan och håren dansade runt mitt bröst innan jag skakade av mig dem och stängde dörren bakom hösten. Ofrivilligt tycks jag blivit sambo till en flock hår. Det påminde mig om frågan jag fick en tidigare natt kring mitt umgänge. Jag valde att svara på den del som är lätt att förklara, det sakliga och tystade ner mitt inre en aning.
Det är svårt att säga att man föredrar ensamhet utan att få det att låta som man är folkskygg eller socialt inkompetent. Det är svårt att lägga samma värdering i ordet ensam. Jag ser min ensamhet som något förlösande, aldrig något förtryckande. Jag ser ensamheten som något som gör mig produktiv, som får mig att tänka rätt. Som tystar ner mina prestationskrav för ett ögonblick och som lägger en filt runt mina axlar.
I min ensamhet kokar jag kaffe, tar fram en bulle och sätter mig framför ett block och skriver ner vad jag tänkt på. Ofta bara ett par ord som jag sedan sitter och tittar på tills jag drömmer mig borten stund. Den bästa ensamheten finns på ett tåg eller ett flyg. När jag blir förpassad till ensamhet tycks jag bli som mest kreativ. Uppfinningsrik med mina tankar.
