Såg en dokumentär på någon av Discoverykanalerna med det gamla härliga themsen-introt och tänkte att ... nu jäklar händer det grejer. Brittiska krigsdokumentärer gjorda på åttiotalet med lagom mycket sovjetskräck och den starka fosterlandsnaratorn berättandes om andra världskriget och slagen över nordafrika. Det är inte dokumentären som sådan som jag gillar, det är sättet det görs på, den rödmålade kartan med stora pilar, den pampiga musiken och titeln WORLD AT WAR som gör det så lovely.

Doppade fötterna i ån för första gången i år. Sen kväll. Firade min tjugofemårsdag en dryg månad för tidigt. Det kändes bra, jag har aldrig varit en stor fan av födelsedagar. Det fanns fantastiskt väder, en filt. Små paketerade smörgåsar, ett äpple, vin. Två vinglas som fick gå åt. Det enda som saaknades var den rutiga duken. Hade jag varit fem år yngre hade jag kunnat ha med mig en bok med dikter av Auden med mig. Jag låg ned och hade tillverkat en kudde av min väska och kavaj. Tittade på himlen, det var molnfritt. Vi pratade om sådant där som jag tycker om och jag kände mig bortskämd. Nej jag hade nog inte tänkt att det skulle bli så här, sa jag. Jag har alltid kännt mig för stabil för det, för målmedveten. Nu går jag mest runt och söker, och det känns väldigt märkligt. Jag lovade mig själv att ge mig tid till att komma till rätta, släppa taget lite. Om det sedan är en undanflykt för att ta tag i problem eller inte, får vi se. Jag tror det kommer lösa sig ändå, sa jag. Sedan blev det aldeles för kallt, och vi såg en film med Hugh Grant. Jaja. Äh. I'll get over it.

Föräldrarna hade sökt mig i ett par dagar. Ovilligheten tippade över i ett erkännande om att jag faktiskt inte velat prata med dem. Jag känner mig som ett litet barn, kurar ihop mig. Jag har en lapp på min dörr där det står föräldrafritt. Men det var ju bra att du lever, sa mor min och förklarade återigen att hon trodde jag blivit nedslagen. Hon är en bra mamma.