De bra nyheterna tycks flocka sig. Idag föddes ytterligare ett släktingbarn och jag har suttit i telefon med hela släkten halva dagen känns det som. Det är lustigt det där, att jag blir glad över det. Det är så långt ifrån mig och min vardag men det slår mig ändå rakt in i själen varje gång.
Senare på dagen blev jag tyvärr väldigt ledsen och besviken. Jag kände mig utnyttjad och misstrodd. Fick adrenalinkänningar i armarna som jag alltid får och ja. Nu sitter jag väl mer eller mindre i en ickestämning.
Det är fantastiskt hur mycket energi aggressioner och ilska kan ta. Jag är ju rätt sansad av mig, och jag tror att jag är ganska hyffsad på det här med att ta djupa andetag och forgive and forget så att säga. När jag var mindre hade jag mycket svårare med sådant, illskan över att Peter Schmeichel inte fångade en straffspark för sitt Manchester United kunde göra mig helt tokig, och jag sparkade in i väggen och bröt min lilltå en gång i tiden. Ibland tänker jag på vad man kunde bli och vad man är. Och för mig, väldigt ofta, var aggressionerna jag hade som tonåring tog vägen. Det är nog samma för många, att de försvinner (om de ens fanns från början). Men det är läskigt när man tänker på dem som de inte försvann hos. Hur det har gått för dem. Och hur lite som skiljde oss från början. Jag brukar börja i den ändan för att inse hur lika folk är egentligen. Det här skulle jag vilja skriva mer om någon gång, men då måste jag ta mig samman lite och gallra ut vad som är vettigt...
Jag fick ett brev häromveckan från en vän där det stod att hon tyckte att jag var den perfekta faddern för mina kusiner. Det /var/ ingenting jag sökte bekräftelse på att få höra, från någon. Och kanske just därför var det därför jag blev så chockerat glad över det. Och fortfarande är. Jag får slå av och på min humörswitch lite känner jag. Lite som att suga på en godis istället för att bita sönder den. Jag har alltid tyckt om hårt godis bäst.
