Hoppet tycks gestalta sig olika. Häromdagen hittade jag en tvål i mitt badrum som jag glömt av och tog mig tillbaka ett par år i mitt liv till en period jag inte gärna tänker för mycket på.
I en lägenhet till hälften fylld av öl och hälften med utnötta studentmöbler satt jag och tynade bort. Jag hade sedan länge slutat sova ordentligt, jag följde ingen dygnsrytm att tala om, jag hade slutat gå utanför huset, raka mig och äta mat. Jag tappade håret, mina ansiktsdrag blev utdragna, förtvinade medan muskelmassa försvann kring min mun. Jag hade ständig huvudvärk, fick migränattacker som gjorde att jag försvann än djupare ner i mitt hål. Jag klarade inte av människor och stängde av min telefon. Stirrade upp i väggen och kunde inte känna en verklig känsla förutom trötthet.
Det hade pågått i ett drygt halvår, jag åt pasta på en daglig basis och fick i mig den större delen av mina vitaminer genom öl. De få gånger jag gick utomhus gick jag och handlade, och detta skedde efter åtminstone en dag utan riktig mat. Två dagar efter att knäckebrödet tagit slut. Mina ögon hade tryckts in i skallen på mig, och runt dem fanns nu en stor mörk skugga. Axlarna hade ramlat frammåt och ryggen hade stora problem med att hålla uppe min magrande kropp. Dörrar blev tyngre och tyngre att öppna och jag blev ordentligt andfådd bara av att gå. Genom novemberkylan så skar hemköp-påsarna in i mina kalla torra händer och jag hade vid det laget utvecklat något som kunde liknas vid en rökhosta, helt utan att röka.
Mitt huvud var under denna tid fullt upptagen med att reda ut vem jag egentligen var och hur jag kunde hamnat så fel. Under perioder upplevde jag något som kan liknas vid en fantastisk ärlighet mot min person utan att jag på något sätt nedvärderade mig själv, andra dagar tryckte jag i mig tabletter för att dämpa ångest och värk från min döende kropp. Jag kände vecka för vecka hur jag föll fortare, gick mellan toppar och dalar fortare. Hur mitt liv försvann bortom horisonten och hur min kropp hade dragit sig undan, djupt ner i ett grustag likt en skadad katt för att dö. Det var uppenbart för mig under ganska lång tid, och den stora rädslan för mig var kring huruvida min kropp skulle ge upp före mitt huvud.
Efter ungefär ett år hade både min kropp och jag fått nog. Jag kände oftare blodsmak i munnen än tidigare, och migränanfallen var nu på en veckobasis istället för var fjärde. Kuddarna i min säng låg så att jag enklare skulle kunna nå golvet fort om jag fick ett nytt anfall. Tabletterna var aldrig utom räckhåll, och jag hade svårare och svårare att skriva sammanhängande utan att blanda in alteregon och illusioner. Huvudet hade låst sig och min framtid tycktes hopplöst försvunnen. Jag drack för mycket sprit, åt för mycket tabletter och svettades genom nätterna. Ett svett som hade ändrat lukt från varmt och behagligt till fränt och frånstötande. Någonstans här blev jag störd av lukten på mitt svett, vilket kan tyckas som ganska absurt i sammanhanget. Huvudet gjorde en sista kraftansträngning till att producera en sista verklig känsla och otroligt nog så nappade jag på den. Lät den inte passera som så mycket annat. Istället köpte jag en tvål.
Tvålen var grön, och jag hade lagt ner mycket energi i att välja rätt. På posten kom en vecka senare tre tvålar inplastade i fyra lager produktförpackningar, och med stor social fobi och möda tog jag mig ändå för att orka hämta ut paketet före det skickades tillbaka. I min lägenhet packade jag upp min tvål, öppnade den första och kände en fantastisk lukt av bergamott och lime slå mot mig. På nästan ett år hade jag förstört och raderat ut alla lukter ur mitt liv, och det enda som fanns kvar i lägenheten var lukten av matrester och damm. Jag lade tvålen i mitt badrum och varje dag jag senare steg in i badrummet så upplevde jag en känsla av genuin lycka. Att mitt i missären, fanns det en solig och välluktande punkt. Lukten värmde mig och trängde in bakom mina ögon och började långsamt långsamt bryta upp knutarna i huvudet. Den satte mitt liv i rörelse, skakade om mig. Fick mig att inse att mitt liv saknade värdighet, och att jag förvaltade mitt ansvar dåligt.
Under en period av ett par månader efter detta lyckades jag bli av med det mesta som var direkt farligt för min kropp. Mycket av gifterna försvann, jag började äta mer och en aning bättre. Jag lyckades då och då sätta foten utanför ytterdörren utan ett direkt mål, och jag lärde mig att prata med människor igen. Ångesten fanns kvar och var starkare, men jag lärde mig balansera en väsentlig del av den mot lukten av en grön tvål. Jag spenderade mer och mer tid i badrummet och skapade ett rum av rent lugn som var disjunkt min verklighet i övrigt. En verklig plats att fly till istället för in i mig själv. Jag började hitta tillbaka till mig själv genom vardagslycka, eller uppskattning för det som skiljde sig från det ordinära.
Tiden gick, och tvålen tog slut. Jag öppnade tvål nummer två och resan fortsatte med små små steg mot något som kändes som hoppfullt och jag fick mer och mer bekräftelse från min omgivning av att jag var på väg åt rätt håll. Ofta var bekräftelsen i form av att ha sex med nya människor, eller att dricka för mycket, fast inte ensam. Efter att ha levt helt apatiskt i över ett år kunde jag ibland känna tillräckligt för att i alla fall lura andra till beröring, jag kunde då och då se och känna bitar av empati och även om jag gång på gång valde destruktiva metoder för att utvidga mig själv och missbrukade andra människor så blev jag hela tiden bättre, starkare och kunde med tiden bli ärligare och sårade andra mindre och mindre. I ett fortfarande apatiskt liv letade jag efter sätt att känna något; på alla sätt och vis. Hög, sjuk, smärta, lycka, värde, saknad. Det ger mig fortfarande skuldkänslor hur jag behandlade människor, och är en väldig stark motpol i mitt liv idag. Jag försöker inte på något sätt rättfärdiga mitt handlande när jag säger att det var mitt sätt att ta mig ur situationen. Att det var det sätt jag lyckades få tillbaka känslor i mitt liv. Det var ett dåligt sätt, men det fungerade.
I slutet av tvål två var det värsta över, jag var inte ok, men jag var inte längre så trasig att jag inte kunde hantera mitt liv eller min vardag. Det hade gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag var riktigt dålig, kanske två år sedan backen började slutta för brant för att inte halka neråt. Jag valde att aldrig packa upp den tredje och sista tvålen och sparade den till om det återigen skulle bli sämre, svårare. Jag satte mig ner och bestämde mig för att flytta, ta bort det sista av mina riktigt dåliga vanor och springa ikapp min framtid. Jag bestämde mig för vem jag ville vara, och att jag aldrig skulle hamna i samma situation igen. Djupt tacksam över att ha överlevt, för jag tror verkligen inte det var så långt från att gå riktigt illa, och väl medveten om att jag tagit mig friheter jag än idag inte kan rättfärdiga eller ens förstå.
Men jag mår bra,
och i veckan hittade jag den sista tvålen och bestämde mig för att jag är lycklig och att det faktiskt är en genuin känsla och att jag inte har några problem med att hitta känslor längre. Jag öppnade tvålen och den luktade fantastiskt.
