Jag tittar vedmodigt ut genom fönstret där G står och pekar och ser min framtid försvinna bortom all räddning.
Det är sommar. Och det regnar.
Idag var dagen då jag skulle ligga på en filt, jag skulle läsa bukowski och nicka i smyg och göra anteckningar i luften. Jag skulle låna min gamla, sönderlästa On the Road, som i denna stund innehåller nästan lika många gamla tågbiljetter som sidor. Jag skulle blunda och dra loss en av biljetterna och inviga den till Bukowskis värld, och låta denna biljett bli det enda som hindrar mig att börja läsa om boken från början varje gång jag tar upp den.
Nu blir det inte så. Istället fyller jag en träningsväska med ångestladdade ben, och förbereder mig mentalt för gymmet. Det är inte att jag inte vill. Det är bara att jag vill ha roligare. Just precis nu. Just precis alltid.
Jag gick förbi en italienska påvägen hem idag, hon hade röda kläder och hette desmoquattro, och en beundrarskara kring sig av små härliga tonåringar som tittade med åtrå som jag bara minns existerar långt inne i min värld av ensamhet. Barnen läste högt upp italienskans namn, och jag log för mig själv och tänkte att. De har allt rätt bra smak ändå.
