Vi älskade varandra för mycket

Jag målar mig själv med trubbiga pennor, drar handen över och fläckar pappret och handen med blyerts. Suddar ut konturer, ritar om och betraktar. Blev det här så mycket bättre? Och känns det här rätt? Är det jag? Vid pappret är suddigummet den snabba utvägen, i verkligheten flyr vi iväg och går in i ett nytt blad. I pappret syns inte våra blickar bakåt mot tidigare historier, tidigare minnen, det märks inte att vi gång på gång flytt och byggt om oss själva. Pappret är sådär fint så som ett polaroidkort i skymningen kan vara mot höströda löv och vind i ansiktet.