2007: Hon var ifrån Stockholm

Funna anteckningar är bra anteckningar

Du fnissar lite lätt där du sitter. Jag ser mest vemodig ut. Snett. Du har huvudet på sned igen, säger du. Du vill att jag skall se att du är bekymrad.

Var trogen

Ensamma på fält av frusna sånger står vi långt ifrån varandra. Här, där ljuset bryter kylan med avlägsen värme och där vintern parkerat framför utfarterna ser vi på varandra genom moln av utandad ånga. Grumlar vår syn tillfälligt. Dina ögon glöder genom kylan och dina fötter sparkar avmätt i snön. Vi läser upplysta texter i snön medan solen återigen drar sig undan, och jag kisar upp mot kyrktornet och lyssnar på frusna sånger som långsamt tinar upp. Idag står vi i mörkret.

Den svaga magneten

Långsamt dras jag in i en tro. Fascinerande. Jag spjärnar emot och ger efter, omvartannat men den svaga magneten tycks fortsätta dra i mig.

Långsamt långsamt.

Tiden står stilla där jag står

Jag köpte mig ett skrivarverktyg för några veckor sedan, ett helt fantastiskt litet datorprogram som skall hjälpa mig med mina textfragment, att väva samman allt till något som blir begripligt.

Jag öppnar upp programmet då och då och skriver några rader. Det doftar lite lätt kanel om min text och det känns lovande. En diktsamling, av en människa som är helt oförstående till konceptet 'dikt'. Jag tror på det. Vi bygger oss ett eget språk. Med trubbiga hackor, slitna spadar kräver jag mer tid för förfining.

Ett beslut jag alltid kommer fundera över

25e Augusti 2006
Härmed bekräftas mottagandet av Er ansökan avseende Gruppchef till Combat Camera.

Jag tror

I felt like lying down by the side of the trail and remembering it all. The woods do that to you, they always look familiar, long lost, like the face of a long-dead relative, like an old dream, like a piece of forgotten song drifting across the water, most of all like golden eternities of past childhood or past manhood and all the living and the dying and the heartbreak that went on a million years ago and the clouds as they pass overhead seem to testify (by their own lonesome familiarity) to this feeling.

--Ur Dharma Bums av Kerouac

Hej vännen

Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.
5 November 2007
Till dig Susanna.

Jag är ... kanske tio-elva år gammal. Tidigt nittiotal. S mamma jobbar med BRIS, barnens rätt i samhället, och vi har gjort en massa för dem i skolan, med min klass. Sjungit, överallt. Jag minns hur vi stod bakom scenen på scandinavium för att gå upp på scenen och se mer människor än någonsin tidigare, och sedan få sjunga för dem. Hua mig. Men det var tidigare. Nu står jag inne på Svenska Mässan, där bokmässan är! Det är bokmässa, och jag är med S. Vi är voluntärer för bris, får gratis mat, gå runt på mässan och letar väl mer eller mindre efter kändisar att säga hej till, eller få en autograf av. Autografer var stort då, för mig. Det är som alkemi, Susanna. Autografer är barns alkemi. Att förvandla ett värdelöst papper till en guldklimp. Kanske inte för alla, men för mig. Då. Efter att ha avverkat ett flertal b-kändisar så stod alltså dagens svåraste namn kvar på listan. Och det är inget jag är stolt över, men jag vet precis att det var så. Det svåraste var alltså det som var kvar. Billy Butt. Haha. Jag hade naturligtvis ingen aning om vem han var, vad han hade gjort. men, det spelade inte mig så stor roll, för nu var det autografen det gällde. Vi smög upp igenom gothia hotell, mot konferenssalarna och lyckades smussla oss igenom bland hotellpersonalen tills vi slutligen var utanför rätt sal, men blev stoppad av en vakt. Då gick det inte längre, utan vi fick säga vad vi gjorde där, varför vi var där. En autograf, sa han och jag minns precis hur han såg ut. Hans besvärade ansikte. Det är verkligen ingen människa att ha en autograf ifrån, sa han och körde ut oss. Och vi gick därifrån, helt oförstående naturligtvis. Men ändå ganska nöjda med hur nära vi hade varit.

Blodvita bergshällar, version 2004

Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.


Solen strålar mot det lät krusade havsvattnet. Små lätta vindpustar gör att den upplysta mörka vattenytan glöder av rödgul sommarvärme. Ett ensamt grönt blad singlar sakteliga ner mot vattenytan samtidigt som jag reser mig från den blodvita bergshäll jag legat på för att sträcka på benen. Berget håller mig varm medan jag väntar på solnedgången. Solnedgången över havet. Det är något speciellt med havslukten i skymningen. Den varma bergslukten och den torkade tången blandat med det vilda havssaltet luktar aldeles speciellt. Så som det bara kan lukta vid en vit klippa upplyst av en blodröd sol på västkusten en skymning i juli.

Jag följer bladet med blicken och försöker gissa var det skall landa. I sista sekunden innan det obarmhartigt får sin första havsupplevelse tumlar det runt ett varv. Som om det gjorde ett ärovarv och tackade för sig, innan det så slutligen far ut till sjös. Och så gör det en perfekt landning på vattenytan precis där jag inte trodde att det skulle kunna hamna, men som ändå känns så självklart i efterhand, och driver sedan iväg längst krusningarna på havsytan mot nya äventyr.

Solnedgången närmar sig och solen är låg. Den bränner mig i pannan och hänger sig tveksamt kvar ovanför vattenytan. Klamrar sig kvar i dagen och nuet som om den tar det där sista djupa andetaget innan den dyker ner i havet och innan det okända tar vid. Innan den släcker havets glöd och lämnar det obevakat tills morgondagen. Lite längre ut från klippan jag ligger på ser jag små blanka reflektioner under havsytan från fiskar som simmar in mot grundare vatten. I bakgrunden spelar en gammal kassettbandspelare Taube och luften är lätt färgad grå av cigarrettrök från en glödande fimp. Det luktar bränt papper blandat med havssalt. Taube sjunger och mitt sällskap lyssnar intensivt. Om sjöfararvisor och kärleken till havet. Och om kärleken till allt. Jag hade slagit vad om att Taube är det mest fantastiska som finns men blev misstrodd. Här ute vid havet i skymningen får jag plötsligt medhåll, Taube är fantastisk. Ett lätt leende sprider sig som en krusning på vattenytan på mitt sällskaps mun. Vi är tysta medan musiken klingar ut till havets tysta kluckande akompangemang. Det har alltid förbryllat mig hur havet alltid tycks spela i takt. Du drar dina ben närmare kroppen och ryser, som om kylan överaskande hoppade fram den sekund då solen slutligen dykt ner under vattenytan. Nej, en liten stund till. Det har bara börjat. Vi ser hur horrisontens rosaröda ljus klättrar närmare, hur färgerna jagar efter den försvinnande solen. Solens groupies drar vidare, säger jag och vinner ett leende. Nu är det mörkt. På riktigt.

(Och här hjälper jag till lite med en länk)

Den första daggdroppen

Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.

2005.

Socialt fungerar jag bra just nu. Jag skrattar, pratar och tänker högt. Den är detaljerna som gör hela skillnaden. Jag ler mycket, och tar det mesta med en klackspark. Det är inte likt mig, jag fungerar inte så, men just nu känns det bara som att allt fungerar. Helt plötsligt. Det är som att vakna upp den där söndagen, tidigt på morgonen och gå ut på gräsmattan. Känna kylan från daggen mellan tårna, känna disen i luften, och se en helt fantastisk himmel vakna till liv ivrigt påhejade av småfåglarna och hänsynsfullt övervakat av den yrvakna solen bortom ektopparna som vaktas av fåren. Solens strålar slår emot daggen och bildar små prismor som får gräsmattan att bada av alla tänkbara färger i morgondiset. Doften av fukt, doften av tidig höst, blir nästan för mycket för vad mina sinnen klarar av att insupa. En svag bris drar förbi och jag blir påmind om grannens grill. Den subtilt mulliga söta kollukten sveper över mig och jag känner hur det får mina trötthet att fly min kropp genom mina ögon. Hur jag med ens blir än mer klarvaken. Hur jag tar ett extra djupt andetag av frihet och närvaro. Någonstans i bakgrunden hörs en bil, någon promenerar längs vägen, men de allra flesta, inklusive du, ligger fortfarande och sover. Drömmer sig bort ifrån en hektisk vecka, ett hektiskt liv. Jag slits mellan världar, slits mellan att gå tillbaka in till dig och att stå kvar och utforska morgonen och min drömvärld. Och jag behöver inte välja bort någonting. Jag kan få precis allt jag vill ha men jag önskar mig ingenting utöver det som redan är.

Men den finns ändå där, någonstans bortglömt långt bak i huvudet. Dynamiken i bilden. Det mörka, det som inte riktigt passar in. Det jag inte vill bli för bekant med, och slår bort utan att att riktigt tänka mig för. Det finns en ångest, en trötthet och en vemodan. De tre går hand i hand och begränsar mina valmöjligheter. Tar ner mig på jorden, lägger på locket över grillen och torkar daggen från gräsmattan. Kör förbi som en tung lastbil och lämnar en tjock diesellukt efter sig. Du är nu som den nattsvarta sjön under den klarblanka isen. Ibland är det läskigt att ta steget ut och lita på att isen räddar mig, och ibland går jag igenom och slåss för mitt liv för att undkomma dig. Jo, jag vet att du finns. Det vore väl för enkelt annars. Men att du finns betyder inte att jag inte kan njuta av allt som är bra, att jag inte kan fortsätta att lita på isen. Och det kanske är så att jag uppskattar mitt liv desto mer på grund av din närvaro.

Tiden före förrgår

Daterat 2005.

Det hela handlade egentligen om kyrkor och tro. M frågade av någon anledning vad mitt bästa kyrkominne var. Det beror på vad som är bäst, sa jag. Att ta farväl av sin farfar eller morfar är kanske inte världens roligaste, men det var båda väldigt fina begravningar. Jag berättade om när jag fick höra Peter Lemarcs Handens fem fingrar på dopet jag var på alldeles efter min isärflytt med J i våras, och hur otroligt glad jag blev för det. Och hur jobbigt resten av dopet var då alla förväntade sig att jag skulle vara minst lika ledsna som de uppenbarligen var över vår isärflytt.

M ställer bra frågor. Hon vet hur hon får igång mig. Hon fortsatte kvällen med att avlassa ytterligare frågor som jag bara inte kunde sluta prata om. Jag tror att hon gör narr av mig, men det skiter jag i. Fast det urartade lite då jag utnyttjade mitt retfulla arv från min mor och började kommentera hennes dialekt tills dess att hon kastade en mugg i huvudet på mig.

Insikt

Jag har under den senaste tiden gång på gång upptäckt att många
tankeställningar eller ståndpunkter jag tidigare tolkat eller sett
som naiva ofta varit djupare och mer genomtänkta än jag förväntat
mig. Det får mig att inse att jag är lite mindre än jag sett mig
som, och det är nog välbehövligt.

Samtal i ljusets hastighet

Hej Lxxx,
Jag heter Axxx, och du har både döpt och konfirmerat mig (men för bra många år sedan, jag är född -xx). Jag vet inte om du har möjlighet att svara på brev såhär, jag hoppas att du har men har full förståelse om så inte är fallet.

Jag har ett par funderingar kring tro. Jag har hela min uppväxt alltid varit intresserad av religion som en "social företeelse, men avfärdat behovet som mer än ett behov för att ha ett socialt kontaktnät, men har på sista tiden fått omvärdera och tänka om kring vad jag själv tror. Jag har aldrig avfärdat gudsbegreppet helt, men aldrig kunnat ta det till mig. Nu står jag i en punkt där jag inte alls är så säker längre. Jag säger inte att jag vänt om eller kan ta till mig gud och trosbekännelsen (eller någonsin kommer), men jag är intresserad av att gå djupare in på frågorna kring tro, och skapa mig en bättre bild av vad det verkligen innebär. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag kan gå tillväga!

Därför skriver jag till dig. Jag har flyttat från xxx till xxx för många år sedan, och jag känner ingen i varesig min omgivning eller släkt som är aktivt troende varför det är svårt att diskutera detta med någon. Jag kom att tänka på dig i detta sammanhang efter att du vigt en barndomsvän till mig (xxx). Som oinsatt hamnar jag lätt på ett par få grundfrågor kring tro, och det blir oerhört svårt att greppa eller utveckla. Min fråga är således om du har några tankar om hur jag kan börja för att ifrågasätta och utveckla min tro/trolöshet.

Mvh
xxx

Make or break

Lättad lyfter jag min blick över matbordet och ser förtvivlade eldslågor kämpa mot tiden i små färgade glasskålar. Sorgen lämnade mig igenom telefonluren och jag nickar lätt för mig själv och tänker att detta är ännu en prövning, och stärks i min tanke samtidigt som vikten över bröstet lämnar mig. I ett ögonblick igår planerade jag om min framtid. Jag låg klarvaken och Quo Vadis ekade i mitt huvud medan jag ansträngt försökte se var jag var någonstans. Och vad jag förtjänade. Vilka val jag fattat som var fel och vilka som var rätt.

Jag bestämde mig för att prova något nytt. Och det känns spännande, och jag är väldigt rädd. Jag är rädd över vad jag kan komma att upptäcka, och jag är väldigt medveten om att mitt liv helt plötsligt kanske blev mer komplicerat än jag egentligen önskar. Men det känns rätt, tror jag.

Ibland

Ibland vill jag också att det skall vara molnfritt, enkelt och lätt.
Ibland orkar jag inte med alla utmaningar.
Ibland vill jag sluta styra, och känna mig trygg att driva lite.
Det gör jag inte.

Jag önskar mig ett bättre segel.

conformis

Jag satt igår på ett tåg genom ett nattsvart Sverige och funderade lite kring förståelse mellan personer, intressen och hur människor är i förhållanden. Jag hörde för ett tag sedan ord formas kring en oro över att inte bli förstådd eller stå utanför en del av en annan människas liv, kring dess tro, något som jag själv känt av på samma sätt - och likväl sett som ett problem. Ett tvåsidigt problem vill jag mena, men det hör inte till denna text. Problemen ser jag inte som ohanterliga, men likväl problem som bör tas på allvar. För min egen del handlade problemet i mångt och mycket - från början - om att jag inte har verktygen för att greppa omfattningen (och rimligtvis är detta fortfarande aktuellt).

På den sista tiden har jag vänt på problemet och ställt mig frågor kring hur lika två människor någonsin kan vara. Att trots att man delar på fler saker, mer historia eller mer ideologi, så kommer skillnader alltid finnas och rimligtvis borde lika stora motsättningar finnas ändå. Fast kring andra frågor. Detta trots att man, utifrån, ser mer lika ut. Det är som att tro att om två människor skall köpa ett hus, och efter mycket om och men enas om vilket hus de skall köpa - att de då skulle vara helt överens om allt annat kring huset. Kanske är det så att åsikterna kring innehållet av huset är mer särgående än andras eller deras egna problem att välja en fasad? Självklart finns förutsättningar för mer om två människor ser på samma sätt kring fler saker, men det är definitivt ingen garanti kring någon form av konformitet i övrigt. Perspektivet tycks vara krökt kring vår tanke, eller själ om vi så vill.

Jag kommer att tänka på fotonen som färdas genom rymden i en bestämd hastighet. Min foton tittar åt höger mot sin kompis, som även denna färdas i samma riktning, men trots detta är fri att färdas lika snabbt iväg från min foton. Att likheter inte garanterar att vi agerar på samma sätt, eller ens har samma möjligheter kring ett agerande. Att likheter inte gör oss enklare att läsa. Om vi tror att lik- och olikheter är många men begränsade och om jag gissar att de summerar till en mängd som i stort är likvärdig mellan oss alla, då betyder varje likhet att en viss mängd olikheter finns. Varje likhet garanterar olikheter. Ljuset kräver mörker, mörker kräver ljus. Ljuset skapar mörker.

Jag funderar kring vad som är viktigt kring ett husköp. Vad som är viktigt mellan två personer. Om ödmjukheten säger mig att två personer är otroligt olika, generellt, och att min erfarenhet säger mig att olikheter är något som berikar på ett bredare (om än ibland svårare) sätt än likformighet verkar göra så tror jag nästan allt handlar om förståelse. Och jag är övertygad om att samma sorts förståelse måste finnas kring två människor som inte delar tro, som med två människor som delar den. Förståelse och ödmjukhet.

Det är vad jag tror.

Kepler

Med väldigt lite tid hemma hinner jag inte tänka tillräckligt för att skriva. Men på Staré Město kommer allt komma tillbaka. Främst mina idoliserande tankar om Kepler, Brahe och vad som kom att bli klassisk fysik. Sist jag var i Prag hade jag läst allt av Kafka, kände till tiotals Kafka-värdheter att se i stan och var det sägs att han bodde. Och framförallt alla kommunistlämningar av vikt. Denna gången är jag mer kär, och tvingar två särintressen slåss om tiden; staden och kärleken. Jag är lite orolig över hur det kommer gå. Men väldigt väldigt glad.

Hopp

Hoppet tycks gestalta sig olika. Häromdagen hittade jag en tvål i mitt badrum som jag glömt av och tog mig tillbaka ett par år i mitt liv till en period jag inte gärna tänker för mycket på.

I en lägenhet till hälften fylld av öl och hälften med utnötta studentmöbler satt jag och tynade bort. Jag hade sedan länge slutat sova ordentligt, jag följde ingen dygnsrytm att tala om, jag hade slutat gå utanför huset, raka mig och äta mat. Jag tappade håret, mina ansiktsdrag blev utdragna, förtvinade medan muskelmassa försvann kring min mun. Jag hade ständig huvudvärk, fick migränattacker som gjorde att jag försvann än djupare ner i mitt hål. Jag klarade inte av människor och stängde av min telefon. Stirrade upp i väggen och kunde inte känna en verklig känsla förutom trötthet.

Det hade pågått i ett drygt halvår, jag åt pasta på en daglig basis och fick i mig den större delen av mina vitaminer genom öl. De få gånger jag gick utomhus gick jag och handlade, och detta skedde efter åtminstone en dag utan riktig mat. Två dagar efter att knäckebrödet tagit slut. Mina ögon hade tryckts in i skallen på mig, och runt dem fanns nu en stor mörk skugga. Axlarna hade ramlat frammåt och ryggen hade stora problem med att hålla uppe min magrande kropp. Dörrar blev tyngre och tyngre att öppna och jag blev ordentligt andfådd bara av att gå. Genom novemberkylan så skar hemköp-påsarna in i mina kalla torra händer och jag hade vid det laget utvecklat något som kunde liknas vid en rökhosta, helt utan att röka.

Mitt huvud var under denna tid fullt upptagen med att reda ut vem jag egentligen var och hur jag kunde hamnat så fel. Under perioder upplevde jag något som kan liknas vid en fantastisk ärlighet mot min person utan att jag på något sätt nedvärderade mig själv, andra dagar tryckte jag i mig tabletter för att dämpa ångest och värk från min döende kropp. Jag kände vecka för vecka hur jag föll fortare, gick mellan toppar och dalar fortare. Hur mitt liv försvann bortom horisonten och hur min kropp hade dragit sig undan, djupt ner i ett grustag likt en skadad katt för att dö. Det var uppenbart för mig under ganska lång tid, och den stora rädslan för mig var kring huruvida min kropp skulle ge upp före mitt huvud.

Efter ungefär ett år hade både min kropp och jag fått nog. Jag kände oftare blodsmak i munnen än tidigare, och migränanfallen var nu på en veckobasis istället för var fjärde. Kuddarna i min säng låg så att jag enklare skulle kunna nå golvet fort om jag fick ett nytt anfall. Tabletterna var aldrig utom räckhåll, och jag hade svårare och svårare att skriva sammanhängande utan att blanda in alteregon och illusioner. Huvudet hade låst sig och min framtid tycktes hopplöst försvunnen. Jag drack för mycket sprit, åt för mycket tabletter och svettades genom nätterna. Ett svett som hade ändrat lukt från varmt och behagligt till fränt och frånstötande. Någonstans här blev jag störd av lukten på mitt svett, vilket kan tyckas som ganska absurt i sammanhanget. Huvudet gjorde en sista kraftansträngning till att producera en sista verklig känsla och otroligt nog så nappade jag på den. Lät den inte passera som så mycket annat. Istället köpte jag en tvål.

Tvålen var grön, och jag hade lagt ner mycket energi i att välja rätt. På posten kom en vecka senare tre tvålar inplastade i fyra lager produktförpackningar, och med stor social fobi och möda tog jag mig ändå för att orka hämta ut paketet före det skickades tillbaka. I min lägenhet packade jag upp min tvål, öppnade den första och kände en fantastisk lukt av bergamott och lime slå mot mig. På nästan ett år hade jag förstört och raderat ut alla lukter ur mitt liv, och det enda som fanns kvar i lägenheten var lukten av matrester och damm. Jag lade tvålen i mitt badrum och varje dag jag senare steg in i badrummet så upplevde jag en känsla av genuin lycka. Att mitt i missären, fanns det en solig och välluktande punkt. Lukten värmde mig och trängde in bakom mina ögon och började långsamt långsamt bryta upp knutarna i huvudet. Den satte mitt liv i rörelse, skakade om mig. Fick mig att inse att mitt liv saknade värdighet, och att jag förvaltade mitt ansvar dåligt.

Under en period av ett par månader efter detta lyckades jag bli av med det mesta som var direkt farligt för min kropp. Mycket av gifterna försvann, jag började äta mer och en aning bättre. Jag lyckades då och då sätta foten utanför ytterdörren utan ett direkt mål, och jag lärde mig att prata med människor igen. Ångesten fanns kvar och var starkare, men jag lärde mig balansera en väsentlig del av den mot lukten av en grön tvål. Jag spenderade mer och mer tid i badrummet och skapade ett rum av rent lugn som var disjunkt min verklighet i övrigt. En verklig plats att fly till istället för in i mig själv. Jag började hitta tillbaka till mig själv genom vardagslycka, eller uppskattning för det som skiljde sig från det ordinära.

Tiden gick, och tvålen tog slut. Jag öppnade tvål nummer två och resan fortsatte med små små steg mot något som kändes som hoppfullt och jag fick mer och mer bekräftelse från min omgivning av att jag var på väg åt rätt håll. Ofta var bekräftelsen i form av att ha sex med nya människor, eller att dricka för mycket, fast inte ensam. Efter att ha levt helt apatiskt i över ett år kunde jag ibland känna tillräckligt för att i alla fall lura andra till beröring, jag kunde då och då se och känna bitar av empati och även om jag gång på gång valde destruktiva metoder för att utvidga mig själv och missbrukade andra människor så blev jag hela tiden bättre, starkare och kunde med tiden bli ärligare och sårade andra mindre och mindre. I ett fortfarande apatiskt liv letade jag efter sätt att känna något; på alla sätt och vis. Hög, sjuk, smärta, lycka, värde, saknad. Det ger mig fortfarande skuldkänslor hur jag behandlade människor, och är en väldig stark motpol i mitt liv idag. Jag försöker inte på något sätt rättfärdiga mitt handlande när jag säger att det var mitt sätt att ta mig ur situationen. Att det var det sätt jag lyckades få tillbaka känslor i mitt liv. Det var ett dåligt sätt, men det fungerade.

I slutet av tvål två var det värsta över, jag var inte ok, men jag var inte längre så trasig att jag inte kunde hantera mitt liv eller min vardag. Det hade gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag var riktigt dålig, kanske två år sedan backen började slutta för brant för att inte halka neråt. Jag valde att aldrig packa upp den tredje och sista tvålen och sparade den till om det återigen skulle bli sämre, svårare. Jag satte mig ner och bestämde mig för att flytta, ta bort det sista av mina riktigt dåliga vanor och springa ikapp min framtid. Jag bestämde mig för vem jag ville vara, och att jag aldrig skulle hamna i samma situation igen. Djupt tacksam över att ha överlevt, för jag tror verkligen inte det var så långt från att gå riktigt illa, och väl medveten om att jag tagit mig friheter jag än idag inte kan rättfärdiga eller ens förstå.

Men jag mår bra,
och i veckan hittade jag den sista tvålen och bestämde mig för att jag är lycklig och att det faktiskt är en genuin känsla och att jag inte har några problem med att hitta känslor längre. Jag öppnade tvålen och den luktade fantastiskt.

SVT

Jag hoppas verkligen inte att ni missade dagens avsnitt av Här är ditt liv med Jan Eliasson. Helt fantastisk man, på så många plan. Att sedan Kofi Annan var gäst gjorde det inte sämre.

Makalöst bra klädsmak också, men det är ju förstås ingen nyhet.

Turmoil

Häromveckan fick jag ett erbjudande i jobbet att flytta till Oslo och starta upp ett nytt kontor där. Det har varit ett pågående projekt under hela 2009 och från början, i våras var jag ganska intresserad av att testa på. Jag levde i en lägenhet jag inte trivdes i, och umgicks med för få och kanske också fel typ av människor. Jag var obekväm. Med tiden har min levnadssituation ändrats och jag har fått lite mer att fundera på som gör valet betydligt svårare.

Jag är väldigt glad över den förändring jag gått igenom under året, och jag skulle inte vilja ha den ogjord, det känns som en flytt just nu skulle peka i den riktningen eftersom man de facto raderar ut en stor del av sitt sociala liv, samtidigt som jag inser att dessa åren för mig är väldigt viktiga om jag funderar lite längre framåt än bara ett halvår eller ett år. Skulle jag flytta idag skulle det vara med målet att inte komma tillbaka. Att flytta ett år, med målet att återvända känns ovärt. Jag tror att Oslo är en fin stad, det vet jag, men jag vet också att det jag egentligen vill - mer än att prova på något nytt bara för ett tag - är att bygga upp något varaktigt. Den förändring som en flytt ger för mig skulle således mest vara positiv i ett kortsiktigt perspektiv, knappast långsiktigt. Och jag vet att den förändring som genomförts under året har kommit från mig själv, utan hjälp. Jag tror det är att göra mig själv en otjänst genom att sudda ut denna. Jag har alltid varit mer intresserad av den förändring jag själv kan åstakomma utan hjälp, den som kommer från mig själv. Jag tror mer på en sådan förändring än att vakna upp i ett annat land och försöka lösa situationen, även om jag redan tidigare erfarit att även detta har sin charm.

Förra hösten hade jag generellt knappt något att göra under en helg, när jag tittar i min kalender idag så är jag uppbokad åtminstone tre helger frammåt, och i princip varenda vardag är fylld med aktiviteter som inte härrör träning, så som det varit tidigare. Det känns bra, och jag har de jag umgås med att tacka för att det blivit så. Förhoppningsvis kan det dessutom bli ännu bättre. Sedan finns det de jag tycker om här. Men det känns för mig väldigt skönt att bortse från personliga relationer när jag gör mitt val; att veta att det inte är på grund av en eller ett fåtal personer jag väljer att stanna, utan mer för min egen skull i flera avseender.

Det är fortfarande inget lätt val, det finns naturligtvis mycket som intresserar och lockar också. Men det är just det, jag tror verkligen att det känns som att gräset är grönare och att jag skulle vakna upp en morgon i Oslo och känna att jag saknar och missar mycket. I alla fall är jag övertygad om att det skulle vara så om jag hade agendan att flytta tillbaka.

Notis

Jag hatar att jag skriver i notisform, men just nu finns det inte mycket mer tid till annat.

I natt (verkligen i natt) vaknade jag upp av att jag för första gången denna höst frusit av min öppna dörr och fönster. Jag var ensam, och kanske var det därför kylan blev mer påtaglig. Jag vred mig om och stönade till innan jag hasade mig upp ur sängen för att fastna med min skäggstubb i ett hav av långa blonda hårstrån som bär ett helt annat förflutet än mig. Jag lät det hänga kvar på vägen till dörren och väl ute på min balkong tog jag tre djupa andetag i kylan och håren dansade runt mitt bröst innan jag skakade av mig dem och stängde dörren bakom hösten. Ofrivilligt tycks jag blivit sambo till en flock hår. Det påminde mig om frågan jag fick en tidigare natt kring mitt umgänge. Jag valde att svara på den del som är lätt att förklara, det sakliga och tystade ner mitt inre en aning.

Det är svårt att säga att man föredrar ensamhet utan att få det att låta som man är folkskygg eller socialt inkompetent. Det är svårt att lägga samma värdering i ordet ensam. Jag ser min ensamhet som något förlösande, aldrig något förtryckande. Jag ser ensamheten som något som gör mig produktiv, som får mig att tänka rätt. Som tystar ner mina prestationskrav för ett ögonblick och som lägger en filt runt mina axlar.

I min ensamhet kokar jag kaffe, tar fram en bulle och sätter mig framför ett block och skriver ner vad jag tänkt på. Ofta bara ett par ord som jag sedan sitter och tittar på tills jag drömmer mig borten stund. Den bästa ensamheten finns på ett tåg eller ett flyg. När jag blir förpassad till ensamhet tycks jag bli som mest kreativ. Uppfinningsrik med mina tankar.

feedback

Häromkvällen gick jag en promenad genom skogen med S och hon kommenterade mina dåligt sammanfattade rader kring såpbubblor nedan. Hon sa att hon kände igen sig och jag är tacksam att vi gick under en bro som fördunklade mina kinders rodnande något. Jag förstörde det lilla embryo av illusion som växte i mitt huvud kring ordens beröring med att säga att jag tror att de flesta antagligen kan känna igen sig i det, på olika sätt. Och jag började utveckla mitt resonemang och varför jag är så fasansfullt rädd för vissa typer av såpbubblor. I helgen skrev jag en lång text om såpbubblor. Jag döpte texten till Monolog med döden, del 1. Texten skall få mogna några år tror jag, för just nu vet jag inte riktigt om jag håller med mitt skrivande i allt. Monolog med döden var i övrigt en passande titel, kanske att det låter lite grovt, mycket, men jag känner mig bekväm i mitt val.

Såpbubblor

Jag tänker på hur mån du är om att insluta dig i bubblor med olika människor, hur dina ögon letar efter det privata. Det du bara delar med de andra i dina gungande såpbubblor och hur trygg du tycks bli när du känner igen små tecken hos andra människor du tror dig vara ensam eller en av få utvalda att förstå och känna igen. Jag tycker det är fint.

Naivt, kanske.
Men fint.

Vi älskade varandra för mycket

Jag målar mig själv med trubbiga pennor, drar handen över och fläckar pappret och handen med blyerts. Suddar ut konturer, ritar om och betraktar. Blev det här så mycket bättre? Och känns det här rätt? Är det jag? Vid pappret är suddigummet den snabba utvägen, i verkligheten flyr vi iväg och går in i ett nytt blad. I pappret syns inte våra blickar bakåt mot tidigare historier, tidigare minnen, det märks inte att vi gång på gång flytt och byggt om oss själva. Pappret är sådär fint så som ett polaroidkort i skymningen kan vara mot höströda löv och vind i ansiktet.

When I meet a new girl, I'm terrified of mentioning something she hasn't already told me but that I have learned from some light internet stalking.

Sigrid tänjer på sina jeansbeklädda ben och mitt i livet flyger kort, tankar och drömmar huller om buller runt kring min skäddklädda haka. Min vilja att leva är som en urkraft som känns så mycket starkare än mig själv som bara tar nya tag och ruskar om min kropp och stadigt drar mig vidare på nya äventyr och möten. Skymningen fylls av vita katter och en tanke om att göra allt än lite bättre.

Uppfylld av nya tankar är jag åter i Sverige efter ett par dagars omvälvande upplevelser. Vi arbetar på lånad tid, men banken ser med snälla ögon mellan fingrarna på de friheter jag tar mig själv i tron om den goda saken. Jag har alltid kommit bra överens med bankpersonal.

Mitt i livet och i England finner jag mig själv nästan tårögt inse hur mitt intresse för ekonomi obegränsat växer. Det känns som att jag tar till mig och lär mig, men det får bli upp till andra att bedömma. Själv är jag bara glad över att få ta del av allt.

Military Road

Vem har röda gardiner?

Femtio

Det är stor skillnad mellan lite och inte alls. Idag är den stora skillnaden mellan femtio minuter och inte alls. Det känns märkligt att jag, före flygresor, bussresor, hotell och packning ändå känner att dessa femtio minuter är klart viktigare än någonting annat. Mina femtio minuter anländer snart. Sedan lämnar jag dem via motorväg och skymning påväg mot flygplatsen. Någon frågade mig om det kändes bra, om jag var förberedd och om allt var klart. Jag kunde knappt svara, fick tänka till länge innan jag kunde säga att jodå, det tror jag nog. Men jag är inte riktigt där i tanken än. Ungefär femtio minuter därifrån i tanken.

I mitt bagage, bland skjortor och skoputs ligger mitt reseblock. Det är hon som får ta hand om mina tankar ett tag framöver. Men det brukar gå bra, vi är bra vänner.

Väl mött i framtiden
A

Alltid Ensam

Novemberregn, kyla. Jag ligger på en asfaltsbelagd parkering och stirrar rakt upp mot en disig himmel. Det är mörkt, så mörkt det kan bli långt utanför storstäderna. Och tystnaden är så frånvarande som stillheten är närvarande. Det blir aldrig tyst utanför städerna, här viner alltid vinden i trädtopparna, här hörs djur vandra, ropa på varandra och här porlar alltid vatten. Jag är trött och kall. Det har regnat i flera dagar och mina fingrar har varit skrumpna lika länge. Räknandes stjärnor är jag orolig, långt bort från verkligheten där jag bara har mig själv att ta hand om kan jag inte släppa den stora oron jag bär med mig från andra. Jag undrar hur hon mår, om hon mår bra. Om hon har det bra, vad hon gör och jag hoppas hoppas att allt går bra.

I min ungdoms drogliberalistiska jag så tyckte jag aldrig det var så mycket att höja på ögonbrynen åt att hon hon hade som målsättning att åka iväg med det enkla målet att bli hög, det kändes lite fattigt mot sig själv men i övrigt hade jag inte så mycket att säga om det. Men nu var jag rädd. Jag var rädd för att jag var så långt bort, att jag inte kunde ta emot henne om hon ramlade, veta om det gick bra och dra bort håret över hennes kinder och hålla om henne på kvällen. Jag var handlingsförlamad i min verklighet och frånvarande från hennes. För en person som alltid älskat ensamheten är det min största glädje att jag är så förbannat dålig på att inte bry mig om andra. Att de jag älskars verklighet blir min, på riktigt.

Stjärnorna blinkade sakta genom natten och tiden delvis skymda av regnet som tillsmåningom förvandlades till snö och is. Det var snart åtta år sedan, och det är fortfarande en av de längsta nätterna i mitt liv.

Metapersonlighet

Jag står mitt på innergården av en högskola som jag i all hast förväxlat till polymer-specialiserad, lite för sent inser jag mitt misstag när jag läser Polytechnic i mitt infoblad och rodnar lite lätt för mig själv. Solen skiner och hundratals studenter sitter på trapporna runt den försänkta innergården. Jag står och pratar med mina vänner medan människor rusar ut ur skolan och föräldrar applåderar och öppnar champagneflaskor. Någon har tagit in en stor bil som står på tomgång och fyller luften med vibrerande förgasarljud, glasflaskor krossas, människor pratar och solen skiner obarmhärtigt även här, även på mig. Här sker allt i organiserad tumult. Här på ett litet utrymme ryms skratt, kyssar, gråt och ofattbar glädje utan att behöva kämpa för någon uppmärksamhet. Strax bakom mig står ett podie, ett högtalarsystem och ett sextiotal uppställda stolar med professorer, studenter och närmast sörjande. Jag känner min puls dallra i halsen fortare än förgasarljudets tvåtaktiga muller. Sakta tappar jag fokus och glider ifrån vårt samtal, jag rör mig in mot mig själv som jag så ofta gör. Mina tankar blir starkare och starkare och överröstar samtalen, förgasarna, det krossade glaset och de samtalande studenterna. Tiden skakar mig och jag väcks ur mina tankar. Min vän Federico klappar mig på axeln och jag möts av sex blickar. Sorry, I was just ... I was just. Yeah you know, thinking. Jag ler lite förnärmat och väntar ut blickarna tills samtalet fortsätter med mig återigen åtagande en passiv tänkande roll. Jag går medvetet tillbaka in i mig själv och känner mig översvallas av en ensamhet kring stundens allvar. Jag tänker på hur livet kan slumpa sig. Hur en liten osäker kille som spelade pojklagsfotboll och gillade att läsa om stenar och mineraler nu står och pratar om saker som involverar mer än de han själv känner och ens kommer träffa. Varför någon väljer att lyssna på mig.

Tiden gör märkliga saker med oss. Jag minns böckerna om mineraler jag sträckläste som åttaåring i skolan, jag minns min pappas presenter när han varit ute och rest. Allt från ruggade ospekatakulära opaler till uppskurna agater och kristaller. Jag minns speciellt hur tiden fick mig att återuppleva samma känslor i olika sammanhang, hur en dålig fotbollsmatch sved i min själ på samma sätt som upptäckten av en ny sten värmde. Hur innanförskap och utanförskap ständigt förändrades genom åren och hur våra roller snabbt ändrades i tiden. Jag är fortfarande oklar över hur min uppväxt speglar mig och min person. Jag undrar ofta vad som skulle hänt om jag varit lite bättre på att göra mål, eller inte tappat tålamodet när jag putsade mina stenar riktigt lika fort.

Åter på universitetet så är det först nu jag inser hur jag kommit hit, hur mina val styrt mig hit och äntligen lyckas jag dra streck mellan stora medvetna val jag gjort genom åren och först nu känner jag att jag är mitt i mitt eget liv, mitt i position där jag har precis allt det jag alltid strävat efter; en möjlighet till verklig förändring. Att jag inte önskar något ogjort och att jag inte ifrågasätter mina tidigare val eftersom jag på något sätt har dragit mig dit jag ville ändå. Insikten blir lätt svindlande innan jag återtar kontrollen över mig själv och inser att det är dags att sätta upp nya mål. Att evolvera. I bakgrunden hör jag mitt namn bli introducerat för publiken och jag vänder mig mot podiet och ser att jag håller på att bli presenterad. Nu kör vi tänker jag och skakar av mig det sista av min barndoms trevande osäkerhet och stänger dörren efter mitt ursprung. Här och nu, tänker jag. Här och nu tänker jag omformulera mig själv ännu en gång. En ny tid, återigen, tänker jag medan jag går upp på podiet och börjar prata.

I ett annat ljus

Tystnad, blick, tystnad.
Kort andetag, tystnad.

Med en hand full av minnen lyfter du sakta upp duken och viker den eftertänksamt men ändå bestämt precis där den är vikt så många gånger tidigare. Du drar fingern över den vita kanten och tittar kritiskt på utkomsten och nickar lätt för dig själv. Vanorna gör oss trygga. Nittiotre så som femtiofem eller trettio år gamla.

Du vaknar, klockan är nio och solen skiner i ditt ansikte från fönstret jag nyss öppnat. Det luktar nyklippt gräs och du sträcker ut ryggen efter aldeles för få timmar i sängen. Gräsdoften blandas snabbt med kaffet från köket, och jag frågar om du vill sova vidare. Jag går och duschar, läser tidningen och går ut med soporna. Jag gör nytt kaffe, och vi börjar om. Jag känner mig ensam.

Fredagsdubbel

Efter att ha pratat med Emm så blir dagens svenska dubbel #1 och #2.
Ikväll kommer bli bra, riktigt bra.

(Och jag vet att det är ett ovärdigt inlägg. Men jag är så trött, så trött)

Det enda som saknades var fisken

Medan planet tankas, packningen packas och listor skrivs står bloggen tom och övergiven. Jag lägger all min tid på att skriva i andra former, mer konkret om arbete och mer konkret om behovet av arbete. Och jag gör detta på annan ort.

Resschemat blir så att jag hinner med ett stop i Holland hos en vän en dag och sedan vidare till England och landet tweed. Det känns fint, viktigt och fantastiskt. Jag är så glad över att jag hinner med båda stoppen, för de är båda viktiga på olika sätt för mig.

Vi hade en diskussion om tillit häromdagen, du minns yes? Och jag menar att jag inte förställer mig. Jag är den jag är och jag ger alla samma bild, samma mig. Det här med sanning är viktigt för mig. Det handlar inte om absolut sanning, för jag inser själv vad det implicerar, men måttfull sanning. Frågan som borde ställas oftare är vem som förtjänar sanningen - för att snabbt följas av en fnysning när man inser vad det är man säger. Förtjänar, vem är jag att värdera det? Motfrågan jag brukar ställa till de som inte håller med mig är vem de tror mår bäst, och får mest lojala vänner. De som aldrig behöver ljuga, eller de som gör det. Vem som göder sitt ego mest, och vem som genuint bygger på sin självbild. Jag ser en stor skillnad här, och jag är säker på hur jag väljer.

Någon sa en gång att hon inte försökte leva rätt, att det inte var människans roll eller uppgift. Jag har tänkt mycket på det. Oförenlighet.

samvete

Jag står på Frankfurts flygplats mellan två flyg. Det är den sämsta flygplats jag känner till i och med att den är stor, avlång och otrevlig. Jag är bara här för att lufthansa ofta ger mig våta handdukar på flygplanen och jag lider av ett fantastiskt lättövertygat sinne. Genom långa sluttande avgångshallar står små runda bord med ventil över. De fungerar som flygplatsens små oaser av rökplatser och här står främst äldre män med ett par, femton, kilon av konferensmiddagar för mycket som de odeklarerat bär med sig mellan land efter land. De står här med en cigg i ena handen och en telefon i andra. Själv står jag vid ett eget bord, jag röker inte, även om andan faller på, och snabbt knapprar jag in en kort notis om hur otrevlig sydtyska kan vara med halsen full av rök i min egen telefon. Mitt plan går vidare om två timmar och jag har inte sovit ordentligt på över två dygn. Jag tänder cigaretten och strax senare ringer telefonen.

Fan.

När vår sol gick upp den dagen, var det för att skilja oss åt

När du ringde och sa de första orden så visste jag direkt vad du skulle säga. Det är fel att säga att jag känt det, men det fanns så tydligt i dina ord. Dina ostadiga och darrande bisatser, din höga puls som nästan dunkade fram i min sida av landet. Jag blundade lätt. Tiden stod still, jag blundade hårdare och vräkte ur det sista av det genomträngande ljuset ur ögonfransarna. Ljuset försvann som små små bubblor som lämnar benen i vatten, klängde sig fast för att till slut ge med sig i en lätt suck som nästan kittlar till. Nu var jag ensam i mörkret. Och snart skulle tiden börja gå igen, men just nu var jag helt ensam i mitt mörker. Jag märker hur mitt bröst gör ansats, två tre gånger och tillsist tar jag det stora andetaget som gör att jag orkar trycka på Play. Nu var det sagt, nu hade det hänt, nu började tiden gå igen. Nu skulle mitt liv fortsätta, helt utan dig. Jag drog en lätt suck av lättnad, jag tänkte på dig och sista gången jag såg dig. Hur mina knän svagnade till av kärlek, av outgrundlig kärlek trots att jag sedan länge insett att vi fanns på lånad tid, att våra händer skulle släppa taget och att solen skulle skina igenom våra fingrar och hur mörkret skulle försvinna mellan oss och istället erövra dig.

Det var sista gången vi sågs. Jag minns det så tydligt. Det var sista gången jag drog min hand längst din kind, och det var sista gången jag skrattade och sken som solen så att du fick se det. Det är ensamt nu, det kommer vara ensamt länge.

Det är med orolig röst han pratar genom telefonen och jag svarar utförligt och långsamt för att invagga honom i lugn och skapa förtroende. För vissa växer man inte upp så fort, vilket inte är så konstigt då min egen tidsuppfattning stadigt förändras med mitt eget åldrande. Han frågar om vi kan ses, och jag berättar att jag jobbar men att jag kan sticka ifrån om tio minuter.

Vi tar bilen iväg och jag möts av ett par vaksamma ögon som begrundar mig kritiskt och genomgående. Ett djupt andetag och jag tar tag i situationen, öppnar upp och svallar över. Tillitet växer och jag bollar mina tankar med gatunamnen på rutten genom stan. Vi svänger upp på djurgårdsgatan istället tror jag, säger jag och återgår till mitt inre.

Kort därefter skiljs vi åt lika abbrupt och plötsligt som vi träffades. Det brukar bli så. Nuförtiden. Jag lärde mig för en tid sedan att aldrig svara på en fråga med att jag inte har tid, utan istället säga att jag prioriterar annat högre. Det tar mer emot att tacka nej av bekvämhet om man då vet att det man prioriterar högre är direkt oviktigt. Då omplanerar jag, och så säger jag ja istället, och jag tror att jag vaknar upp lite lyckligare varje dag för att jag verkligen gör det som är viktigast och inte det som är smidigast. Däremot är det för mig en gåta hur min relation till min far tycks vara i formen walking-meeting. Jag skulle verkligen prioritera mer. Men tyvärr ligger detta beslut inte enbart på mig. Relationer är knepiga. Spännande, men knepiga.

Konferens

Det ser ut som att jag kommer åka iväg på en konferens i England om ett par veckor angående internationellt hjälparbete. Denna gång skall jag först och främst lyssna på ett par framförande, men jag gissar att det inte blir så enkelt att jag kommer slippa undan utan att förbereda något eget tal. Merarbete, så härligt. Frågan är kring vad. Jag är otroligt sugen på att diskutera etiska normer och vikten av kraftfulla agerande för att bibehålla sina grundvärderingar även i små organisationer. Och hur oerhört snabbt det kan gå utför annars. Varför normer och insikter av lokalförhållanden och eventuella konflikter mellan religi-politi-ekonomiska skillnader snabbt tar livskraften (på flera sätt) även ur den bäste.

Men, det här hör ju inte till den här bloggen egentligen. Men sådanna tankar tar lätt över mitt tänkande och slår snabbt sönder all form av kreativt flum jag gömmer mig bakom i smyg. Så å' denna gång. Men nu fick jag det ur mig, så nu kan jag släppa det för stunden.

Observation

Det finns idag ingen del plast i min rakprocedur. Aldrig någonsin vidrörs jag något gjort av annat än sten, metall, mård och tvål. För de flesta är detta ointressant, för mig är det skillnaden mellan ro och stress.

Jag minns inte mitt förflutnas ansikte

Ute i sommarnatten tittar jag upp mot en molnfri himmel och en stor glimmande måne. Jag är tolv igen och jag minns hur jag försiktigt, trevande, gick hem genom skogen på kvällen. Jag minns hur mina öron var på spänn efter varenda litet ljud som störde min ensamhet. Hur jag tänkte att jag inte skulle gå fortare, sakta ner gången för att verkligen övervinna min ensamhets kval.

Jag släpper snabbt blicken på månen och ögonen vandrar ner på den mörka asfalten. Klockan är två och min cykel är på andra sidan staden hos en flickvän jag inte kallar flickvän, parkerad utanför ett förhållande jag inte kallar för ett förhållande. Hos någon jag förbryllat håller på att få känslor för och hos min nutids största paradox. Jag kan inte läsa henne som jag är van vid att läsa andra; det har aldrig gått även om jag nu ser många fler nyanser kring hennes läppar än tidigare. Men fortfarande lika gåtfull lockar hon fram något som jag gömt noga, och det skrämmer mig. Rubbar mig mer än jag vill erkänna.

Genom natten hörs blåljusens sirener svagt nära mitt hem. Natten gav mig ett par nya ord i min bok, ensamheten vaggade in mig i lugn och månen fick mig att minnas mina trevande steg som tolvåring.

Confessions #15

Det syntes så tydligt i dina ögon, det förstorade i dina ögon, hur du lyssnade intensivt på vad som sades, letade efter varje möjlighet att reagera - att kasta dig emot och slå emot. Dina tinningar blev snabbt en aning rödare, ögonbrynen skar genom rymden och reste sig snabbt. Jag känner på din andning hur du flyr, hur du redan är långt borta och letar medan du övergett din kropp här i nuet. Du var vacker, men på resans gång så hade du tumlat mot smutsiga väggar för många gånger. Du borstade snabbt av dig och försökte hålla vår hastighet genom livet, men någonstans var det nog. Någonstans blev väggarna för hårda, för solkiga och våra händer möttes inte lika lätt i folkvimlet. Tiden gjorde oss smutsiga.

Men vi är rena nu.
Är du beredd?

Då springer vi.

Skuggan fångad i slutet av Juli 2009 med härliga bohuslänska stackmoln i bakgrunden.

Confessions #13

I den del av världen där solen går upp över daggstänkta fönster vaknar jag upp och möts av en molnfri himmel och ett stilla porlande från den närliggande bäcken, här ute i skogen bor tystnaden och vinden på riktigt. Jag går upp och ut och blir stående tittandes längst hav av purpurbräckor som väller ner i den rinnande gröna forsen. Det enda som stör den perfekta fraktalen är jag själv; på samma sätt som ett litet barn förstörs av en kamerablixt rubbar jag balansen kring det som är just så som det borde vara.

Orört vackert.

Ett fåtal rader om ensamhet

Sunset, as seen through the window of a aircraft 38'000 feet above the sea, over the Austrian Alps heading towards Munich. It is unlikely that there are more than a handfull visions that can top the beauty of tonights scenery; seeing the tip of the wing touch and stirr the clouds with a burning setting sun stretching out over the far horizon.
Whilst Im not a big fan of flying, this is one of the few flights I actually think is easy to justify or defend. And Im greatly thankfull that I picked a late flight (Even so - I was running through the terminals of Turin and Milano to make it!) even though I realize I will be in poor shape for tomorrows meetings in Stockholm.

Confessions #12

Vad jag avskyr när människor titulerar sig som känslomänniskor.

Confessions #11

Jag har under min uppväxt och i mitt liv ofta stöttat mig kring fenomenet att låna namn för att underbygga mina historier och tankar. Tagit namn med betydelser och gjort dem till egna, kanske givet dem nya kläder och röda resväskor - men ofta låtit dem representera sina ursprungsvärden. Det är en enorm fördel att kunna gömma sig bakom namn och symboler. Det handlar om att inte behöva ta ställning, eller - om vi låter det bli ett mer aktivt val att kanske ta ställning att tillåta fegheten.

Jag tänker ofta kring namn, personer och platser. Och det slår mig att jag ytterst snabbt drar religiösa paraleller. Jag tycker det är remarkabelt att djupt troende som drabbas eller får glädjen att uppleva en uppenbarelse ofta ofta använder redan tidigare definierade former för uppenbarelsen. Det kan vara allt från rena jesusbilder (om jag lånar kristendommen för mitt raljerande) till att bli talad igenom. Det får mig att bli tveksam.

Antingen så är (i det här fallet) jesusbilden korrekt, eller så är det så att människor snarare gör precis så som jag gör. De sätter konventionella bilder för sina känslor. Jag är verkligen ingen motståndare till religion eller gudsuppfattningar; men jag känner ändå att min gud skulle vara mer raffinerad än att använda samma bild när han eller hon pratade till mig, än vad som uppges ha varit fallet för två millenier sedan. Jesus måste ju ändå ses som en god retoriker, och han kan väl inte vara helt oförstående kring fenomenet att "tala på bönders vis" även omfattar utseenden?

Nej jag är ingen stor fanatiker kring religiösa entiteter. Jag finner fortfarande mer tröst i det mindre avmålade än det som pryder kyrktak.

Confessions #10

Jag tittar vedmodigt ut genom fönstret där G står och pekar och ser min framtid försvinna bortom all räddning.

Det är sommar. Och det regnar.

Idag var dagen då jag skulle ligga på en filt, jag skulle läsa bukowski och nicka i smyg och göra anteckningar i luften. Jag skulle låna min gamla, sönderlästa On the Road, som i denna stund innehåller nästan lika många gamla tågbiljetter som sidor. Jag skulle blunda och dra loss en av biljetterna och inviga den till Bukowskis värld, och låta denna biljett bli det enda som hindrar mig att börja läsa om boken från början varje gång jag tar upp den.

Nu blir det inte så. Istället fyller jag en träningsväska med ångestladdade ben, och förbereder mig mentalt för gymmet. Det är inte att jag inte vill. Det är bara att jag vill ha roligare. Just precis nu. Just precis alltid.

Jag gick förbi en italienska påvägen hem idag, hon hade röda kläder och hette desmoquattro, och en beundrarskara kring sig av små härliga tonåringar som tittade med åtrå som jag bara minns existerar långt inne i min värld av ensamhet. Barnen läste högt upp italienskans namn, och jag log för mig själv och tänkte att. De har allt rätt bra smak ändå.

Confessions #9

Patetiskt.

Här sitter jag, står jag. Går jag,

Med en brännande skrivlust under ögonbrynen, med fjäderlätta fingrar som vill vårskutta ut över ett bördigt tangentbord. Ett lätt sinne, en glad kropp.

Jag fnyser

Återigen så skriver jag när jag är förälskad. Återigen så fylls mina lungor av luft som är lite utblandat med parfym, lustgas och lukten av en tomatplanta som man burit in från balkongen för att skydda mot det skoningslösa svenska sommarregnet.

Patetiskt.

Här sitter jag,
står jag, går jag.
Och allt jag vill göra är att leva, vara med - vara tillsammans och mitt i - och jag känner att jag inte kan offra min tid på att skriva ner det jag så gärna vill skriva.

Confessions #8

Sakta sakta rör vi oss närmare varandra när din kalla nästipp undersöker min nacke. Dina armar håller om mig och du pulserar sakta mot mig med mina händer kring din skinnjackas slut. Vi står där länge och jag lyssnar på hur du tänker med snabba och djupare andetag. Jag frågar för att bekräfta vad jag hört, du faller tillbaka mot din slutna aura och tänker först inte säga, men berättar sedan att du tycker jag är mer hårdhänt än vad du är van vid. Du tror att jag skall ta det på fel sätt, bli frustrerad, men jag känner bara hur du öppnar dina dörrar långsamt långsamt, och glädjs för det. Och vad gör det att man är olika, egentligen? Du berömmer mig för hur jag varit mot dina vänner, och jag förstår knappt något då jag slagits mot utanförskapet och förlorat hela kvällen. Jag medger att det är så, och säger att jag måste lyssna in mig. Men du verkar nöjd ändå, det gör mig förbryllad. Men förbryllad är bra, förbryllad gör att jag sitter kvar uppe i trädet, och tittar mot de höga grenarna samtidigt som jag inte förstår hur jag redan nu kommit så högt upp. Och min sjuårings sinne vill högre, upp till de tunnare grenarna, de som vajar mer i vinden, och de som är så höga att man kan se havet. Dit vill jag, och kysser dig på ögonbrynet och säger godnatt.

Confessions #7

Någon sa att "De som oundvikligt är djupa talar i klarspråk, medan de som vill ge sken av ett djup fördunklar". I dunklet ryms ofrånkomligt mycket djup, men om detta är ofta mycket inte underbyggt. Jag läser mig själv i detta, och då menar jag inte nödvändigtvis att jag är djup. Men jag lägger ofantlig tid på att resonera mig fram till de enklaste slutsatser, något som den ogenomtänkte säger rakt ut som universella sanningar. Jag försöker vara försiktigare med mina ord. Jag vill så gärna använda mina egna för att teckna mina egna insikter, hur basala dessa ändå tycks vara. Jag har märkt att jag långsamt långsamt går bak i utvecklingen och genomför långa tankebanor om sådant som jag som femåring inser snabbt.

S läste Marquez, hundra år av ensamhet. En helt fantastisk bok och författare. Jag minns fortfarande långa stycken ur både den och västfronten, det går inte ur mig. Men ju mer jag resonerar kring klassikerna så slår mig följande; Varför bör man egentligen läsa? Jag är så rädd för att någon gång inse att mina tankar egentligen är stulna från någon annan, att jag i ölljusets sken obarmhärtigt stulit någon annans och gjort dem till mina. Jag vill teckna mina tankar, inte ta orden från någon annan eller ge sken av att vara någon jag inte är. Jag läser inte, med insikten om att jag aldrig kommer behärska mitt språk. Att jag oundvikligen kommer dö utan språkets och uttrycksfullhetens tysta nickande av förståelse. Jag tecknar mina tankar, med de få ord och sinnesbilder jag behärskar. Och jag känner mig trygg i ovetskapen om vad som tidigare är uttryckt, förklarat och avfärdat. Det här är ett utanförskap; jag vill inte vara del av. Jag söker mig till ensligheten. Till värmeljuset utan skarpa skuggor. Därför tycks jag bli förpassad femåringens insiktsfullhet.

Confessions #6

Lor är det otåliga. Det frustrerade och det makalöst vackra. Hon har något manhaftigt över sig och jag får för mig att det syns att hon är hollänska. Jag log när jag pratade med henne och sa att hon hade halsen av en modell, vilket hon har. Hon bär sjukdommen i sig, med sig och kan inte göra sig fri mer än för korta stunder sin egen uppfattning av oförmåga. Det är en snara med kort löp hon bär på, och det plågar mig ofantligt att se henne formas efter det lilla utrymme hon får tillgång till. Jag känner att hon själv håller kniven, om än en trubbig sådan, och jag ber henne gång på gång att skära repet, göra sig fri, men min röst passerar och försvinner ut i perifierin mot ett tröstlöst leende. Hon kommer från en trasig familj, något jag var oförmögen att greppa från min egna trygga barndom och jag drog aldeles för snabbt paralleller till hennes beteende som en hobbypsykolog i all sin prakt. Jag har intalat mig själv om att hon nu skall få vara sin egen, utan mina diagnoser, och jag ser henne i smyg när hon växer, och sakta men säkert gör sig fri sitt fängsel.

Confessions #5

Den här posten är helt frånstående mina vanliga tema. Varför den står här vet jag inte, men nu är det så - och posterna måste försöka komma överens trots sina olikheter. Förbrödring, poster!

En sak som jag funderat en del kring på sistone är det här med plikt och ansvar. Plikt känns som ett utdött ord, gör det inte? Som ett ord som användes i svartvita filmer med Åsa-Nisse när människan förminskades av staten, före liberala skalbyggen kring folkhemmet och långt före muren föll.

Häromdagen satt jag i en park och tittade på den jag satt bredvid och sa att. Nej, jag tror inte jag kan skjuta på det här längre. Det är dags att ta lite ansvar och anmäla mig till utlandstjänst för försvaret. Sedan dess har jag blivit mött av ett tiotal helt oförstående blickar.

Själv är jag inte så glad över att vi skickar iväg soldater överhuvudtaget, i synnerhet inte utanför europa. Men OM det är så att våra soldater gör ett bättre jobb än soldater från kringliggande länder så är det förstås bra. Tråkigt att det behövs, men det är bra att kunna hjälpa till.

Jag fick en fantastisk utbildning av försvaret, som kostade lika fantastiska pengar, och jag har helt ärligt väldigt mycket att tacka dem för hur mitt liv ser ut idag. Det är grunden hela mitt vuxna liv vilar på, faktiskt. Det handlar inte om sociala situationer utan om referensramarna jag använder när jag tänker och agerar.

Jag kan absolut känna en stor tacksamhet över det hela, och en vilja att rättfärdiga valet av mig. Men ju äldre jag blir så känner jag mer och mer ett ansvar, ett socialt ansvar. Om jag sitter på en bra utbildning, borde jag inte stå till förfogande då. Det måste ju ändå vara så att vi vill skicka rätt, bäst, personal? Jag tycker inte det känns ok att säga att andra får lösa problemet.

Rent ekonomiskt är det med all sannolikhet en nackdel för mig. Det känns bra. När jag pluggade tittade jag ibland på siffrorna och tänkte på vilka möjligheter lönen skulle ge mig. Idag ser jag dem och tänker att ... Ok, jag går väl inte back, men det är knappast en ekonomisk fördel. Och det känns bra. Jag vill inte att ekonomin skall vara en faktor till beslutet. Det känns dubbelt tragiskt att pengarna är ett sätt att göra människor intresserade, förståbart men inte bra, det gör det till en klassfråga. Visserligen kommer pengarna väl till nytta - säkerligen, men det känns inte helt ok att de med sämst ekonomiska möjligheter alltid tar de största riskerna.

Confessions #4

Jag stötte på Yannis i norra Italien. Vi skakade hand och med värme lade han sin arm om min axel och gav mig en stor kram. Medan vi stod där och jag, betydligt längre än den äldre Yannis, fick hans olivbruna flint med ärr och märken efter ett längre liv i näsan så stammade han med sin grekiska brytning fram "Ah, Alexander" följt av "its the only non christian-, global name that I know of. Everywhere in the world, there is an Alexander - and it makes me peacefull". Det fanns en innerlighet i Yannis som jag sällan stöter på, och ett genomgående intresse för andra. Yannis är en intressant man på många sätt, såklart, och de få dagar vi spenderade tillsammans så pratade vi mycket om historia. Yannis berättade fantastiska historier om hur Neapel blev till (Nea polis, ny stad!) och jag berättade minst lika fascinerande historier om hallänska snapphanar och unionen med norge och också såklart om hur Greklands kungahus härstammar från Danmark. Jag tror jag kommer ha svårt att släppa taget om Yannis många kramar. De värmer fortfarande, långt efter att hans spräckliga flint lämnat mitt synfält. Jag hoppas att jag kommer träffa honom igen, på en slätt långt hemifrån så kommer jag höra ett rop efter Alexander följt av en stor och stark kram som får min solhatt att flyga all världens väg.

Confessions #3

A sa till mig att jag är en sådan som kan hitta på anledningar till att vad som helst inte är rätt, att jag inte släpper taget tillräckligt. Hon har förstås rätt, jag bygger lätt en tillvaro av svårhet runt mig. Skyddar mig själv. Vi säger att vi utvecklas, förfinar oss själva men jag är osäker på att det verkligen är så i så stor utsträckning. Jag känner hur jag brottas med samma frågeställningar nu som för fem år sedan kring känslor och närhet. Absolut, kanske är det jag som står och stampar. Eller så förhindrar min person mig till att gå vidare utan att stampa lite till. Själv är jag lite less på det.

På mitt skrivbord här ligger ett provsvar på hur frisk jag är. Det står tio siffror på blodvärden och kolesterol och sådant, och ändå om alla värden är bra, mer än bra, så vet jag att när jag satt och gjorde proven så mådde jag sämre än någonsin. I min värld hade jag uppskattat en siffra på huvudbry, på självkänsla och på själslig utveckling. Djupt inne i en värld av mätbarhet kan sin egen omätbarhet vara bekymrande, även om jag försöker sätta siffror på mig själv så gott jag kan.

7.

Confessions #2

Det känns beprövat; men återigen visar det sig att jag skriver bättre och tänker mer i grönt i en olycklig känsla. Igår gick jag bredvid J och lyssnade på henne, och allt jag ville göra, var att kyssa henne.

Och det gjorde jag ju, såklart. Och du har ett fantastiskt vackert ansikte i motljus med håret fastnandes i min skäggstubb och jag smälter verkligen hur du drar ihop läpparna och tittar uppåt in i mina ögon med en levande och förväntansfull blick.

Olycka för mig är kanske inte obesvarad känsla, snarare ovissheten av en annan människa? Ovissheten innan jag lär mig hur du fungerar, och vad jag ger mig in på. Men det känns som en olycka jag kan leva med. Verkligen.

Confession #1

Suo kommer från Nigeria, hon har en slank figur liknandes en gudinna, och ett vackert värdigt afrikanskt ansikte. Hon fnissar fortfarande lite flickaktigt, och jag får ibland känslan av att hon själv inte blivit medveten om att hon blivit vuxen sedan länge. Första gången jag såg Suo blev jag hänförd, blixtförälskad. Hennes svarta blanka hår blänkte i solnedgången, och en svettdroppe höll sig krampaktigt kvar i hårfästet medan hon skakade ur sitt hår ifrån torkade vinblad nere vid floden. Jag log och tänkte på hur hon strålade glädje och jag tror aldrig jag lagt min kind intill någon som varit mer len. Det var som att lenheten kom innifrån, och drog tag i mig och sög mig innåt. Nära. Vi sågs sist på en utsiktsplats över floden, väl medvetna om att vi aldrig kommer ses igen. Och det är vackert fridfullt att minnet av henne är lika lent som hon själv.