Tjena hallå

Hej dagboken!
Jag har varit otrogen och superspökskrivit (om detta är spökskrivning är alltså det super-) på en annan blogg ett tag. Härligt uppfriskande! Bloggen är ju egentligen inte död, även om det verkar så. So lets recap. Eller starta om.

Min lägenhet är överfylld med prylar. Det är två personers flyttgrejer som står i kartonger längs med väggarna och mitt omkring i allt så ser jag hur mina växter dör för att jag inte orkar med att bekänna någon tillhörighet med de rummen. Det är sorgligt, verkligen. Men, inte helt ändå. Jag håller på att flytta. Eller ja, jag letar ny lägenhet och flyttar i januari eller februari, så det är ganska lång tid kvar. Det känns skitbra. Verkligen riktigt jävla skitbra. Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv, och det känns som något som är bra för mig. Jag vill ha ett eget kök, egna växter och känna att jag kan ta ansvar för allt. Så egentligen, mellan alla flyttlådor och under ångesten av att allt inte är ordnat än så mår jag skitbra. Bättre än ever.

För ett tag sedan fylde min syster arton, en stor grej tycker jag. Jag var nere och hälsade på, kramades och åt tårta så som man skall. Jag träffade D och gick till vårt ställe men märkte att det var stängt (minnesanteckning: kolla upp saker) och hamnade på ett nästan lika bra ställe. D hade aviserat om att vi skulle ha något slags fylleslag men allt slog helt bakut när det visade sig att vi spenderade fyra timmar på att dricka två öl var. Vi är för gamla, vi pratar mer än vi dricker. Men det var riktigt kul, och D var glad över nytt jobb och jag var glad över detsamma.
Hemma körde jag och systern iväg och handlade tårtor och jag tog mig äntligen mod till att fråga alla de frågor som jag känner att någon måste fråga, men det inte verkar som att någon gör. Om hur hon mår, hur hon hanterar sina skador och om hon tror att hon kan komma tillbaka, vad hon siktar på. Mina föräldrar räds frågorna stälda rakt ut eftersom det är en tonåring med världens humör de försöker ta hand om, men det kändes som att jag behövde ordna det här, som lite utomstående (och kanske framförallt storebror?). Min stora rädsla är att hon bygger in sig i en vardag som fallerar med hennes kropp. Om allt i ens liv handlar om ens kroppsliga prestation och alla vänner har samma mål och intresse så kan jag tänka mig att det kan kännas hopplöst om man känner att man inte räcker till, att kroppen säger stopp. Och att som barn ta beslut över hur hårt man kan, vill, pressa sig för att räcka till. Jag är rädd för att hon inte tänker till. Jag tror det var bra att vi pratade, jag känner mig så trygg i hennes omdömme, och jag tror att hon behövde någon att berätta hur hon tänkte för också. Någon, lite utanför. Jag hoppas det i alla fall.

Vidare. E är i Afrika och helt ärligt så saknar jag henne på min msn för att skicka iväg ett "hur mår du, vad har du för dig?" då och då. Jag är grymt avundsjuk och läser hennes resedagbok med bitterhet och önskar att hon skall komma hem. Om E fortfarande läser denna blog så har jag, fortfarande, inte glömt vad jag lovat. Och jag hoppas och ser fram emot det. Som fan. Men kom hem snart, jag är väldigt nyfiken på hur du har haft det.

I mitt vardagsrum, som jag skrev mer ser ut som en lagerlokal står två soffor, en tv som aldrig används och ett soffbord. Jag har börjat använda soffbordet för att göra skullcrushers på. En övning, det är precis så farligt som det låter, och särskillt på ett aldeles för brett soffbord. Skullcrusers är en tricepsövning som jag gör när jag är uttråkad, och den går typ ut på att man håller en vikt över huvudet, och fixerar överarmarna och rör underarmarna. (skullcruser = tappar man vikten går det åt helvete). Sååååå. Alltså, jag kan inte hålla på så. Jag måste köpa en enkel bänk på om jag skall fortsätta att envisas med att göra sånt hemma. verkligen. En bänk som man kan ställa utan, och ändra höjd på. Tyvärr verkar det vara typ transformers-bänkar alla säljer med tusen armar, vikter, skivstänger och typ ... dataterminaler inbyggda. Hur svårt kan det vara med en enkel bänk? Det ser förjävligt att ha något slags hemmagym stående i lägenheten också, jag vill kunna trycka undan sker in i en garderob eller whatever, och ta fram när jag behöver.

Veckans greys anatomy var skitbra, Eva var tillbaka. Och hon är/var så vacker. Nu har jag skrivit det. Efter att jag såg avsnittet så var jag tvungen att skicka iväg det i ett mail till S och gå ut och jogga. Det gjorde min morgon, helt ärligt.

Jag har världens otrevligaste hårfrisör. Historien är sån att jag gillar stället jag klipper mig på. Och varje gång jag ringer så frågar de om jag varit där förut, jaaaaa säger jag lite osäkert eftersom jag är skitdålig på namn (varje gång!) och de frågar vem som brukar klippa mig och jag har aldrig någon aning. Och varje gång så får jag samma person. Alltså, inget ont om henne, hon klipper jättebra ... så egentligen kan jag inte klaga. Men hon är verkligen fantastiskt dålig på att prata, hon försöker så som alla hårfrisörer gör ... men liksom, hugger av en i allt man säger, alla svar. Det blir liksom en lång monolog och jag faller djupare och djupare in i mig själv och stolen och antar rollen av att bara humma som svar på allt och känner mig rätt otillfreds. Så brukar det vara. Och sedan när hon klippt och frågar om jag är nöjd, så tittar jag fram och tillbaka lite, känner i håret och så säger jag att det är skitbra (för det är det!) och hon fnittrar åt mig och så är allt bra. Och jag går därifrån jättefrågande. Varje gång. Sist jag klippte mig, förra veckan, ringde jag och det var HON som svarade. Hon frågade som alla andra om vem som brukar klippa mig och jag ljög och sa att jag inte kom ihåg, och var alltså helt säker på att jag skulle få henne. Och så kommer jag dit, och får en annan! Oh the joy. Men misstanken är att hon tycker minst lika illa om mig som jag om henne. Så jag kunde inte släppa det när jag satt och blev klippt utan funderade på om det var något jag kunde göra. Typ, prata med henne på vägen ut...alltså hon som brukar klippa mig. Lite sådär...i förbifarten. Typ, säga "hej du klippte mig sist och det blev jättebra ... " och liksom...ja. Make all good. Så satt jag och funderade på hur jag skulle göra utan att framstå som begåvad med aldeles för många kromosomer när jag blev avbruten av min (jättesöta!) nya frisör som klagade på låten på radion, och började prata jättemycket. Och jättetrevligt. Och så skrattade hon åt mitt hår, och jag förklarade att det inte alltid är jättelätt att hantera och hon sa "eller hur" som jag är så sjukt svag för, av någon anledning. Så jag smälte lite i min stol och glömde helt av omvärlden och mina eventuella kromosomstinna försök att rätt till läget med den andra frisören. Och jag betalade. Och gick ut. Och typ, en kvart senare, i lyckan av att blivit klippt av en eller hur-tjej kom jag på ... att jag glömt av hennes namn. Så nu går jag runt och är djupt olycklig. Oh my god. Ni fattar vilken missär jag lever i. Risken är liksom att jag får gå in och dels vara snäll mot hon jag inte gillar och dessutom försöka få fram namnet på hon jag gillar. Och det är alltså två uppgifter, vilket antagligen är två för många mot vad jag kan hantera.

Lets move along. Allt handlar inte om hårfrisörer, även om jag ibland tror det. Jag har en helt sjuk förhoppning om att någon dag få delta i en undersökning. Jag skulle kalla mig själv för undersökningshora, fast helt utan kunder. Dvs, jag blir lite maktberusad över att kunna göra ett intryck och säga vad jag tycker om saker som jag egentligen inte har någon aning om - om folk jag inte känner frågar mig. Såå, varje gång det ringer på dörren här och det är någon utanför som jag inte känner så är alltid förhoppningen om att det är någon form av undersökning det handlar om. Alltså bjuder jag alltid in alla. Jag förklarade det till S som att det kunde vara en kille med en blodig yxa i handen som frågade om han kunde komma in en stund, och jag hade lätt bjudit in honom i hopp om att det handlade om svenskar köttvanor. Så är det verkligen. Sist nu var det en kille, utan yxa, som pratade om allmänbildning och jag nappade direkt på att det var. .. en undersökning såklart. Bjöd in honom och vi satte oss vid soffbordet och han började langa upp uppslagsverk. Jaha, inte denna gången heller alltså. Tänkte jag och fick honom att mala på om sina böcker i säkert en tjugo minuter, och jag var precis så intresserad och iiiimponerad av alla fina bilder och alla onödigheter i böckerna han hade som jag kunde vara ... och förklarade att jag inte alls var intresserad av hans böcker när han ville att jag skulle betala för eländet. Och nästan, för att strö salt i såren så lade jag till något om hur glad jag var att han visat mig böckerna, om jag skulle bli intresserad någon annan gång.

Jag har aldrig någonsin sett en människa bli så förbannad. Verkligen, alltså, han blev helt röd i ansiktet, man såg hela pannan pumpa med blod medan han tackade för sig sammanbitet, gick ut och knappt hade tid att ta på sig skorna innan han slängde igen dörren. Så jävla priceless. Jag kände mig som en elak jävel när jag sa de där orden, och jag njöt absolut av att göra det. Men - det var inte bara för att jävlas, jag hade ignen aning om att folk köper sådanna böcker längre. Mina föräldrar har ett uppslagsverk från åttiotalet, jag trodde de typ... dog ut i samband med att berlinmuren föll. Så jag var uppriktigt tacksam över att han både visade att de fanns, och hur sådanna böcker ser ut. Nuförtiden.

Jag älskar argument som "vem lägger inte 150 spänn i månaden på godis" när man försöker sälja sånt. Det finns så mycket att säga om den meningen att det förtjänar ett helt blogginlägg någon gång. Men det var helt priceless. Jag är så glad över att jag släppte in honom.

Anyways. Klockan är tokmycket nu. Over and out.