Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.
Solen strålar mot det lät krusade havsvattnet. Små lätta vindpustar gör att den upplysta mörka vattenytan glöder av rödgul sommarvärme. Ett ensamt grönt blad singlar sakteliga ner mot vattenytan samtidigt som jag reser mig från den blodvita bergshäll jag legat på för att sträcka på benen. Berget håller mig varm medan jag väntar på solnedgången. Solnedgången över havet. Det är något speciellt med havslukten i skymningen. Den varma bergslukten och den torkade tången blandat med det vilda havssaltet luktar aldeles speciellt. Så som det bara kan lukta vid en vit klippa upplyst av en blodröd sol på västkusten en skymning i juli.
Jag följer bladet med blicken och försöker gissa var det skall landa. I sista sekunden innan det obarmhartigt får sin första havsupplevelse tumlar det runt ett varv. Som om det gjorde ett ärovarv och tackade för sig, innan det så slutligen far ut till sjös. Och så gör det en perfekt landning på vattenytan precis där jag inte trodde att det skulle kunna hamna, men som ändå känns så självklart i efterhand, och driver sedan iväg längst krusningarna på havsytan mot nya äventyr.
Solnedgången närmar sig och solen är låg. Den bränner mig i pannan och hänger sig tveksamt kvar ovanför vattenytan. Klamrar sig kvar i dagen och nuet som om den tar det där sista djupa andetaget innan den dyker ner i havet och innan det okända tar vid. Innan den släcker havets glöd och lämnar det obevakat tills morgondagen. Lite längre ut från klippan jag ligger på ser jag små blanka reflektioner under havsytan från fiskar som simmar in mot grundare vatten. I bakgrunden spelar en gammal kassettbandspelare Taube och luften är lätt färgad grå av cigarrettrök från en glödande fimp. Det luktar bränt papper blandat med havssalt. Taube sjunger och mitt sällskap lyssnar intensivt. Om sjöfararvisor och kärleken till havet. Och om kärleken till allt. Jag hade slagit vad om att Taube är det mest fantastiska som finns men blev misstrodd. Här ute vid havet i skymningen får jag plötsligt medhåll, Taube är fantastisk. Ett lätt leende sprider sig som en krusning på vattenytan på mitt sällskaps mun. Vi är tysta medan musiken klingar ut till havets tysta kluckande akompangemang. Det har alltid förbryllat mig hur havet alltid tycks spela i takt. Du drar dina ben närmare kroppen och ryser, som om kylan överaskande hoppade fram den sekund då solen slutligen dykt ner under vattenytan. Nej, en liten stund till. Det har bara börjat. Vi ser hur horrisontens rosaröda ljus klättrar närmare, hur färgerna jagar efter den försvinnande solen. Solens groupies drar vidare, säger jag och vinner ett leende. Nu är det mörkt. På riktigt.
(Och här hjälper jag till lite med en länk)
onsdag 28 oktober 2009
måndag 26 oktober 2009
Den första daggdroppen
Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.
2005.
Socialt fungerar jag bra just nu. Jag skrattar, pratar och tänker högt. Den är detaljerna som gör hela skillnaden. Jag ler mycket, och tar det mesta med en klackspark. Det är inte likt mig, jag fungerar inte så, men just nu känns det bara som att allt fungerar. Helt plötsligt. Det är som att vakna upp den där söndagen, tidigt på morgonen och gå ut på gräsmattan. Känna kylan från daggen mellan tårna, känna disen i luften, och se en helt fantastisk himmel vakna till liv ivrigt påhejade av småfåglarna och hänsynsfullt övervakat av den yrvakna solen bortom ektopparna som vaktas av fåren. Solens strålar slår emot daggen och bildar små prismor som får gräsmattan att bada av alla tänkbara färger i morgondiset. Doften av fukt, doften av tidig höst, blir nästan för mycket för vad mina sinnen klarar av att insupa. En svag bris drar förbi och jag blir påmind om grannens grill. Den subtilt mulliga söta kollukten sveper över mig och jag känner hur det får mina trötthet att fly min kropp genom mina ögon. Hur jag med ens blir än mer klarvaken. Hur jag tar ett extra djupt andetag av frihet och närvaro. Någonstans i bakgrunden hörs en bil, någon promenerar längs vägen, men de allra flesta, inklusive du, ligger fortfarande och sover. Drömmer sig bort ifrån en hektisk vecka, ett hektiskt liv. Jag slits mellan världar, slits mellan att gå tillbaka in till dig och att stå kvar och utforska morgonen och min drömvärld. Och jag behöver inte välja bort någonting. Jag kan få precis allt jag vill ha men jag önskar mig ingenting utöver det som redan är.
Men den finns ändå där, någonstans bortglömt långt bak i huvudet. Dynamiken i bilden. Det mörka, det som inte riktigt passar in. Det jag inte vill bli för bekant med, och slår bort utan att att riktigt tänka mig för. Det finns en ångest, en trötthet och en vemodan. De tre går hand i hand och begränsar mina valmöjligheter. Tar ner mig på jorden, lägger på locket över grillen och torkar daggen från gräsmattan. Kör förbi som en tung lastbil och lämnar en tjock diesellukt efter sig. Du är nu som den nattsvarta sjön under den klarblanka isen. Ibland är det läskigt att ta steget ut och lita på att isen räddar mig, och ibland går jag igenom och slåss för mitt liv för att undkomma dig. Jo, jag vet att du finns. Det vore väl för enkelt annars. Men att du finns betyder inte att jag inte kan njuta av allt som är bra, att jag inte kan fortsätta att lita på isen. Och det kanske är så att jag uppskattar mitt liv desto mer på grund av din närvaro.
2005.
Socialt fungerar jag bra just nu. Jag skrattar, pratar och tänker högt. Den är detaljerna som gör hela skillnaden. Jag ler mycket, och tar det mesta med en klackspark. Det är inte likt mig, jag fungerar inte så, men just nu känns det bara som att allt fungerar. Helt plötsligt. Det är som att vakna upp den där söndagen, tidigt på morgonen och gå ut på gräsmattan. Känna kylan från daggen mellan tårna, känna disen i luften, och se en helt fantastisk himmel vakna till liv ivrigt påhejade av småfåglarna och hänsynsfullt övervakat av den yrvakna solen bortom ektopparna som vaktas av fåren. Solens strålar slår emot daggen och bildar små prismor som får gräsmattan att bada av alla tänkbara färger i morgondiset. Doften av fukt, doften av tidig höst, blir nästan för mycket för vad mina sinnen klarar av att insupa. En svag bris drar förbi och jag blir påmind om grannens grill. Den subtilt mulliga söta kollukten sveper över mig och jag känner hur det får mina trötthet att fly min kropp genom mina ögon. Hur jag med ens blir än mer klarvaken. Hur jag tar ett extra djupt andetag av frihet och närvaro. Någonstans i bakgrunden hörs en bil, någon promenerar längs vägen, men de allra flesta, inklusive du, ligger fortfarande och sover. Drömmer sig bort ifrån en hektisk vecka, ett hektiskt liv. Jag slits mellan världar, slits mellan att gå tillbaka in till dig och att stå kvar och utforska morgonen och min drömvärld. Och jag behöver inte välja bort någonting. Jag kan få precis allt jag vill ha men jag önskar mig ingenting utöver det som redan är.
Men den finns ändå där, någonstans bortglömt långt bak i huvudet. Dynamiken i bilden. Det mörka, det som inte riktigt passar in. Det jag inte vill bli för bekant med, och slår bort utan att att riktigt tänka mig för. Det finns en ångest, en trötthet och en vemodan. De tre går hand i hand och begränsar mina valmöjligheter. Tar ner mig på jorden, lägger på locket över grillen och torkar daggen från gräsmattan. Kör förbi som en tung lastbil och lämnar en tjock diesellukt efter sig. Du är nu som den nattsvarta sjön under den klarblanka isen. Ibland är det läskigt att ta steget ut och lita på att isen räddar mig, och ibland går jag igenom och slåss för mitt liv för att undkomma dig. Jo, jag vet att du finns. Det vore väl för enkelt annars. Men att du finns betyder inte att jag inte kan njuta av allt som är bra, att jag inte kan fortsätta att lita på isen. Och det kanske är så att jag uppskattar mitt liv desto mer på grund av din närvaro.
Tiden före förrgår
Daterat 2005.
Det hela handlade egentligen om kyrkor och tro. M frågade av någon anledning vad mitt bästa kyrkominne var. Det beror på vad som är bäst, sa jag. Att ta farväl av sin farfar eller morfar är kanske inte världens roligaste, men det var båda väldigt fina begravningar. Jag berättade om när jag fick höra Peter Lemarcs Handens fem fingrar på dopet jag var på alldeles efter min isärflytt med J i våras, och hur otroligt glad jag blev för det. Och hur jobbigt resten av dopet var då alla förväntade sig att jag skulle vara minst lika ledsna som de uppenbarligen var över vår isärflytt.
M ställer bra frågor. Hon vet hur hon får igång mig. Hon fortsatte kvällen med att avlassa ytterligare frågor som jag bara inte kunde sluta prata om. Jag tror att hon gör narr av mig, men det skiter jag i. Fast det urartade lite då jag utnyttjade mitt retfulla arv från min mor och började kommentera hennes dialekt tills dess att hon kastade en mugg i huvudet på mig.
Det hela handlade egentligen om kyrkor och tro. M frågade av någon anledning vad mitt bästa kyrkominne var. Det beror på vad som är bäst, sa jag. Att ta farväl av sin farfar eller morfar är kanske inte världens roligaste, men det var båda väldigt fina begravningar. Jag berättade om när jag fick höra Peter Lemarcs Handens fem fingrar på dopet jag var på alldeles efter min isärflytt med J i våras, och hur otroligt glad jag blev för det. Och hur jobbigt resten av dopet var då alla förväntade sig att jag skulle vara minst lika ledsna som de uppenbarligen var över vår isärflytt.
M ställer bra frågor. Hon vet hur hon får igång mig. Hon fortsatte kvällen med att avlassa ytterligare frågor som jag bara inte kunde sluta prata om. Jag tror att hon gör narr av mig, men det skiter jag i. Fast det urartade lite då jag utnyttjade mitt retfulla arv från min mor och började kommentera hennes dialekt tills dess att hon kastade en mugg i huvudet på mig.
lördag 17 oktober 2009
Insikt
Jag har under den senaste tiden gång på gång upptäckt att många
tankeställningar eller ståndpunkter jag tidigare tolkat eller sett
som naiva ofta varit djupare och mer genomtänkta än jag förväntat
mig. Det får mig att inse att jag är lite mindre än jag sett mig
som, och det är nog välbehövligt.
tankeställningar eller ståndpunkter jag tidigare tolkat eller sett
som naiva ofta varit djupare och mer genomtänkta än jag förväntat
mig. Det får mig att inse att jag är lite mindre än jag sett mig
som, och det är nog välbehövligt.
torsdag 15 oktober 2009
Samtal i ljusets hastighet
Hej Lxxx,
Jag heter Axxx, och du har både döpt och konfirmerat mig (men för bra många år sedan, jag är född -xx). Jag vet inte om du har möjlighet att svara på brev såhär, jag hoppas att du har men har full förståelse om så inte är fallet.
Jag har ett par funderingar kring tro. Jag har hela min uppväxt alltid varit intresserad av religion som en "social företeelse, men avfärdat behovet som mer än ett behov för att ha ett socialt kontaktnät, men har på sista tiden fått omvärdera och tänka om kring vad jag själv tror. Jag har aldrig avfärdat gudsbegreppet helt, men aldrig kunnat ta det till mig. Nu står jag i en punkt där jag inte alls är så säker längre. Jag säger inte att jag vänt om eller kan ta till mig gud och trosbekännelsen (eller någonsin kommer), men jag är intresserad av att gå djupare in på frågorna kring tro, och skapa mig en bättre bild av vad det verkligen innebär. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag kan gå tillväga!
Därför skriver jag till dig. Jag har flyttat från xxx till xxx för många år sedan, och jag känner ingen i varesig min omgivning eller släkt som är aktivt troende varför det är svårt att diskutera detta med någon. Jag kom att tänka på dig i detta sammanhang efter att du vigt en barndomsvän till mig (xxx). Som oinsatt hamnar jag lätt på ett par få grundfrågor kring tro, och det blir oerhört svårt att greppa eller utveckla. Min fråga är således om du har några tankar om hur jag kan börja för att ifrågasätta och utveckla min tro/trolöshet.
Mvh
xxx
Jag heter Axxx, och du har både döpt och konfirmerat mig (men för bra många år sedan, jag är född -xx). Jag vet inte om du har möjlighet att svara på brev såhär, jag hoppas att du har men har full förståelse om så inte är fallet.
Jag har ett par funderingar kring tro. Jag har hela min uppväxt alltid varit intresserad av religion som en "social företeelse, men avfärdat behovet som mer än ett behov för att ha ett socialt kontaktnät, men har på sista tiden fått omvärdera och tänka om kring vad jag själv tror. Jag har aldrig avfärdat gudsbegreppet helt, men aldrig kunnat ta det till mig. Nu står jag i en punkt där jag inte alls är så säker längre. Jag säger inte att jag vänt om eller kan ta till mig gud och trosbekännelsen (eller någonsin kommer), men jag är intresserad av att gå djupare in på frågorna kring tro, och skapa mig en bättre bild av vad det verkligen innebär. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag kan gå tillväga!
Därför skriver jag till dig. Jag har flyttat från xxx till xxx för många år sedan, och jag känner ingen i varesig min omgivning eller släkt som är aktivt troende varför det är svårt att diskutera detta med någon. Jag kom att tänka på dig i detta sammanhang efter att du vigt en barndomsvän till mig (xxx). Som oinsatt hamnar jag lätt på ett par få grundfrågor kring tro, och det blir oerhört svårt att greppa eller utveckla. Min fråga är således om du har några tankar om hur jag kan börja för att ifrågasätta och utveckla min tro/trolöshet.
Mvh
xxx
Make or break
Lättad lyfter jag min blick över matbordet och ser förtvivlade eldslågor kämpa mot tiden i små färgade glasskålar. Sorgen lämnade mig igenom telefonluren och jag nickar lätt för mig själv och tänker att detta är ännu en prövning, och stärks i min tanke samtidigt som vikten över bröstet lämnar mig. I ett ögonblick igår planerade jag om min framtid. Jag låg klarvaken och Quo Vadis ekade i mitt huvud medan jag ansträngt försökte se var jag var någonstans. Och vad jag förtjänade. Vilka val jag fattat som var fel och vilka som var rätt.
Jag bestämde mig för att prova något nytt. Och det känns spännande, och jag är väldigt rädd. Jag är rädd över vad jag kan komma att upptäcka, och jag är väldigt medveten om att mitt liv helt plötsligt kanske blev mer komplicerat än jag egentligen önskar. Men det känns rätt, tror jag.
Jag bestämde mig för att prova något nytt. Och det känns spännande, och jag är väldigt rädd. Jag är rädd över vad jag kan komma att upptäcka, och jag är väldigt medveten om att mitt liv helt plötsligt kanske blev mer komplicerat än jag egentligen önskar. Men det känns rätt, tror jag.
onsdag 14 oktober 2009
Ibland
Ibland vill jag också att det skall vara molnfritt, enkelt och lätt.
Ibland orkar jag inte med alla utmaningar.
Ibland vill jag sluta styra, och känna mig trygg att driva lite.
Det gör jag inte.
Jag önskar mig ett bättre segel.
Ibland orkar jag inte med alla utmaningar.
Ibland vill jag sluta styra, och känna mig trygg att driva lite.
Det gör jag inte.
Jag önskar mig ett bättre segel.
måndag 12 oktober 2009
conformis
Jag satt igår på ett tåg genom ett nattsvart Sverige och funderade lite kring förståelse mellan personer, intressen och hur människor är i förhållanden. Jag hörde för ett tag sedan ord formas kring en oro över att inte bli förstådd eller stå utanför en del av en annan människas liv, kring dess tro, något som jag själv känt av på samma sätt - och likväl sett som ett problem. Ett tvåsidigt problem vill jag mena, men det hör inte till denna text. Problemen ser jag inte som ohanterliga, men likväl problem som bör tas på allvar. För min egen del handlade problemet i mångt och mycket - från början - om att jag inte har verktygen för att greppa omfattningen (och rimligtvis är detta fortfarande aktuellt).
På den sista tiden har jag vänt på problemet och ställt mig frågor kring hur lika två människor någonsin kan vara. Att trots att man delar på fler saker, mer historia eller mer ideologi, så kommer skillnader alltid finnas och rimligtvis borde lika stora motsättningar finnas ändå. Fast kring andra frågor. Detta trots att man, utifrån, ser mer lika ut. Det är som att tro att om två människor skall köpa ett hus, och efter mycket om och men enas om vilket hus de skall köpa - att de då skulle vara helt överens om allt annat kring huset. Kanske är det så att åsikterna kring innehållet av huset är mer särgående än andras eller deras egna problem att välja en fasad? Självklart finns förutsättningar för mer om två människor ser på samma sätt kring fler saker, men det är definitivt ingen garanti kring någon form av konformitet i övrigt. Perspektivet tycks vara krökt kring vår tanke, eller själ om vi så vill.
Jag kommer att tänka på fotonen som färdas genom rymden i en bestämd hastighet. Min foton tittar åt höger mot sin kompis, som även denna färdas i samma riktning, men trots detta är fri att färdas lika snabbt iväg från min foton. Att likheter inte garanterar att vi agerar på samma sätt, eller ens har samma möjligheter kring ett agerande. Att likheter inte gör oss enklare att läsa. Om vi tror att lik- och olikheter är många men begränsade och om jag gissar att de summerar till en mängd som i stort är likvärdig mellan oss alla, då betyder varje likhet att en viss mängd olikheter finns. Varje likhet garanterar olikheter. Ljuset kräver mörker, mörker kräver ljus. Ljuset skapar mörker.
Jag funderar kring vad som är viktigt kring ett husköp. Vad som är viktigt mellan två personer. Om ödmjukheten säger mig att två personer är otroligt olika, generellt, och att min erfarenhet säger mig att olikheter är något som berikar på ett bredare (om än ibland svårare) sätt än likformighet verkar göra så tror jag nästan allt handlar om förståelse. Och jag är övertygad om att samma sorts förståelse måste finnas kring två människor som inte delar tro, som med två människor som delar den. Förståelse och ödmjukhet.
Det är vad jag tror.
På den sista tiden har jag vänt på problemet och ställt mig frågor kring hur lika två människor någonsin kan vara. Att trots att man delar på fler saker, mer historia eller mer ideologi, så kommer skillnader alltid finnas och rimligtvis borde lika stora motsättningar finnas ändå. Fast kring andra frågor. Detta trots att man, utifrån, ser mer lika ut. Det är som att tro att om två människor skall köpa ett hus, och efter mycket om och men enas om vilket hus de skall köpa - att de då skulle vara helt överens om allt annat kring huset. Kanske är det så att åsikterna kring innehållet av huset är mer särgående än andras eller deras egna problem att välja en fasad? Självklart finns förutsättningar för mer om två människor ser på samma sätt kring fler saker, men det är definitivt ingen garanti kring någon form av konformitet i övrigt. Perspektivet tycks vara krökt kring vår tanke, eller själ om vi så vill.
Jag kommer att tänka på fotonen som färdas genom rymden i en bestämd hastighet. Min foton tittar åt höger mot sin kompis, som även denna färdas i samma riktning, men trots detta är fri att färdas lika snabbt iväg från min foton. Att likheter inte garanterar att vi agerar på samma sätt, eller ens har samma möjligheter kring ett agerande. Att likheter inte gör oss enklare att läsa. Om vi tror att lik- och olikheter är många men begränsade och om jag gissar att de summerar till en mängd som i stort är likvärdig mellan oss alla, då betyder varje likhet att en viss mängd olikheter finns. Varje likhet garanterar olikheter. Ljuset kräver mörker, mörker kräver ljus. Ljuset skapar mörker.
Jag funderar kring vad som är viktigt kring ett husköp. Vad som är viktigt mellan två personer. Om ödmjukheten säger mig att två personer är otroligt olika, generellt, och att min erfarenhet säger mig att olikheter är något som berikar på ett bredare (om än ibland svårare) sätt än likformighet verkar göra så tror jag nästan allt handlar om förståelse. Och jag är övertygad om att samma sorts förståelse måste finnas kring två människor som inte delar tro, som med två människor som delar den. Förståelse och ödmjukhet.
Det är vad jag tror.
onsdag 7 oktober 2009
Kepler
Med väldigt lite tid hemma hinner jag inte tänka tillräckligt för att skriva. Men på Staré Město kommer allt komma tillbaka. Främst mina idoliserande tankar om Kepler, Brahe och vad som kom att bli klassisk fysik. Sist jag var i Prag hade jag läst allt av Kafka, kände till tiotals Kafka-värdheter att se i stan och var det sägs att han bodde. Och framförallt alla kommunistlämningar av vikt. Denna gången är jag mer kär, och tvingar två särintressen slåss om tiden; staden och kärleken. Jag är lite orolig över hur det kommer gå. Men väldigt väldigt glad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)