I den del av världen där solen går upp över daggstänkta fönster vaknar jag upp och möts av en molnfri himmel och ett stilla porlande från den närliggande bäcken, här ute i skogen bor tystnaden och vinden på riktigt. Jag går upp och ut och blir stående tittandes längst hav av purpurbräckor som väller ner i den rinnande gröna forsen. Det enda som stör den perfekta fraktalen är jag själv; på samma sätt som ett litet barn förstörs av en kamerablixt rubbar jag balansen kring det som är just så som det borde vara.
Orört vackert.
