Den här texten är för dålig för att publiceras, men bär tidsmässig signifikans för mig. Så snälla bortse från språket. Jag skriver inte om gamla texter, språket vittnar om en historia.
2005.
Socialt fungerar jag bra just nu. Jag skrattar, pratar och tänker högt. Den är detaljerna som gör hela skillnaden. Jag ler mycket, och tar det mesta med en klackspark. Det är inte likt mig, jag fungerar inte så, men just nu känns det bara som att allt fungerar. Helt plötsligt. Det är som att vakna upp den där söndagen, tidigt på morgonen och gå ut på gräsmattan. Känna kylan från daggen mellan tårna, känna disen i luften, och se en helt fantastisk himmel vakna till liv ivrigt påhejade av småfåglarna och hänsynsfullt övervakat av den yrvakna solen bortom ektopparna som vaktas av fåren. Solens strålar slår emot daggen och bildar små prismor som får gräsmattan att bada av alla tänkbara färger i morgondiset. Doften av fukt, doften av tidig höst, blir nästan för mycket för vad mina sinnen klarar av att insupa. En svag bris drar förbi och jag blir påmind om grannens grill. Den subtilt mulliga söta kollukten sveper över mig och jag känner hur det får mina trötthet att fly min kropp genom mina ögon. Hur jag med ens blir än mer klarvaken. Hur jag tar ett extra djupt andetag av frihet och närvaro. Någonstans i bakgrunden hörs en bil, någon promenerar längs vägen, men de allra flesta, inklusive du, ligger fortfarande och sover. Drömmer sig bort ifrån en hektisk vecka, ett hektiskt liv. Jag slits mellan världar, slits mellan att gå tillbaka in till dig och att stå kvar och utforska morgonen och min drömvärld. Och jag behöver inte välja bort någonting. Jag kan få precis allt jag vill ha men jag önskar mig ingenting utöver det som redan är.
Men den finns ändå där, någonstans bortglömt långt bak i huvudet. Dynamiken i bilden. Det mörka, det som inte riktigt passar in. Det jag inte vill bli för bekant med, och slår bort utan att att riktigt tänka mig för. Det finns en ångest, en trötthet och en vemodan. De tre går hand i hand och begränsar mina valmöjligheter. Tar ner mig på jorden, lägger på locket över grillen och torkar daggen från gräsmattan. Kör förbi som en tung lastbil och lämnar en tjock diesellukt efter sig. Du är nu som den nattsvarta sjön under den klarblanka isen. Ibland är det läskigt att ta steget ut och lita på att isen räddar mig, och ibland går jag igenom och slåss för mitt liv för att undkomma dig. Jo, jag vet att du finns. Det vore väl för enkelt annars. Men att du finns betyder inte att jag inte kan njuta av allt som är bra, att jag inte kan fortsätta att lita på isen. Och det kanske är så att jag uppskattar mitt liv desto mer på grund av din närvaro.
