Tog med mig massor presentationsmaterial hem över helgen. Måste läsa igenom och strukturera mer. Sitta i min fotöljmed glasögon, läslampa och en penna och se kritisk ut. Nu blev det inte så. Istället gick jag på en fest, och var bakfull. Men, sent sent igårnatt gick jag slutligen igenom det tills dess att jag kände mig nöjd (eller för trött) och lika tidigt som det var sent igårnatt cyklade jag genom ett aerosolsprayat linköping till jobbet för en dags ångest och många många ögon som stirrar kritiskt mot mig, ställande frågor kring randen av mitt problem. Synandes randen efter små små sprickor och fel.
På vägen till jobbet skulle en kille cykla om mig precis när jag cyklade om två gående barn med rosa paraplyn. Han hade inte sett barnen, och när jag väjde ut så for han rakt in i min sida och sedan ännu rakare ut i skogen. Jaha, det här börjar ju bra, tänkte jag när jag stannade för att kolla om han var okey. Söndrig cykel, byxor och lite småsår. Han ursäktade sig och jag kände mig fruktansvärt skyldig. Men sedan var allt bra igen och vi båda cyklade vidare.
Inne i stan så stannade jag vid en stor vägkorsning. En tjej cyklade med paraply och hon stannade före mig. Jag tänkte att... det blir nog svårt för henne att komma igång med högklackade skor, paraply i ena handen, i uppförsbacke. Och mycket riktigt, hon tappade paraplyer och trampade snett när vi fick grönt. Jag tyckte lite synd om henne, men hade för bråttom för att stanna.
Den första presentationen gick bra, väldigt bra. Oförtjänt bra skulle jag säga. De använde ord som kändes flera gånger för starka för att förklara hur bra det här var, och jag satt och försökte ta till mig lite, men blev nästan misstänksam istället för glad. Men jag känner mig nöjd, det är en blank porsche jag gav dem, nästan så ren som jag hoppats på men kanske med lite skitiga sidor.
Klockan tre idag så kommer jag med stumma fötter stappla in genom min ytterdörr, stänga in mig från mig själv i mitt sovrum, sätta på Simon & Garfunkel och sedan kommer jag ligga och stirra upp i taket i två timmar och försöka bli människa igen.
