Det är med orolig röst han pratar genom telefonen och jag svarar utförligt och långsamt för att invagga honom i lugn och skapa förtroende. För vissa växer man inte upp så fort, vilket inte är så konstigt då min egen tidsuppfattning stadigt förändras med mitt eget åldrande. Han frågar om vi kan ses, och jag berättar att jag jobbar men att jag kan sticka ifrån om tio minuter.

Vi tar bilen iväg och jag möts av ett par vaksamma ögon som begrundar mig kritiskt och genomgående. Ett djupt andetag och jag tar tag i situationen, öppnar upp och svallar över. Tillitet växer och jag bollar mina tankar med gatunamnen på rutten genom stan. Vi svänger upp på djurgårdsgatan istället tror jag, säger jag och återgår till mitt inre.

Kort därefter skiljs vi åt lika abbrupt och plötsligt som vi träffades. Det brukar bli så. Nuförtiden. Jag lärde mig för en tid sedan att aldrig svara på en fråga med att jag inte har tid, utan istället säga att jag prioriterar annat högre. Det tar mer emot att tacka nej av bekvämhet om man då vet att det man prioriterar högre är direkt oviktigt. Då omplanerar jag, och så säger jag ja istället, och jag tror att jag vaknar upp lite lyckligare varje dag för att jag verkligen gör det som är viktigast och inte det som är smidigast. Däremot är det för mig en gåta hur min relation till min far tycks vara i formen walking-meeting. Jag skulle verkligen prioritera mer. Men tyvärr ligger detta beslut inte enbart på mig. Relationer är knepiga. Spännande, men knepiga.