Jag står på Frankfurts flygplats mellan två flyg. Det är den sämsta flygplats jag känner till i och med att den är stor, avlång och otrevlig. Jag är bara här för att lufthansa ofta ger mig våta handdukar på flygplanen och jag lider av ett fantastiskt lättövertygat sinne. Genom långa sluttande avgångshallar står små runda bord med ventil över. De fungerar som flygplatsens små oaser av rökplatser och här står främst äldre män med ett par, femton, kilon av konferensmiddagar för mycket som de odeklarerat bär med sig mellan land efter land. De står här med en cigg i ena handen och en telefon i andra. Själv står jag vid ett eget bord, jag röker inte, även om andan faller på, och snabbt knapprar jag in en kort notis om hur otrevlig sydtyska kan vara med halsen full av rök i min egen telefon. Mitt plan går vidare om två timmar och jag har inte sovit ordentligt på över två dygn. Jag tänder cigaretten och strax senare ringer telefonen.
Fan.
