Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.
Solen strålar mot det lät krusade havsvattnet. Små lätta vindpustar gör att den upplysta mörka vattenytan glöder av rödgul sommarvärme. Ett ensamt grönt blad singlar sakteliga ner mot vattenytan samtidigt som jag reser mig från den blodvita bergshäll jag legat på för att sträcka på benen. Berget håller mig varm medan jag väntar på solnedgången. Solnedgången över havet. Det är något speciellt med havslukten i skymningen. Den varma bergslukten och den torkade tången blandat med det vilda havssaltet luktar aldeles speciellt. Så som det bara kan lukta vid en vit klippa upplyst av en blodröd sol på västkusten en skymning i juli.
Jag följer bladet med blicken och försöker gissa var det skall landa. I sista sekunden innan det obarmhartigt får sin första havsupplevelse tumlar det runt ett varv. Som om det gjorde ett ärovarv och tackade för sig, innan det så slutligen far ut till sjös. Och så gör det en perfekt landning på vattenytan precis där jag inte trodde att det skulle kunna hamna, men som ändå känns så självklart i efterhand, och driver sedan iväg längst krusningarna på havsytan mot nya äventyr.
Solnedgången närmar sig och solen är låg. Den bränner mig i pannan och hänger sig tveksamt kvar ovanför vattenytan. Klamrar sig kvar i dagen och nuet som om den tar det där sista djupa andetaget innan den dyker ner i havet och innan det okända tar vid. Innan den släcker havets glöd och lämnar det obevakat tills morgondagen. Lite längre ut från klippan jag ligger på ser jag små blanka reflektioner under havsytan från fiskar som simmar in mot grundare vatten. I bakgrunden spelar en gammal kassettbandspelare Taube och luften är lätt färgad grå av cigarrettrök från en glödande fimp. Det luktar bränt papper blandat med havssalt. Taube sjunger och mitt sällskap lyssnar intensivt. Om sjöfararvisor och kärleken till havet. Och om kärleken till allt. Jag hade slagit vad om att Taube är det mest fantastiska som finns men blev misstrodd. Här ute vid havet i skymningen får jag plötsligt medhåll, Taube är fantastisk. Ett lätt leende sprider sig som en krusning på vattenytan på mitt sällskaps mun. Vi är tysta medan musiken klingar ut till havets tysta kluckande akompangemang. Det har alltid förbryllat mig hur havet alltid tycks spela i takt. Du drar dina ben närmare kroppen och ryser, som om kylan överaskande hoppade fram den sekund då solen slutligen dykt ner under vattenytan. Nej, en liten stund till. Det har bara börjat. Vi ser hur horrisontens rosaröda ljus klättrar närmare, hur färgerna jagar efter den försvinnande solen. Solens groupies drar vidare, säger jag och vinner ett leende. Nu är det mörkt. På riktigt.
(Och här hjälper jag till lite med en länk)
