Jag måste börja med att be om ursäkt. Det händer mycket märkligheter i mitt liv just nu, och jag hade gärna. Åh så gärna sluppit hälften. Jag orkar inte med. Det gjorde jag inte för en månad sedan, två månader sedan. Men allt fortsätter att rulla på. Jag ber om ursäkt för att det låter "så mycket". Nu får han väl ge sig, liksom. Och återigen. Snälla, låt eländet ta slut.
Idag, eller igårnatt, blev jag nedslagen. För första gången i mitt liv blev jag upprepat slagen på av någon jag inte kände. Nedslagen är att ta i, för jag kom därifrån. Men fan, det var inte långt ifrån. Just nu är klockan halv fem på natten.
Klockan var runt midnatt och jag kom på att jag inte hade någon frukost. Så tillsammans med en vän traskade jag ner för att köpa en liter filmjölk till imorgon på statoilen som finns här i närheten. Jag behövde promenera, så det kändes som en bra ide. Mat och luft. Vi kom dit, handlade och gick därifrån som vanligt diskuterandes någon oviktighet när tre killar i artonårsåldern kommer gående mot oss. Vi går förbi, de stannar bakom oss och skriker nazister efter oss varpå vi stannar upp och säger va? Sedan går vi vidare. En liten stund senare hör vi längre bort att de börjar samla mod till sig för att ge sig på oss. Vi går på en bilväg med gatulampor och massor sikt så jag var inte det minsta orolig för att något skulle hända, de ville väll bara jävlas, provocera lite liksom. De börjar gå ikapp oss och vi fortsätter att ignorera dem förren de är väldigt nära då vi stannar upp och vänder oss om för att se vad fan de ville.
En av dem knuffar till mig, slår ett knytnävsslag rakt i halsen på mig och jag vacklar baklänges, mest av förvåning medan jag tänker att ... fan, nu slog han sönder något. De två andra springer efter min vän som börjat springa. Jag tar ett par steg bort och frågar vad han vill, varför han är så arg och han säger något om att han skall slå ihjäl mig slår mig i huvudet en eller ett par gånger innan jag knuffar bort honom. En av de andra två kommer springande tillbaka mot mig och jag känner helt plötsligt en stark känsla av bisarrhet. Det här händer tamejfan inte. Den andra killen slår mig i magen, men träffade nog fel, för han verkade få ondare än jag och jag lyckas springa iväg med de två efter mig men de ger upp efter kanske hundra meter. Jag känner att jag blöder i munnen, att jag har svårt att andas och att min hals svullnat upp. Och jag har ingen aning om vad som hänt med min vän. Jag vacklar tillbaka hem och letasr tag i min mobiltelefon för att höra vad som hänt med min vän. Det hade tydligen gått bra för honom, han hade fått något slag i ansiktet men kommit undan och är och letar efter mig. Jag lägger på, och känner hur det blir svårare och svårare att andas.
Min pal kommer över, han dricker sprit och svär. Jag har svårt för att prata och ringer akuten för att höra om det kan vara något som måste kollas till. De säger åt mig att komma ner direkt, och en halvtimme senare är jag intagen på akutmottagningen. Svullnad, blödning men inga broskskador. De frågar om jag vill ligga kvar på observation, men jag sover hellre hemma säger jag, väl medveten om att jag inte kommer kunna sova en sekund. Men du måste komma tillbaka imorgon bitti för mer undersökningar säger sjuksköterskan. Hon säger åt mig att bråka mindre och jag blir otroligt förolämpad. Jag har varit kort när hon frågade vad som hade hänt, och jag har inte förklarat vem som gjorde vad. Bara att jag blivit slagen. Jag förklarar och känner att min vårdstatus fördubblas. Hur empatin slår till, och hur varm och upprörd hon blir. Jag tar en taxi hem.
Så nu sitter jag här. Mitt struphuvud känns helt söndrigt, jag väser när jag andas, och pratar långsamt och tyst, försöker att inte svälja. Och jag sitter här och funderar. Alltså. Jag slåss inte, det är inte min grej. Hur mycket jag än kanske ville det så skulle jag inte slå någon annan, och här krossas verkligen mina föreställningar om att vi är så lika egentligen. För det är en gräns som jag inte kan passera. Inte ens se framförmig. Och jag kan inte fatta varför de gav sig på oss överhuvudtaget. Det är klart...de ville ju bara ha bråk. Så enkelt är det. Men vafan.
Fan i helvete vad glad jag är för att de inte hade med sig en kniv eller något annat. Bara för att skrämmas eller något. Herrejävlar, det hade kunnat sluta mycket värre. Och vad glad jag är att killen som slog mig i struphuvudet inte träffade annorlunda, att det hade blivit värre än var det är. Och att det inte hände något med min vän såklart.
Men jag är besviken. inte direkt arg, utan bara besviken. Vi gissade att de var sjutton, och visst...det är väl tillräckligt litet för att inte fatta vad man pysslar med. Men jag är besviken på att de sökte bråk så jävla tydligt. Min vän sa att vi borde sprungit direkt när vi märkte att de kom efter. Men jag köper inte det, jag tänker inte springa undan som en rädd hare bara för att någon försöker skrämma upp mig. Det har med stolthet att göra, och vafan. Man kan väl inte gå runt och tro att folk vill slå ner än liksom. Även om det verkar funka i verkligheten så känns det inte som det håller.
Äh jag vet inte vad jag skall skriva. jag frustar och hostar blod, fast blod från munnen, inte från halsen. Jag hade gärna varit utan det här. Och det känns inte alls pinsamt eller jobbigt att det var småungar det handlade om. Nästan bättre.
Jag ringde mor min eftersom jag lovat att ringa om jag blir nedslagen. Nu har jag blivit nedslagen. Men det är ok. Det köpte hon inte. Inte så väldigt oväntat :) Och fanimej vad dåligt skrivet det här lär vara.
