Daterat 2005.
Det hela handlade egentligen om kyrkor och tro. M frågade av någon anledning vad mitt bästa kyrkominne var. Det beror på vad som är bäst, sa jag. Att ta farväl av sin farfar eller morfar är kanske inte världens roligaste, men det var båda väldigt fina begravningar. Jag berättade om när jag fick höra Peter Lemarcs Handens fem fingrar på dopet jag var på alldeles efter min isärflytt med J i våras, och hur otroligt glad jag blev för det. Och hur jobbigt resten av dopet var då alla förväntade sig att jag skulle vara minst lika ledsna som de uppenbarligen var över vår isärflytt.
M ställer bra frågor. Hon vet hur hon får igång mig. Hon fortsatte kvällen med att avlassa ytterligare frågor som jag bara inte kunde sluta prata om. Jag tror att hon gör narr av mig, men det skiter jag i. Fast det urartade lite då jag utnyttjade mitt retfulla arv från min mor och började kommentera hennes dialekt tills dess att hon kastade en mugg i huvudet på mig.
