Ute i sommarnatten tittar jag upp mot en molnfri himmel och en stor glimmande måne. Jag är tolv igen och jag minns hur jag försiktigt, trevande, gick hem genom skogen på kvällen. Jag minns hur mina öron var på spänn efter varenda litet ljud som störde min ensamhet. Hur jag tänkte att jag inte skulle gå fortare, sakta ner gången för att verkligen övervinna min ensamhets kval.
Jag släpper snabbt blicken på månen och ögonen vandrar ner på den mörka asfalten. Klockan är två och min cykel är på andra sidan staden hos en flickvän jag inte kallar flickvän, parkerad utanför ett förhållande jag inte kallar för ett förhållande. Hos någon jag förbryllat håller på att få känslor för och hos min nutids största paradox. Jag kan inte läsa henne som jag är van vid att läsa andra; det har aldrig gått även om jag nu ser många fler nyanser kring hennes läppar än tidigare. Men fortfarande lika gåtfull lockar hon fram något som jag gömt noga, och det skrämmer mig. Rubbar mig mer än jag vill erkänna.
Genom natten hörs blåljusens sirener svagt nära mitt hem. Natten gav mig ett par nya ord i min bok, ensamheten vaggade in mig i lugn och månen fick mig att minnas mina trevande steg som tolvåring.
