När du ringde och sa de första orden så visste jag direkt vad du skulle säga. Det är fel att säga att jag känt det, men det fanns så tydligt i dina ord. Dina ostadiga och darrande bisatser, din höga puls som nästan dunkade fram i min sida av landet. Jag blundade lätt. Tiden stod still, jag blundade hårdare och vräkte ur det sista av det genomträngande ljuset ur ögonfransarna. Ljuset försvann som små små bubblor som lämnar benen i vatten, klängde sig fast för att till slut ge med sig i en lätt suck som nästan kittlar till. Nu var jag ensam i mörkret. Och snart skulle tiden börja gå igen, men just nu var jag helt ensam i mitt mörker. Jag märker hur mitt bröst gör ansats, två tre gånger och tillsist tar jag det stora andetaget som gör att jag orkar trycka på Play. Nu var det sagt, nu hade det hänt, nu började tiden gå igen. Nu skulle mitt liv fortsätta, helt utan dig. Jag drog en lätt suck av lättnad, jag tänkte på dig och sista gången jag såg dig. Hur mina knän svagnade till av kärlek, av outgrundlig kärlek trots att jag sedan länge insett att vi fanns på lånad tid, att våra händer skulle släppa taget och att solen skulle skina igenom våra fingrar och hur mörkret skulle försvinna mellan oss och istället erövra dig.
Det var sista gången vi sågs. Jag minns det så tydligt. Det var sista gången jag drog min hand längst din kind, och det var sista gången jag skrattade och sken som solen så att du fick se det. Det är ensamt nu, det kommer vara ensamt länge.
