Det känns beprövat; men återigen visar det sig att jag skriver bättre och tänker mer i grönt i en olycklig känsla. Igår gick jag bredvid J och lyssnade på henne, och allt jag ville göra, var att kyssa henne.
Och det gjorde jag ju, såklart. Och du har ett fantastiskt vackert ansikte i motljus med håret fastnandes i min skäggstubb och jag smälter verkligen hur du drar ihop läpparna och tittar uppåt in i mina ögon med en levande och förväntansfull blick.
Olycka för mig är kanske inte obesvarad känsla, snarare ovissheten av en annan människa? Ovissheten innan jag lär mig hur du fungerar, och vad jag ger mig in på. Men det känns som en olycka jag kan leva med. Verkligen.
