Lättad lyfter jag min blick över matbordet och ser förtvivlade eldslågor kämpa mot tiden i små färgade glasskålar. Sorgen lämnade mig igenom telefonluren och jag nickar lätt för mig själv och tänker att detta är ännu en prövning, och stärks i min tanke samtidigt som vikten över bröstet lämnar mig. I ett ögonblick igår planerade jag om min framtid. Jag låg klarvaken och Quo Vadis ekade i mitt huvud medan jag ansträngt försökte se var jag var någonstans. Och vad jag förtjänade. Vilka val jag fattat som var fel och vilka som var rätt.
Jag bestämde mig för att prova något nytt. Och det känns spännande, och jag är väldigt rädd. Jag är rädd över vad jag kan komma att upptäcka, och jag är väldigt medveten om att mitt liv helt plötsligt kanske blev mer komplicerat än jag egentligen önskar. Men det känns rätt, tror jag.
