Hej vännen

Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.
5 November 2007
Till dig Susanna.

Jag är ... kanske tio-elva år gammal. Tidigt nittiotal. S mamma jobbar med BRIS, barnens rätt i samhället, och vi har gjort en massa för dem i skolan, med min klass. Sjungit, överallt. Jag minns hur vi stod bakom scenen på scandinavium för att gå upp på scenen och se mer människor än någonsin tidigare, och sedan få sjunga för dem. Hua mig. Men det var tidigare. Nu står jag inne på Svenska Mässan, där bokmässan är! Det är bokmässa, och jag är med S. Vi är voluntärer för bris, får gratis mat, gå runt på mässan och letar väl mer eller mindre efter kändisar att säga hej till, eller få en autograf av. Autografer var stort då, för mig. Det är som alkemi, Susanna. Autografer är barns alkemi. Att förvandla ett värdelöst papper till en guldklimp. Kanske inte för alla, men för mig. Då. Efter att ha avverkat ett flertal b-kändisar så stod alltså dagens svåraste namn kvar på listan. Och det är inget jag är stolt över, men jag vet precis att det var så. Det svåraste var alltså det som var kvar. Billy Butt. Haha. Jag hade naturligtvis ingen aning om vem han var, vad han hade gjort. men, det spelade inte mig så stor roll, för nu var det autografen det gällde. Vi smög upp igenom gothia hotell, mot konferenssalarna och lyckades smussla oss igenom bland hotellpersonalen tills vi slutligen var utanför rätt sal, men blev stoppad av en vakt. Då gick det inte längre, utan vi fick säga vad vi gjorde där, varför vi var där. En autograf, sa han och jag minns precis hur han såg ut. Hans besvärade ansikte. Det är verkligen ingen människa att ha en autograf ifrån, sa han och körde ut oss. Och vi gick därifrån, helt oförstående naturligtvis. Men ändå ganska nöjda med hur nära vi hade varit.