Den här posten är helt frånstående mina vanliga tema. Varför den står här vet jag inte, men nu är det så - och posterna måste försöka komma överens trots sina olikheter. Förbrödring, poster!
En sak som jag funderat en del kring på sistone är det här med plikt och ansvar. Plikt känns som ett utdött ord, gör det inte? Som ett ord som användes i svartvita filmer med Åsa-Nisse när människan förminskades av staten, före liberala skalbyggen kring folkhemmet och långt före muren föll.
Häromdagen satt jag i en park och tittade på den jag satt bredvid och sa att. Nej, jag tror inte jag kan skjuta på det här längre. Det är dags att ta lite ansvar och anmäla mig till utlandstjänst för försvaret. Sedan dess har jag blivit mött av ett tiotal helt oförstående blickar.
Själv är jag inte så glad över att vi skickar iväg soldater överhuvudtaget, i synnerhet inte utanför europa. Men OM det är så att våra soldater gör ett bättre jobb än soldater från kringliggande länder så är det förstås bra. Tråkigt att det behövs, men det är bra att kunna hjälpa till.
Jag fick en fantastisk utbildning av försvaret, som kostade lika fantastiska pengar, och jag har helt ärligt väldigt mycket att tacka dem för hur mitt liv ser ut idag. Det är grunden hela mitt vuxna liv vilar på, faktiskt. Det handlar inte om sociala situationer utan om referensramarna jag använder när jag tänker och agerar.
Jag kan absolut känna en stor tacksamhet över det hela, och en vilja att rättfärdiga valet av mig. Men ju äldre jag blir så känner jag mer och mer ett ansvar, ett socialt ansvar. Om jag sitter på en bra utbildning, borde jag inte stå till förfogande då. Det måste ju ändå vara så att vi vill skicka rätt, bäst, personal? Jag tycker inte det känns ok att säga att andra får lösa problemet.
Rent ekonomiskt är det med all sannolikhet en nackdel för mig. Det känns bra. När jag pluggade tittade jag ibland på siffrorna och tänkte på vilka möjligheter lönen skulle ge mig. Idag ser jag dem och tänker att ... Ok, jag går väl inte back, men det är knappast en ekonomisk fördel. Och det känns bra. Jag vill inte att ekonomin skall vara en faktor till beslutet. Det känns dubbelt tragiskt att pengarna är ett sätt att göra människor intresserade, förståbart men inte bra, det gör det till en klassfråga. Visserligen kommer pengarna väl till nytta - säkerligen, men det känns inte helt ok att de med sämst ekonomiska möjligheter alltid tar de största riskerna.
