Häromveckan fick jag ett erbjudande i jobbet att flytta till Oslo och starta upp ett nytt kontor där. Det har varit ett pågående projekt under hela 2009 och från början, i våras var jag ganska intresserad av att testa på. Jag levde i en lägenhet jag inte trivdes i, och umgicks med för få och kanske också fel typ av människor. Jag var obekväm. Med tiden har min levnadssituation ändrats och jag har fått lite mer att fundera på som gör valet betydligt svårare.
Jag är väldigt glad över den förändring jag gått igenom under året, och jag skulle inte vilja ha den ogjord, det känns som en flytt just nu skulle peka i den riktningen eftersom man de facto raderar ut en stor del av sitt sociala liv, samtidigt som jag inser att dessa åren för mig är väldigt viktiga om jag funderar lite längre framåt än bara ett halvår eller ett år. Skulle jag flytta idag skulle det vara med målet att inte komma tillbaka. Att flytta ett år, med målet att återvända känns ovärt. Jag tror att Oslo är en fin stad, det vet jag, men jag vet också att det jag egentligen vill - mer än att prova på något nytt bara för ett tag - är att bygga upp något varaktigt. Den förändring som en flytt ger för mig skulle således mest vara positiv i ett kortsiktigt perspektiv, knappast långsiktigt. Och jag vet att den förändring som genomförts under året har kommit från mig själv, utan hjälp. Jag tror det är att göra mig själv en otjänst genom att sudda ut denna. Jag har alltid varit mer intresserad av den förändring jag själv kan åstakomma utan hjälp, den som kommer från mig själv. Jag tror mer på en sådan förändring än att vakna upp i ett annat land och försöka lösa situationen, även om jag redan tidigare erfarit att även detta har sin charm.
Förra hösten hade jag generellt knappt något att göra under en helg, när jag tittar i min kalender idag så är jag uppbokad åtminstone tre helger frammåt, och i princip varenda vardag är fylld med aktiviteter som inte härrör träning, så som det varit tidigare. Det känns bra, och jag har de jag umgås med att tacka för att det blivit så. Förhoppningsvis kan det dessutom bli ännu bättre. Sedan finns det de jag tycker om här. Men det känns för mig väldigt skönt att bortse från personliga relationer när jag gör mitt val; att veta att det inte är på grund av en eller ett fåtal personer jag väljer att stanna, utan mer för min egen skull i flera avseender.
Det är fortfarande inget lätt val, det finns naturligtvis mycket som intresserar och lockar också. Men det är just det, jag tror verkligen att det känns som att gräset är grönare och att jag skulle vakna upp en morgon i Oslo och känna att jag saknar och missar mycket. I alla fall är jag övertygad om att det skulle vara så om jag hade agendan att flytta tillbaka.
