Natt två utan sömn. Varför kan jag inte sova?
Igår var jag ute och gick. Det är vår på riktigt med djupt försjunken sol som inte riktigt värmer men som ger det där vackra kvällsskenet mot kall asfallt och omkullvälta soptunnor. Jag bytte till min vårjacka och kände mig härligt tillfreds trots att jag varit vaken mer än ett dygn. Jag undrar hur det kommer bli idag.
Jag åt anka förra torsdagen och bevittnade torsdagsfyllans tre faser hos de två stammisarna på thaistället här i närheten. Det ihopsjunkna, det eftertänksamma och slutligen det berömmande som också fick mig att gå därifrån då det blev för outhärdligt. Killen i baren förklarade att Mekhong visst är drickbart när jag frågade om någon verkligen köpte eländet. I Stockholm är det populärt, sa han. I Stockholm har de dålig smak. Sa jag inte, men tänkte.
måndag 19 mars 2007
På vägen...
...hem från jobbet så kände jag ett enormt behov av lite egen tid. Egentligen är jag rätt säker på att jag bestämt mig för det långt tidigare, för det kan inte varit en slump att jag råkat lägga ner en pocket i väskan utifallatt någon dag tidigare. Det var en solig fredag i Linköping. Faktum är att vädret kan vara helt fantastiskt fint här, trots att staden rymmer mycket elände. Det går inte att ta ifrån den att det ofta är fint väder...även om det naturligtvis strävar emot mitt regnfyllda västkusthjärta.
Så en promenad genom staden med min favoritislännings musiktips Blonde Redhead (hoppsan, nu blev det tjatigt) i öronen så strosade jag runt i en park för att sedan dyka in i Linköpings stadsbibliotek. Ni minns det säkert inte, men jag har ett svagt minne av nyhetssändningarna från när en pyroman lekte tuttafjutt på det gamla stadsbiblioteket här på nittiotalet. Nuförtiden är det ett helt fantastiskt nybyggt stadsbibliotek som står här, och det är verkligen så att det är svårt att inte gå in i det när jag går förbi. På samma sätt i fredags, när jag smög in, letade upp en av de mysiga fotöljerna mot glasväggen med utsikt över parken. Jag plockade upp min bok och kände mig så jävla nöjd med mig själv. Som en slapshot mot magsåret liksom.
Efter ett tag visade det sig att bibliotekarierna byggt upp en scen inte så långt ifrån där jag var, och att ett skol-rockband skulle spela följt av att två estradpoeter skulle öppna upp sig för en publik bestående av kanske 45 gymnasietjejer och 5 sådana som jag, som hade vägarna förbi. Bandet spelade med tokförhöjd bas, och jag brydde mig inte ens om att titta på dem utan fortsatte läsa så gott det gick tills de var klara. Jag hade egentligen inte tänkt lyssna på poeterna heller, men redan efter den första meningen var jag hooked, hade lagt ner boken i knäet, vänt mig bort från fönsret för att titta och lyssna ordentligt. Precis när de var klara, och jag noterade att de flesta gymnasietjejer redan hade gått kände jag mig helt plötsligt jävligt gammal igen.
För ett par veckor sedan hörde jag hur Peter Settman förtvivlat klängde sig fast vid en berättelse i - bland de bästa radioprogrammen som finns - på Minuten bland annat genom följande;
För ett par dagar sedan satt jag inne på Burger King, mitt första besök på säkert ett halvår, och mindes tillbaka på den frossa jag kunde ha bara av tanken på ... snabbmat och framförallt kött. För två år sedan. Nu beställde jag någon vanlig meny, och log lite åt tanken på att jag alltid åt två då, eller helt enkelt så mycket jag kunde få i mig. Jag skulle vilja skriva mer om det här, men jag är lite rädd för att det skall bli fel. Det ligger och gror.
Så en promenad genom staden med min favoritislännings musiktips Blonde Redhead (hoppsan, nu blev det tjatigt) i öronen så strosade jag runt i en park för att sedan dyka in i Linköpings stadsbibliotek. Ni minns det säkert inte, men jag har ett svagt minne av nyhetssändningarna från när en pyroman lekte tuttafjutt på det gamla stadsbiblioteket här på nittiotalet. Nuförtiden är det ett helt fantastiskt nybyggt stadsbibliotek som står här, och det är verkligen så att det är svårt att inte gå in i det när jag går förbi. På samma sätt i fredags, när jag smög in, letade upp en av de mysiga fotöljerna mot glasväggen med utsikt över parken. Jag plockade upp min bok och kände mig så jävla nöjd med mig själv. Som en slapshot mot magsåret liksom.
Efter ett tag visade det sig att bibliotekarierna byggt upp en scen inte så långt ifrån där jag var, och att ett skol-rockband skulle spela följt av att två estradpoeter skulle öppna upp sig för en publik bestående av kanske 45 gymnasietjejer och 5 sådana som jag, som hade vägarna förbi. Bandet spelade med tokförhöjd bas, och jag brydde mig inte ens om att titta på dem utan fortsatte läsa så gott det gick tills de var klara. Jag hade egentligen inte tänkt lyssna på poeterna heller, men redan efter den första meningen var jag hooked, hade lagt ner boken i knäet, vänt mig bort från fönsret för att titta och lyssna ordentligt. Precis när de var klara, och jag noterade att de flesta gymnasietjejer redan hade gått kände jag mig helt plötsligt jävligt gammal igen.
För ett par veckor sedan hörde jag hur Peter Settman förtvivlat klängde sig fast vid en berättelse i - bland de bästa radioprogrammen som finns - på Minuten bland annat genom följande;
(Ämnet var korvlådan - hemligheten bakom mina makalösa framgångar)Vilket jag tycker är makalöst roligt. Det var bara en parentes. Det är min blogg, och den skall väl på något sätt spegla mig. Och jag hoppar väldigt gärna mellan trådar och tankar.
...Jag ser dem som små älsklingar där de ligger och simmar runt i ... inte ett vattenbad utan snarare en reflektion av deras liv. Jag vågar säga det, för att det är det det handlar om. Att vara korv är något unikt. Och särskillt att vara denna avlånga köttprodukt framför mig, där jag går...
För ett par dagar sedan satt jag inne på Burger King, mitt första besök på säkert ett halvår, och mindes tillbaka på den frossa jag kunde ha bara av tanken på ... snabbmat och framförallt kött. För två år sedan. Nu beställde jag någon vanlig meny, och log lite åt tanken på att jag alltid åt två då, eller helt enkelt så mycket jag kunde få i mig. Jag skulle vilja skriva mer om det här, men jag är lite rädd för att det skall bli fel. Det ligger och gror.
lördag 10 mars 2007
Instämplad
Idag har varit en bra dag för karriären och en dålig dag på precis alla andra sätt. Idag har jag sökt jobb, styrt upp min sommar och pluggat. Efter att ha räknat fel ett par timmar tog jag mig i kragen och tänkte att...det faktiskt var dags att börja räkna rätt. Så samtidigt som Salem al Fakir vrålade ut något om sin flickvän så tände jag min taklampa och påbörjade nattskiftet. Salem tröttnade före mig och byttes ut mot Stina Nordenstam och senare Blonde Redhead - som lustigt nog passar mig ganska bra. Sisådär sex timmar senare tittar jag upp och inser att jag fortfarande inte ätit min hemkörda falafel som jag så eftertänksamt beställt eftersom jag gett upp tanken om att någon form av vardagliga syslor utöver att gå på toaletten kommer utföras under de kommande dagarna. Nåja. Det bästa med snabbmat är att det redan är äckligt. Det blir med andra ord inte sämre, kanske till och med bättre (fenomenet bakfull och kall pizza i kylen). Jag har förresten gått över helt till falafel. Inte en pizza så långt ögat kan nå. Jag äter för mycket dåligt kött ändå, tror jag. Så det skadar inte att ta bort det sämsta, och dessutom är falafel godare. Verkligen.
Mitt i allt så blev jag helt drainad på all form av empati när en msnkontakt ville prata relationer, vilket senare visade sig innebära hennes relationer. Jag bet mig i läppen och kände att jag längtade tillbaka till mina böcker mer och mer för varje ord som skickades, för varje mening som upprörde mig. Hur trevlig jag än försökte vara så kunde jag inte hålla mer ångest och sorg (ja, faktiskt. Nattsvart sorg) i struphuvudet utan att få kväljningsattacker. För varje gång jag tänker att någon kastar bort sitt liv, men ändå förstår varför de gör som de gör, så påminns jag om mig själv. Och det passar inte jättebra nu. Det är klart som fan att man känner sig övergiven när det enda tecken på en omvärld är någon dålig amerikansk tvserie som jag ser på medan jag äter frukost, snabb frukost, för att sedan koppla bort det där livet igen. Jag skrev något om att jag, av hela mitt hjärta, hoppades att det skulle lösa sig. Vilket jag gör, såklart, men det gjordes som en ren försvarsmekanism för att hålla mer /elände/ ute ur mitt liv. Det är fullt, ta en kölapp.
Fast man måste på något sätt skratta åt det ändå.Mitt elände är ändå egenvalt, till stor del. I och för sig valt i brist på andra vettiga ideer på hur man lever sitt liv, men det går ju att ändra på, om jag känner att det inte är värt det. Jag tycker inte om när det pratas om att saker är absoluta. Oföränderliga. Ofta känns det så ... så bristfälligt. Så någonstans är allt bra ändå även om jag deppade ihop lite här inatt. Om det så är för att kunde dra på mig min rock och gå ut på en promenad ett par timmar förra kvällen. Utan frågor och utan avbrott. Eller för någon annan icketrivial anledning. Lycka finns för mig ofta inom räckhåll, kanske är jag lite dålig på att sträcka mig efter den ibland.
Jag skall tänka lite extra på det.
Annars är distans en rätt intressant grej. Jag tänker på mobiltelefoner. Jag har slutat svara folk som jag inte har lust att prata med på telefonen. Folk blir helt tokiga över det. Vadå, jag vill inte prata med dig. Så är det. Mobiltelefonerna har på något sätt medfört att det är helt oacceptabelt att inte kunna bli nådd. Att man är en associal jävel, vilket jag i och för sig är, för att man inte tycker det är så jävla roligt när den där gulliga signalen bränner hål på alla samtal all tystnad. Allt i nuet och rummet. Jag har ringt dig i över en timme. Jag tycker vi skall göra kyckling till middag ikväll, vad tycker du? Vad är det som är så himla hemskt med att inte kunna bli nådd. Du är jätteviktig för mig älskling, men du vet att jag är en introvert idiot som inte kunde bry mig mindre om min telefon ringer, troo-oo-oots att det är du, när jag behöver vara ifred. Deal with it. Jag brukar skylla på att min telefon inte funkar för de som verkligen inte kan acceptera det faktum att jag inte tycker om att prata med dem whenever de vill prata med mig. Telefonen är sönder, he-he, köpa ny, he-he, dåliga grejer. Teknik. Sladdar. Mottagning, åkte tåg. Vilket nästan alltid betyder precis samma sak.
Jag har ingen lust att prata med dig.
Det är vår snart, och jag får den där vårliga brinnande längtan efter att gå ut och lägga mig i gräset och påminnas om att gräset är fyllt av myror och annat elände, men ändå ligga kvar och mysa i solen. I sommar skall jag hugga ved och dyka. Två saker som inte bara gör livet värt att leva, utan och gör mig obefläckat lycklig. Vedhuggningslyckan kommer ifrån när jag gjorde lumpen. Efter tre veckor utan vettigare klädbyten än in-och-ut-återanvändning i snö, slask och allt annat pissväder november har att erbjuda samtidigt som det inte gick en dag utan att magen vred sig över oron över mitt verkliga liv så fick jag hugga ved en dag. Det var kväll, stjärnklart, och regnigt. Och att stå och hugga ved långt ute i skogen med en liten lykta och månsken var faktiskt bland de härligaste ögonblicken i mitt liv. Befriande. Det är det här med att få komma till ro bland eländet. Vedhuggning. Jag misstänker att det är andra gången jag skrev om detta.
Mitt i allt så blev jag helt drainad på all form av empati när en msnkontakt ville prata relationer, vilket senare visade sig innebära hennes relationer. Jag bet mig i läppen och kände att jag längtade tillbaka till mina böcker mer och mer för varje ord som skickades, för varje mening som upprörde mig. Hur trevlig jag än försökte vara så kunde jag inte hålla mer ångest och sorg (ja, faktiskt. Nattsvart sorg) i struphuvudet utan att få kväljningsattacker. För varje gång jag tänker att någon kastar bort sitt liv, men ändå förstår varför de gör som de gör, så påminns jag om mig själv. Och det passar inte jättebra nu. Det är klart som fan att man känner sig övergiven när det enda tecken på en omvärld är någon dålig amerikansk tvserie som jag ser på medan jag äter frukost, snabb frukost, för att sedan koppla bort det där livet igen. Jag skrev något om att jag, av hela mitt hjärta, hoppades att det skulle lösa sig. Vilket jag gör, såklart, men det gjordes som en ren försvarsmekanism för att hålla mer /elände/ ute ur mitt liv. Det är fullt, ta en kölapp.
Fast man måste på något sätt skratta åt det ändå.Mitt elände är ändå egenvalt, till stor del. I och för sig valt i brist på andra vettiga ideer på hur man lever sitt liv, men det går ju att ändra på, om jag känner att det inte är värt det. Jag tycker inte om när det pratas om att saker är absoluta. Oföränderliga. Ofta känns det så ... så bristfälligt. Så någonstans är allt bra ändå även om jag deppade ihop lite här inatt. Om det så är för att kunde dra på mig min rock och gå ut på en promenad ett par timmar förra kvällen. Utan frågor och utan avbrott. Eller för någon annan icketrivial anledning. Lycka finns för mig ofta inom räckhåll, kanske är jag lite dålig på att sträcka mig efter den ibland.
Jag skall tänka lite extra på det.
Annars är distans en rätt intressant grej. Jag tänker på mobiltelefoner. Jag har slutat svara folk som jag inte har lust att prata med på telefonen. Folk blir helt tokiga över det. Vadå, jag vill inte prata med dig. Så är det. Mobiltelefonerna har på något sätt medfört att det är helt oacceptabelt att inte kunna bli nådd. Att man är en associal jävel, vilket jag i och för sig är, för att man inte tycker det är så jävla roligt när den där gulliga signalen bränner hål på alla samtal all tystnad. Allt i nuet och rummet. Jag har ringt dig i över en timme. Jag tycker vi skall göra kyckling till middag ikväll, vad tycker du? Vad är det som är så himla hemskt med att inte kunna bli nådd. Du är jätteviktig för mig älskling, men du vet att jag är en introvert idiot som inte kunde bry mig mindre om min telefon ringer, troo-oo-oots att det är du, när jag behöver vara ifred. Deal with it. Jag brukar skylla på att min telefon inte funkar för de som verkligen inte kan acceptera det faktum att jag inte tycker om att prata med dem whenever de vill prata med mig. Telefonen är sönder, he-he, köpa ny, he-he, dåliga grejer. Teknik. Sladdar. Mottagning, åkte tåg. Vilket nästan alltid betyder precis samma sak.
Jag har ingen lust att prata med dig.
Det är vår snart, och jag får den där vårliga brinnande längtan efter att gå ut och lägga mig i gräset och påminnas om att gräset är fyllt av myror och annat elände, men ändå ligga kvar och mysa i solen. I sommar skall jag hugga ved och dyka. Två saker som inte bara gör livet värt att leva, utan och gör mig obefläckat lycklig. Vedhuggningslyckan kommer ifrån när jag gjorde lumpen. Efter tre veckor utan vettigare klädbyten än in-och-ut-återanvändning i snö, slask och allt annat pissväder november har att erbjuda samtidigt som det inte gick en dag utan att magen vred sig över oron över mitt verkliga liv så fick jag hugga ved en dag. Det var kväll, stjärnklart, och regnigt. Och att stå och hugga ved långt ute i skogen med en liten lykta och månsken var faktiskt bland de härligaste ögonblicken i mitt liv. Befriande. Det är det här med att få komma till ro bland eländet. Vedhuggning. Jag misstänker att det är andra gången jag skrev om detta.
lördag 3 mars 2007
The Addict
Du kan lägga dina flaskor i min korg, sa jag lite lagom vänligt och hon tittade och log och sa att hon hellre tog dem själv. Jag funderade på om hon tyckte att jag dricker för mycket, men så tar hon tacksamt emot hjälp av mig också. Kanske inser hon att det är en nödvändighet för mig. Kanske. Jag låter det bero.
Men häromkvällen kändes det märkligt. Jag avverkade en italiensk flaska tillsammans med Letters from Iwo Jima, med helt förfärliga undertexter ("I I we encourage live but") regiserat av Clintan. Det kändes som en verklighetsflykt, mer än tidigare, ett sätt att lätta upp. Det skrämde mig.
Kanske behövdes det, kanske var det det enda som gjorde filmen värd att se, kanske var det det enda sättet jag kunde acceptera japanens taskiga filmkamera som han med all säkerhet monterat mellan två biografstolar och lagt en sjutusenkronorsjacka över i sann Japansk moderiktig stil. Kanske var det därför. Men i vilket fall som helst så skrämde det mig.
De senaste veckorna har jag distanserat mig ifrån mig själv och min vardag. Jag har tagit en paus, levt någon annans liv, tänkt en del och kommit fram till mindre. Det finns en självgodhet jag inte kan leva med, och den blev allt för tydlig under våren med en överdriven målsättning om att jag kunde sätta mig över mig själv, inte acceptera ett ökande sexbehov eller sätta upp vettiga mål för mig själv. Något slags beslut om att hålla fast vid ett par saker för mycket som absoluta i en drömvärld och inte acceptera att det inte höll. Jag gjorde deicide på något sätt. Distanserade mig. Rakade bort mitt skägg, klippte mig. Tog några steg åt sidan. Och visst märktes det.
Jag blir alltid lika förvånad när min syster känner på sig att något är på tok. Och nästan alltid har rätt. Jag skrattar och slår bort det när jag får det presenterat för mig genom min mor eller min andra syster, så som jag brukar. Alltid gör. Allt är bra, men jag missade min tvättid. Säger jag och avslutar samtalet snabbare än snabbast för att trycka ner huvudet i kudden och undra varför hon kan vara så rätt.
Men häromkvällen kändes det märkligt. Jag avverkade en italiensk flaska tillsammans med Letters from Iwo Jima, med helt förfärliga undertexter ("I I we encourage live but") regiserat av Clintan. Det kändes som en verklighetsflykt, mer än tidigare, ett sätt att lätta upp. Det skrämde mig.
Kanske behövdes det, kanske var det det enda som gjorde filmen värd att se, kanske var det det enda sättet jag kunde acceptera japanens taskiga filmkamera som han med all säkerhet monterat mellan två biografstolar och lagt en sjutusenkronorsjacka över i sann Japansk moderiktig stil. Kanske var det därför. Men i vilket fall som helst så skrämde det mig.
De senaste veckorna har jag distanserat mig ifrån mig själv och min vardag. Jag har tagit en paus, levt någon annans liv, tänkt en del och kommit fram till mindre. Det finns en självgodhet jag inte kan leva med, och den blev allt för tydlig under våren med en överdriven målsättning om att jag kunde sätta mig över mig själv, inte acceptera ett ökande sexbehov eller sätta upp vettiga mål för mig själv. Något slags beslut om att hålla fast vid ett par saker för mycket som absoluta i en drömvärld och inte acceptera att det inte höll. Jag gjorde deicide på något sätt. Distanserade mig. Rakade bort mitt skägg, klippte mig. Tog några steg åt sidan. Och visst märktes det.
Jag blir alltid lika förvånad när min syster känner på sig att något är på tok. Och nästan alltid har rätt. Jag skrattar och slår bort det när jag får det presenterat för mig genom min mor eller min andra syster, så som jag brukar. Alltid gör. Allt är bra, men jag missade min tvättid. Säger jag och avslutar samtalet snabbare än snabbast för att trycka ner huvudet i kudden och undra varför hon kan vara så rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)